Bönderna fördelade soldatens kostnader

Ett livsöde från förr kan vara nog så intressant, men byakistan berättar om den egna bygdens vardag och dramatik. Däri finns redogörelser för gemensamma åtaganden – och de konflikter som de har fört med sig.

Gottfrid Weber var Västerums sista knekt. När indelningsverket upphörde i början av 1900-talet var han Lifgrenadier No 63 i byns soldattorp, Östantorp. Att upplåta ett torp och avlöna knekten var byns rusthållare ansvariga för. I byn Västerum i östgötska socknen Östra Ed i skärgårdsbygden Tjust krävdes mer än tio stycken för att klara detta åtagande.

Knekten fick sin lön i förskott – så kallad städja. Den uppgick år 1900 till 100 kronor per halvår, och fördelades efter rusthållarnas andel i torpet, räknat i mantal. Därför delades summan upp efter skattekraft. På samma sätt fördelades alla andra utgifter förknippade med knekthållet, som gödsel, stängsling och brunnsborrning.

I praktiken var en knekt hela byns angelägenhet. De som kunde hjälptes åt att bygga ett nytt torp om så krävdes på grund av militär omorganisation, personliga omständigheter eller förändringar i byarnas struktur – som vid laga skiftet. Detta framgår sällan av kyrkböckerna, utan spåren finns i andra källor.

Bland de 175 handlingarna på totalt 1500 sidor i Västerums byakista finns ett protokoll från den 14 mars 1900, där byaordningsmannen A P Svensson nedtecknar vars och ens av rusthållarnas bidrag till Webers städja, som samlades ihop vid sittande bord:

G. W. Larsson betalar kr. 6,25, A. P. Svensson 22,93, G. J. Ekman 8,34, P. J. Rehnlund 8,34, A. P. Edberg 8,34, W. Larsson 8,34, C. J. Botvidsson 12,50, Fredrik Svensson 4,17, Skälkullen 8,34,

L. A. Nilsson 6,25, Summa Kr. 100,05.

DETTA VAR WEBERS halvårslön. De mindre summorna utgör 1/24, 1/16 och 1/12, medan Botvidsson betalar 1/8 och A. P. Svensson hela 11/48. Att fördela kostnader (och intäkter) rusthållarna emellan var alltså inte helt enkel matematik, och andelarna räknades om när rusthållare föll bort eller tillkom, när ägor klövs eller slogs ihop.

Oenighet kring vilka kostnader som kunde anses skäliga är inte ovanliga, liksom fördelning av mark vid skiften. Utdrag ur domböcker och kopior av arvskiften är viktiga dokument. Alla handlingar kring gemensamma åtaganden samlades i byakistan. De fanns redan i slutet av 1600-talet, men reglerades inte i lag förrän i 1742 år mönsterbyordning. Den gav utrymme för variationer – vissa kistor stängdes med tre lås, där alltså tre byamän måste öppna den, medan andra bara hade ett.

I KISTAN SKULLE finnas en byaordning, utdrag ur lagar och domar. Det skulle finnas kartor – i Västerums fall i ett vackert åttkantigt kartfodral.

Vid sidan av protokoll, räkenskaper och kvitton förknippade med knekten utgör handlingar kring laga skiftet en stor del av innehållet i Västerums byakista. Som på andra håll var det en utdragen process som sammanföll med stora förändringar i samhället och växande befolkning, när många flyttade in till städerna eller till Amerika.

Hur gick det då för Gottfrid Weber? Han tycks ha blivit en av de övertaliga som valde att emigrera. Han ”uppgifves ha begifvit sig till N. Amerika” i husförhörslängden för 1899–1909. Enligt USA:S folkräkning 1910 bodde han då i Jamestown i den västligaste delen av delstaten New York, invandrad 1903, med danskfödda hustrun Anna och en tvåårig son. ●

”Handlingar kring laga skiftet utgör en stor del av innehållet.