Dokumentet
Bondedagböckernas innehåll.
Att föra dagbok var förr mest en syssla för högreståndspersoner, framför allt adelsdamer som inte var tyngda av dagliga sysslor. Kända exempel är Årstafrun och Agneta Horn. Men även bönder gjorde ibland anteckningar om livets gång i dagböcker eller kalendrar. Axel Ludvig Wennberg på Ingarö var en av dem.
Från 1860 förde han dagbok med växlande flit ända till ett halvår innan han avled 1915, 73 år gammal. Vi får följa hur en ung man hittar fram till sitt eget liv med familj, fosterbarn, vardagsbestyr och kommunala sysslor.
AXEL ÄR EN KÄNSLOSAM man med förmåga att sätta ord på det som rör sig inombords. På så sätt skiljer han sig från många andra dagboksskribenter, som sällan noterade annat än väder, vind och möjligen dagens värv på gården. Bonden Jonas Olsson i Fågelsjö, på finnskogen i gränstrakterna mellan Dalarna och Hälsingland nämnde exempelvis varken sitt eget bröllop eller barnens födelse. Men det gjorde Axel Wennberg.
Den 12 juni 1882 noterar han: ”Kl. 1. Förmid föddes vår son Axell Leonard”. Sonen var efterlängtad eftersom Axel och hans hustru Fia försökt skaffa barn i sex år. De tog sig an ett antal fosterbarn i perioder när föräldrarna, ofta ensamma mödrar, inte kunde ta hand om dem.
Axel, Fia och barnen levde på gården Kolbacken på Ingarö. Deras liv utifrån dagboken och en mängd andra källor skildras i Barbro Maassens bok Lerkan Siöng alla dagar & förliden gårdag hittade jag blåsippor i knopp. Den poetiska titeln kommer från en notering som Axel gjorde på sin ålders höst, när han allt oftare blommade ut i mer målande beskrivningar.
BONDEDAGBÖCKER var länge en försummad källa. Redan i slutet av 1800talet började Nordiska museet och andra institutioner skicka ut enkäter om allmogens liv och seder, men det dröjde ända till i slutet av 1970-talet innan dagböcker efterlystes och samlades in.
Total kartlades drygt 360 dagböcker. Ett fåtal skrevs på 1700-talet, när det kom billiga almanackor, med pyttelite plats för egna noteringar – mestadels om vädret. Under andra halvan av 1800-talet sköt skrivandet fart tack vare folkskolan, som infördes 1842. Lantbruksskolor uppmuntrade bönder att skriva dagbok som ett led i att effektivisera lantbruket.
Kulmen nåddes på 1870- eller 80-talet. Efter det är mörkertalet stort, eftersom insamlarna uppmanats att söka böcker från tiden före 1900. Det finns också vita fläckar på kartan, där insamlare inte hittat något. Helt landstäckande blev kartläggningen aldrig.
”De kan komplettera en anfaders historia.
TROTS ATT dagböckerna sällan ger detaljer om människors liv kan de komplettera en anfaders historia. Vissa omfattar även räkenskaper och tekniska beskrivningar av maskiner, priser på varor och redskap och annat. De verkliga guldklimparna vittnar också om sjukdom och död, fester, kyrkobesök, släktförhållanden och resor, i bästa fall med personliga reflektioner. Det kan finnas instoppade brev – ibland rent av kärleksbrev.
För att hindra utomstående från att tjuvläsa valde en del skribenter att koda inlägg, med till exempel runor – så sent som 1821! Axel Wennberg använde ibland ett eget språk, där han bytte ordning på bokstäver och lade till -all och -ull före och efter, och bytte ut vokaler mot ”u”. Meningen ”Ömt älskade Fia” blev till exempel ”ullhallömt ullskaadehall ujafall”.
Vissa gick längre. Per Persson i Munktorp avslutade med att dagbokstjuvar skulle åka utför ”hälvettes trapa”. Släktforskare är härmed varnade: tjuvläsning sker på egen risk! ●