Rubrikerna berättar aldrig hela historien

Hans idoler var de som gjorde något bra för området. Nu sitter han häktad för vapenbrott. Vi träffade dem på fritidsgården. De pratade framtidsdrömmar. Nu står de i centrum och langar cannabis och kokain. Vi träffade honom i skolan. Han berättade hur han försökte stå emot pressen. Han ville inte bli indragen. Nu är han död, mördad. Så här är det. Vi möter dem hela tiden. Killarna, som är förankrade i området. På läxhjälpen. På fritidsgården. På sommarjobbet.

Fotbollstränare och rånare. Förskolepedagog och langare. Gangsterledare och älskad barndomsvän. Becknaren, som sparar ihop en kontantinsats för att kunna lämna.

Dubbelliv på kanten, fullt av paradoxer.

Vi skriver ofta om dem. De goda krafterna. Och de onda, områdets kriminella. Ibland är det samma personer. Åker de dit vänder samhället dem ryggen. Då blir vägen tillbaka lång. Du straffas två gånger: först fängelse, sen socialt.

Unga däremot ser upp till förebilder som förstår. Oavsett om de är bra eller dåliga. Oavsett om de gör pengar på brott. Eller tränar fotbollslaget.

De som har lyckats lämna kriminaliteten har en unik möjlighet att nå unga i riskzonen som ingen lärare, socialsekreterare eller förälder kan. De kan berätta om egna misstag, utan att peka finger.

Men trillar de dit igen, tar ett återfall i brott, finns en risk att de drar med sig unga de blivit förebilder för. Den avvägningen tvingas varje förening göra. Och det är orimligt svårt.