Mammor till mördade söner tar kampen mot våldet

■■ Skam. Skuldbeläggande. Ständig oro. Gratisarbete. Dödsskjutningar. Tystnad. När fyra mammor möttes i Skärholmen i en fullsatt sal i måndags var samtalet stundvis tungt. Men tårarna blandades med skratt. Och en vilja att förändra.

SKÄRHOLMEN

Måndagkväll i Skärholmen. De 120 platserna i Röda korsets folkhögskola är fullsatta: unga grabbar från Sätra. Somaliska föräldrar. En nybliven riksdagsledamot. Kvinnor från Södermalm. En mamma vars son sköts till döds i Skärholmen för ett och ett halvt år sedan.

På scenen: författaren Alexandra Pascalidou. Fyra mammor. Två av dem har förlorat sina söner. Båda sköts ihjäl.

– Robin dog, men jag förlorade hela min familj. Ingen av oss är samma människor längre. Och jag har fortfarande inte fattat att det har hänt. Trots att det gått 2,5 år sedan dess sitter jag fortfarande och väntar som en idiot varje kväll och tittar ut genom fönstret på att han ska komma hem, berättar Carro Sinisalo.

– Tills det går upp för mig – jag kommer aldrig att få se honom igen.

Dämpade snyftningar hörs från publiken. Maritha O’Gilvie Fredriksson tar vid. Hennes Marley sköts i huvudet i Vårby gård för 3,5 år sedan. Hon fick ta avsked till sin 19-årige son på sjukhuset. Sen stängdes respiratorn av.

– När han hade respiratorn såg det i alla fall ut som att han andades. När jag kom in gjorde han liksom inte det längre. Sen fick jag lämna honom. Åka hem. Så var det med det.

Hon slutar prata. Det blir för tungt. Andas.

– Jag förlorade hela min identitet. Vem var jag om inte hans mamma?

Sorg och skratt

Sorgen blandas med skratt. Maritha torkar sina ögon, säger att hon ju är rolig egentligen, skojar om idioterna till män hon har haft.

De två andra mammorna kommer in i samtalet. Sätrabon, författaren och aktivisten Nabila Abdul Fattah. Vårbergsbon och socialarbetaren Mantha Mughal Kasagianni.

Deras barn lever. Men känslorna av skuld och oro, att bli stigmatiserad för att de är mammor i förorten, delas.

– Oavsett var i världen en bor så är det världens svåraste jobb att vara mamma. Men bor du också i ett område där alla har en uppfattning om dig, din man, din religion, din inkomst, din utbildning och sen säger att ditt barn kommer bli kriminell... Att kämpa emot den blicken är ett sånt utmattande arbete utöver själva moderskapet, säger Nabila Abdul Fattah.

Mantha Mughal Kasagianni känner konstant oro över att hennes två söner ska dras in i destruktiva och våldsamma mansnormer.

– Min sexåring är redan medveten om att han gör och säger saker som inte är bra, men gör det för att passa in. Han säger att han har som två olika jag.

Den svåra delen av samtalet. Vad ska göras för att inte fler mammor ska mis- ta sina barn? För att inte ortens mammor ska gå under?

– Jag känner igen allt ni säger. Vi pratade också om det här när vi var unga och nu, 20 år senare, hör vi samma historier. Genom åren har vi hört politiker diskutera integration. Men det här handlar ju inte om etnicitet, det handlar om klass. Ska vi få någon förändring måste vi organisera oss själva, ingen utifrån kommer lösa det här, säger en mamma.

En annan mamma reser sig upp i publiken. Hon vars son sköts ihjäl i Skärholmen för 1,5 år sedan, mitt på dagen.

– Jag tror att vi alla kan göra massor. Men det är jättemycket en politisk fråga också. Klassfrågan ligger till grund för jättemycket. Många av grabbarna har en känsla av hopplöshet, för de har inte alls samma möjligheter som majoritetssamhället. Och är man 17-18 år kan man inte se konsekvenserna av sina handlingar, då ser man de möjligheter man har just för tillfället.

Finns det en lösning?

Fler lösningar diskuteras: Människor borde kunna vittna anonymt. För vem vågar ange en mördare som bor i samma område som en själv, när en inte har pengarna att flytta därifrån? Myndigheter borde göra mer för att nå föräldrar. För vem vågar sitta på ett socialkontor och säga att en ibland är trött på sina barn? Polisen måste bli bättre på att bemöta unga, och skolan bättre på att stötta och kompensera för föräldrarna.

– Vi behöver alla hjälpas åt, i stället för att placera skulden någon annanstans, summerar Mantha Mughal Kasagianni.

Samtalet är slut. Många stannar upp på vägen ut från skolan, skriver upp sig på intresselistorna. På något sätt ska arbetet mot våldet och för ortens mammor fortsätta. Nätverk knyts.

Bredängsmamman Khadra Mahamoud är på väg från samtalet. Hon säger att det var extremt tungt att höra mammornas berättelser från scenen, det är helt annorlunda än att läsa dem.

– Jag minns när en elev blev skjuten när jag gick i gymnasiet. Det var journalister där dag ut och dag in. I dag när det händer skriver tidningarna bara en notis. Men jag tänker att det borde bli som bensin för oss att jobba ännu hårdare. Vi kan inte blunda och skylla på andra, utan vi borde alla tänka på vad vi kan göra för att det aldrig ska ske igen.

Jag förlorade hela min identitet. Vem var jag om inte hans mamma?

Vi kan inte blunda och skylla på andra, utan vi borde alla tänka på vad vi kan göra för att det aldrig ska ske igen.

FOTO: RASMUS PANAGIOTIS COLUMBUS STÄRKT. ”Om en mamma som har förlorat sitt barn kan ta sig hit och berätta sin historia, vad kan jag då göra för att det aldrig ska hända igen? Det är där vi måste börja”, säger Khadra Mahamoud, mamma från Bredäng.

FOTO: HENRIK LINDSTEDT HANDLAR OM HOPP. ”Jag vet att det är tjatigt att prata om klassklyftor, men det är det som kan förändras. Ju större klyftorna är, desto mindre hopp känner folk. Och det värsta man kan ta ifrån en människa är deras hopp och framtidsvisioner. De som skjuter varandra har inget hopp, de bryr sig inte om sig själva. Så varför ska de bry sig om någon annan?”, säger Nabila Abdul Fattah.

MÅSTE FORTSÄTTA. Efter samtalet samlades kontaktuppgifter in. Början till ett nytt nätverk. ”Vi måste fortsätta. Det här är bara början”, säger Carro Sinisalo, vars 15-årige son Robin sköts ihjäl, och Lena Ölander, en av arrangörerna.