Pratstunden
Etnologen Inger Widhja om soldater i folkminnena.
Den indelte soldaten var ett annorlunda inslag i det svenska bondesamhällets byar. Om inte släktforskardagarna i Skövde hade ställts in skulle etnologen Inger Widhja ha föreläst om vilka spår soldaterna lämnat i folkminnesarkiven.
Temat för de inställda släktforskardagarna var ”Från viking till soldat” och en av flera föreläsare som skulle ha talat om den senare delen av temat var etnologen Inger Widhja. Hon arbetade i många år med folkminnen på Västergötlands museum i Skara, men gick för några år sedan i pension. Sedan dess har dock föreläsningarna snarare blivit fler än de var när hon arbetade på museet.
Vad hade du tänkt tala om under släktforskardagarna?
– Ja, när jag blev ombedd att föreläsa där funderade jag lite över hur jag skulle vinkla mitt föredrag, men jag kom ganska snart fram till att jag ville tala om hur fantastiskt mycket man kan upptäcka i våra folkminnesarkiv. Du kan hitta en hel del om du söker allmänt på soldater, men du kan också ha tur och hitta något på ett namn bland dina anor, eller på en ort där dina förfäder hört hemma.
– Jag tror att folkminnesarkiven är lite underutnyttjade av släktforskare. Många vet inte hur många uppgifter man kan få reda på om hur människor levde i gamla tider.
Kan du berätta hur folkminnesarkiven är organiserade?
– Det finns fem stora arkiv med folkminnen, i Göteborg, Uppsala,
Stockholm, Lund och Umeå. Materialet i dessa arkiv började samlas in i slutet av 1800-talet när byarna förändrades genom laga skiftet och många flyttade in till städerna. För att bevara kunskapen om gamla seder skapades långa frågeformulär som särskilt utvalda lekmän, så kallade upptecknare, fick resa runt med i sina hembygder och söka svar på. De som svarade kallades sagesmän och berättade om allt möjligt. Hur arbetet var organiserat, hur man bodde, vad som tillverkades på gårdarna och mycket mer. Även gamla berättelser, folkliga traditioner och ibland hela släktutredningar kom med.
– För att även bevara dialekterna skapades ett särskilt fonetiskt alfabet, så i vissa av uppteckningarna växlar språket mellan svenska och dialektala ord. När den möjligheten kom började man också göra ljudinspelningar, men många upptecknare skrev ner svaren för hand. En av dem som jag läst mycket av hette Johan Möller och han har fyllt 6 000 sidor med de folkminnen han samlat in. Han var själv född 1869, men pratade med många som var födda i början av 1800-talet eller till och med i slutet av 1700-talet.
Vilka slags berättelser har du hittat om soldater i folkminnesarkiven?
– Där finns skildringar av hur det gick till vid mönstringar, manövrar, syningar med mera. Det sistnämnda var när en officer besökte soldattorpet för att syna det och avgöra om rotebönderna skött sina åtaganden beträffande underhållet av soldattorpet. Jag har också hittat många berättelser om livet i olika soldattorp och om vilken roll soldaten kunde ha i en bygd. Ofta var han ju en av få som kunde läsa och skriva och det var vanligt att uttjänta eller avskedade soldater även fungerade som skollärare. Om de tillhörde sitt regementes musikkår kunde de få spela på bygdens bröllop och vid andra festligheter.
– Dessutom finns det en del historier från tidigare krig, exempelvis trettioåriga kriget, som har återberättats i generation efter generation. Det finns också en del sägner där soldater ingår och de finns ofta i olika varianter i flera bygder.
”Många vet inte hur många uppgifter man kan få reda på om hur människor levde i gamla tider.
Är något av detta material digitaliserat eller måste man besöka folkminnesarkiven för att ta del av det?
– Digitaliseringen har bara börjat, så det mesta måste man ta del av på plats. Jag besökte folkminnesarkivet i Göteborg nyligen och där digitaliserar man material tematiskt. Till exempel hade de på sistone haft fokus på mattraditioner och gjort gamla recept och andra berättelser om mat tillgängliga på nätet.
Hur började ditt eget intresse för folkminnen?
– Jag blev tack vare mina morföräldrar väldigt intresserad av gamla saker och seder redan som barn. Morfar var 25 år äldre än min mormor och mycket gammal när jag var liten. Han var inte så rörlig, men hade ett väldigt gott minne och jag älskade att höra honom berätta. Dessutom hade hans bondgård ärvts i släkten i generationer så där fanns en massa gamla föremål som han kunde berätta om. Mormor väckte mitt intresse främst genom att visa hur man arbetar med många av de gamla redskapen och föremålen som fanns på vindar och i andra utrymmen.
– Sedan utbildade jag mig inom etnologi och föremålsvård och arbetade i många år på Västergötlands museum i Skara, men jag har också jobbat som hemslöjdskonsulent och vävlärare på en folkhögskola. Bland annat har jag hållit kurser i folkdräktssömnad.
Har du även ägnat dig åt släktforskning?
– Ja, det hände att jag fick släktforska lite på någon person när jag dokumenterade föremål på museet. Men jag tänkte hela tiden att jag skulle bli släktforskare på riktigt när jag gick i pension.
– Nu har jag framförallt forskat i min mormors släkt. På morfars sida var mycket redan känt, eftersom de hade bott i generationer på samma gård. Inom släkten hade de bara rört sig mellan tre grannsocknar. Mormor visste däremot ingenting om sina förfäder eftersom hon hade blivit bortlämnad som liten. Men jag fick veta mer efter att jag hade dna-testat mig. På det viset fick jag kontakt med tremänningar som jag inte känt till. En av dem hade släktforskat och kunde berätta mer om mormors morföräldrar och om syskon som hon aldrig fick träffa. Det var en helt ny värld som öppnade sig för mig.
Vad vet du om ditt efternamn Widhja? Har du forskat kring dess historia?
– Nu har jag ju gift mig till det namnet så jag har inte forskat så mycket, men jag vet att det är ett soldatnamn från Kålland vid Vänern. Men min man var fosterbarn så det var inte hans biologiska föräldrar som hette så. Namnet är hämtat från naturen och är en gammal stavning. ●
”Digitaliseringen har bara börjat, så det mesta måste man ta del ” av på plats.