Slåttanna i Sjöbotten
När det var dags för slåtter fick hela familjen hjälpa till. På bilden har Åke Steinwalls morfar samlat fru och barn vid traktorn.
Enligt den lokala dialekten – Skelleftemålet – var sommaren för en småbrukare i trakten indelad i "voranna"och "slåttanna". Under den förstnämnda perioden skulle vårens alla jordbruksbestyr klaras av, men den andra var ännu mer intensiv och arbetskrävande. Det gällde att passa på när vädret tillät för att slå det hö som skulle föda gårdens djur under den kommande vintern.
BILDEN PÅ MIN mor och hennes familj togs mitt i slåttern i slutet av 1940talet. Då hade jordbruket moderniserats så pass att höet slogs med en slåttermaskin innan det "hässjades", det vill säga lades upp på en så kallad hässja (en ställning av trästolpar) för att torka.
När bilden tas har höet hunnit torka så pass att min morfar Olle (vid ratten) har kunnat köra hem det i en skrinda till gården i byn Sjöbotten, cirka två Åke Steinwall är redaktör för tidningen Släkthistoria. mil söder om Skellefteå. Barnen som poserar vid epa-traktorn har förstås åkt med i skrindan efter att de hjälpt till att trampa ner höet för att så mycket som möjligt ska få plats i lasset.
Min mamma, som står längst till höger, håller en räfsa i handen och har nog hjälpt sin far med att flytta höet från hässjan till skrindan.
INTILL MIN MOR står hennes moster Selma med en högaffel i handen. Sedan omkring tio år tillbaka är hon gift med min morfar, som tidigare var hennes svåger. Min riktiga mormor, Anna, avled endast 37 år gammal, när min mamma och hennes storasyster Anna-maj (närmast skrindan på bilden), var sex respektive åtta. I det läget flyttade Annas lillasyster Selma hem till Olle och hans döttrar för att ta hand om dem. Den övergångslösningen blev något år senare permanent när Selma och Olle gifte sig 1939.
Tillsammans fick de sedan tre barn till, Karin (född 1940), Gudrun (1942) och Anders (1944). Min mors halvsyskon, som alltså också var hennes halvkusiner, sitter alla på traktorn på bilden. Närmast sin pappa sitter Anders, framför honom Karin och på traktorhjulet Gudrun. Idag är
”Höet har hunnit torka så att det kan köras hem.
minstingen Anders den ende som är i livet. Han minns att traktorn var en ombyggd lastbil av märket Chevrolet.
ETT ANNAT MINNE, kopplat just till traktorn, är att den var lite svårstartad. För att slippa kämpa med att få igång den efter varje rast under slåttern hade Olle bundit upp ratten så att traktorn fortsatte att köra i en cirkel på ängen.
Traktorn satte tydligen avtryck i alla barnen Jonssons minnen. Själv minns
jag från min barndom att mormor och morfar hade en tavla som föreställde just denna traktor. Den hade målats av Karin som var konstnärligt begåvad. Som barn var vi så imponerade av att hon kunde rita porträtt med båda händerna samtidigt. Hon tog en penna i var sin hand och började vid mittbenan och tecknade sedan de båda ansiktshalvorna lika bra samtidigt.
Min morfar var inte bara bonde utan även vaktmästare i byns skola på deltid. Skolbyggnaden användes också som bönhus för den lokala avdelningen av Evangeliska Fosterlandsstiftelsen (EFS). På min morfars lott föll det ofta att inleda mötena i bönhuset och då brukade han stå och klämma på psalmboken. Därför var det lätt att gissa vem som åsyftades när barnen i byn lekte 20 frågor och någon gav ledtråden "en avvikt psalmbok".
SKRIV TILL OSS!
Om du hittar en gammal bild med personer som du kan berätta om är du välkommen att skicka in text och bild till mejladressen red@slakthistoria.se. Skriv gärna »Familjefotot» i ämnesraden, så kanske ditt bidrag publiceras här.