Mammor enas mot våldet med samtal
Maritha förlorade sin son Marley för tre år sedan när han sköts till döds i Vårby gård. Nu berättar hon sin historia i Alexandra Pascalidous nya bok Mammorna. – Jag hoppas att folk äntligen ska börja prata om det här, säger hon.
Marithas son blev mördad i Vårby gård. Alexandra Pascalidou såg hur det rapporterades om det dödliga våldet i förorten med växande irritation. På måndag kommer de till Skärholmen för ett samtal om förändring. Det är inte en ”man, 20 år, känd av polisen” som det står i tidningarna, det är en människa, med familj, vänner och ett liv.
För Maritha O’Gilvie Fredriksson tog livet en fruktansvärd vändning den 24 mars 2015. Hennes 19-årige son Marley var i Vårberg för att hjälpa sin farmor att tvätta. Efteråt skulle han träffa en kompis och sen åka hem.
Men i stället blev han skjuten på en parkeringsplats i Vårby gård. Han avled ett dygn senare.
– Livet i dag? Det går upp och ner. Varje morgon när jag vaknar och andas lever jag, tills dagen då jag inte gör det. Men det går inte att sätta ord på det, jag saknar min son och så kommer det vara resten av mitt liv. Det är som att leva med en kronisk sjuk- dom, man får bara lära sig att göra det, säger Maritha.
Listan växer
Listan på killarna, för det är oftast unga män som dör i skjutningar, växer. Efter sig lämnar de minnesmålningar på väggar, hjärtfyllda Facebook-väggar, vänner, flickvänner och familj. Och mammor. Det är dem journalisten och författaren Alexandra Pascalidou riktat in sig på i sin nya bok Mammorna.
I boken berättar Maritha om sitt liv innan händelsen, de blytunga dygnen som följde och vägen tillbaka från sorgen. Och om vem Marley var, bortom ryktena som spreds efter hans död.
– Jag gjorde det för att det är extremt viktigt att alla de här unga människorna som skjuts ihjäl inte förblir anonyma. Det är inte en ”man, 20 år, känd av polisen” som det står i tidningarna, det är en människa, med familj, vänner och ett liv.
Maritha och Marley bodde i Farsta, men Marley var ofta i Skärholmen och Vårberg, jobbade på 127-festivalen.
– Han älskade den sidan av stan. Och folk älskade honom. Det var 700 personer på hans begravning, han var som en mindre borgmästare i förorterna, haha! Han var verkligen speciell, kände alla och var alltid den som skulle skydda de svaga. Jag önskar att jag var som honom, inte bara för min skull utan för allas skull, det är såna som han som behövs i samhället. Det är synd att han inte fick leva.
Fortfarande har ingen gripits för mordet på Marley. Maritha säger att hon försö- ker förlika sig med det, annars skulle hon bli tokig.
– Och även om de skulle få tag i personen – för mig personligen finns ingen rättvis bestraffning, jag skulle sitta i exakt samma situation ändå. Men det är klart att det vore bra för samhället att bli av med en mördare på gatorna.
Hoppas på förändring
Maritha hoppas att boken och samtalen som följer ska leda till en förändring. Till att fler börjar prata om det meningslösa våldet, att lagar och polisens arbetssätt ändras, att mer resurser sätts in i det förebyggande arbetet i förorterna.
– Men om inte politikerna tycker att det här är ett problem kommer inte ett shit hända. Tyvärr. Men det här är bara början, vill vi ha ett slut på våldet måste vi alla börja agera nu.