Ett slag går över, men för det jag utsatte dem för finns inget plåster.
Han var känd som landets värsta butiksrånare. Nu vill Güngör Yücel bara säga förlåt. Och avskräcka andra från att välja samma bana.
Han kallades för Silverpistolen. ”Den värsta butiksrånaren i landet”. Första rånet gjorde han som 15-åring. Idag försöker Güngör Yücel göra gott för området och avskräcka andra från att välja den vägen han gick. Jag hade planen redo. Men sen ringde mamma och sa att jag borde lämna in mig till polisen.
rit att sticka iväg, jag hade planen redo. Men sen ringde mamma och sa att jag borde lämna in mig till polisen. Hon hade också fått samtal. På den vägen var det, säger Güngör ”Gugge” Yücel.
Det är så han egentligen heter, Silverpistolen. Då var han 22. Han skulle hinna fylla 26 och förlora sin pappa innan han kom ut i friheten igen.
Güngörs föräldrar kommer från Turkiet, själv föddes han på Södertälje sjukhus. Växte upp i Tumba och Storvreten.
– När jag växte upp pratade vi bara turkiska. Hemma och på gården. När jag började skolan var det svårt med språket. Jag hade svårt att göra mig förstådd, blev inte riktigt accepterad i kompisgänget.
– Och så hade vi det inte så bra ställt. Ekonomin gick precis ihop, jag fick ha stövlar på mig på våren. När jag sen började i högstadiet hände något.
Güngör började slåss. Mot dem som irriterade honom. Mot dem som mobbade andra.
– Det blev som min egen revansch. Ju mer jag bråkade, desto mer respekt fick jag. Sen kom kriminaliteten.
Rånade butik med luftgevär
När han är 15 ser han filmen ”The Italian Job”, om en guldrånarkupp.
– Jag kände att det är det här jag måste göra. Dagen efter begick jag mitt första rån.
Beväpnad med ett luftgevär utan kulor går han in i en videobutik. Han tvingar en man och hans dotter att lägga sig på golvet och tömmer båda kassorna.
– Jag fick med mig 6500 kronor. Köpte en hägge hasch, som på den tiden kostade 3500 och hade sen 2000 kronor kvar. Och det var höstlov. Då tyckte jag att det blev ett jävla bra höstlov. I dag vet jag att jag var ung och dum, ville ha adrenalin och respekt.
Respekten kom med nya Nikeskor och märkeskläder.
– Helt plötsligt var jag någon. Ingen visste att jag utförde rån, men de kunde se att jag hade pengar.
I flera år levde han ett parallelliv. Ingen i hans familj eller skolan visste vad han höll på med. I snitt blev det kanske ett rån varje vecka.
”Blev expert på att manipulera”
– Jag blev expert på att manipulera folk. Man lär sig, ha inte dina bästa kläder på soc, ha inte dina sämsta när du går till banken. Klä dig efter omständigheterna, ta på dig en mask när du kommer hem.
Men märkte de inte att du hade splitternya Nikes?
– Nej. Jag kunde be om ett par hundra för att köpa skor och sen lägga till från mina egna pengar. De var ju inte uppväxta här, de visste inte vad Nike var för något.
Vad hade kunnat stoppa dig?
– Inte någon som tjatade. Det hade gått in i ena örat och ut genom det andra. Jag hade behövt någon som hade tid och tålamod, som hade kunnat jobba långsiktigt och individuellt med mig, som hade fungerat mer som en kompis. För det är ju till dem som man har en
Jag kan aldrig tvinga någon att ändra sig, men kan jag få en person att vända är det värt det.
relation till som man öppnar sig, det är de som kan få en att ändra sitt beteende.
Skolan var knepig, Güngör var skoltrött och misstänker att han har ADHD, men det var inget som blev utrett. En period var han med i ett program med socialtjänsten, där en grupp unga fick åka på fisketurer.
– Det var efter ett bråk på fotbollsplanen, där jag slog tillbaka mot en kille. Innan jag började med rånen. Jag var med i den fiskegruppen i fem år, det var en fin tid.
Men du begick fortfarande rån under den tiden?
– Ja. Men det tog tid från det livet, kanske hade jag utfört fler annars. Det behövs fler såna aktiviteter, som kan hålla unga sysselsatta och borta från kriminaliteten.
Rånen fortsatte, blev mer avancerade. En paus för militärtjänst, tillbaka igen. Han hade pengar, bra bostadsrätt, schysst bil. Men när bilderna på honom kablades ut i Efterlyst var han trött.
– Dubbellivet tog musten på mig. Jag ville komma ut ur det livet, men visste inte hur.
Han dömdes för fem rån, två rånförsök och ett olaga hot. Totalt 4,5 år satt han på bland annat på Tidaholm, Karlskoga och Kumla. En slags förvaring, man blev konserverad, tog det dag för dag, beskriver han det.
Fick dödsbesked i fängelset
En dag får Güngör ringa sin pappa, som då var i Turkiet. Först inget svar. Ringer tre gånger till. Klump i magen. Till slut är det hans syster som svarar, säger först att pappan är i stan. Sen kommer det.
”Jag vet inte hur jag ska säga det här bror. Beklagar sorgen. Pappa har gått bort.”
– Jag blev som en zombie. Något man tagit för givet fanns inte längre där. Som när man zappar på tv och plötsligt finns ingen arm där som håller i kontrollen. Där kom förändringen för mig, jag bestämde mig för att sitta av mitt straff och komma tillbaka på rätt sätt.
Minnesstunden får han besöka i sällskap av fyra vakter. Till slut har han suttit av straffet. Släpps ut i en uppförsbacke.
– Allt är borta. Bostadsrätten, bilen, fyrhjulingen, tjejen. Kriminalvården ger dig broschyrer, men de hjälper inte mycket. Men jag hade ett otroligt stöd från vänner och familj och det var jätteviktigt. An- nars hade jag nog fortsatt. Nu fick jag kärlek, jag hade en borg där jag kände mig trygg, fick stöd ekonomiskt och psykiskt.
Men det har inte varit helt lätt. Erbjudanden om jobb har dragits tillbaka, efter att arbetsgivare googlat hans namn. Han fick sitta häktad och anhållen, misstänkt för ett mord i Skärholmen, eftersom han befunnit sig på krogen där det skedde. Men friades av både tingsrätt och hovrätt.
Men tyngst är skulden över det han utsatt andra för.
– Jag mår dåligt av det, trots att det nästan gått tio år. Jag känner skuldkänslor, blir deprimerad. Får flashbacks av händelserna, hjärtat pulserar snabbare. För även om jag aldrig slog dem var det en synnerligen grov psykisk misshandel. Ett slag går över, men för det jag utsatte dem för finns inget plåster, de måste bara hitta ett sätt att leva med det. Och jag hoppas verkligen att de har gjort det.
Vad skulle du vilja säga till dem?
– Be om ursäkt. Förklara att jag inte ville skada dem, det var pengarna jag ville åt. Förklara att jag inte är den människan, som jag tyvärr var då. Jag vill att de ska få ett avslut, då kanske jag också kan det.
Är tränare för pojklag
I dag ser livet annorlunda ut för den gamla Silverpistolen. Han bor i Skärholmen, tränar Svensk-Palestinska FF:s 13-åringar som han på ett år har lett till serievinnare. Han är en av grundarna till Trygga Sätra, den nya mötesplatsen för unga.
Han hoppas kunna börja föreläsa i framtiden, berätta sin historia och få unga som står på branten att välja en annan väg.
– Jag har själv gått den vägen. Jag känner att det är min plikt att tala om att följer du den stigen, då väntar en varg där. Jag kan aldrig tvinga någon att ändra sig, men kan jag få en person att vända är det värt det.