Min släkthistoria
Emigranten Trued Persson skrev sin egen historia.
Skånske bondsonen Trued Persson utvandrade tidigt till Amerika. Där blev han känd som en orädd kritiker av slaveriet och behandlingen av indianerna. Han kallades banbrytare – ett ord som också ingick i titeln på hans självbiografi som publicerades 1937, drygt 30 år efter hans död.
En vacker majmorgon 1851 lämnade Trued Persson sitt hem i Läreda, Västra Göinge härad i Skåne. Han var 24 år och tänkte resa till Amerika. Inte för att det var fattigt hemma och marken gratis där borta. Och inte för att få tro på vad han vill, för särskilt religiös var han inte. Nej, hans äventyrslust hade väckts av några brev som han fått läsa.
Avskedet blev svårt. Hans mor grät, men Trued lyckades hålla tårarna borta tills skogen dolde honom för modern och de två småsyskonen.
Spåren av tårarna sköljde han sedan bort i Finjasjöns vatten och där hörde han för första gången den våren göken gala. Det såg han som ett gott omen och glädjen återvände. När sedan hans äldre bror uppmuntrade honom att ta chansen att emigrera bestämde han sig till slut för att resa till Amerika.
VID RESANS BÖRJAN ägde han inte mycket mer än de hundra riksdaler hans bror bidragit med till reskassan. Men livet låg framför honom. Liksom en sex veckor lång båtresa från Göteborg till Boston ombord på briggen Ambrosius. Den var lastad med järn, men han och ett femtiotal andra skåningar som han slagit följe med fick också plats ombord. Emigranterna måste själva stå för kost och sängkläder och allt annat som en så lång resa krävde. I sin packning hade Trued också adressen till en familj från hemtrakterna, som nu bodde i Illinois.
Trued Persson var min farfars mors kusin, och en av de tidiga svenska emigranterna. När han reste hörde passagerarfartygen över Atlanten fortfarande framtiden till, och det skulle dröja fem år innan man i Sverige började bygga järnväg. I Trueds minne var Läreda en by med sju gårdar kring ett litet torg och omgiven av ljunghedar; nu är det ett handels- och industriområde i Hässleholm.
Så länge sedan är det som han gjorde sin resa att det inte ens var enkelt att ta sig till Göteborg. Sällskapet hyrde en liten jakt, och eftersom det blåste upp till storm blev färden genom Öresund och Kattegatt nästan den värsta på hela resan till Amerika. Trued mådde illa, fick en besk av styrmannen, mådde bättre och lovade sig själv att aldrig mer bli sjösjuk.
MIN SLÄKTING VAR inte bara äventyrslysten, utan också målmedveten och envis. Han hade gått skollärarseminariet i Lund, men bestämt att läraryrket inte var något för honom. Även som nyanländ i Amerika skulle han noga tänka efter innan han tog ett jobb, och flera gånger avstod han. Hans mål var att rå sig själv.
"Inte var det likt att jag, en friboren bondson från Skåne, skulle nöjas med att arbeta för andra, då otaliga tunnland av den rikaste jord Gud skapat blott väntade på att tagas i besittning", förklarade han många år senare.
Kanske ingick det i planen, eller så visade han framfötterna – när Trued väl hade blivit sin egen, skulle han också få många förtroendeuppdrag och uppmärksammas för hur han skötte dem. Två gånger blev han invald i staten Minnesotas lagstiftande församling – 1871–73 och 1877–79. I 45 år tjänstgjorde han som fredsdomare och dömde i olika brottmål. Som county commissioner var han under en tid traktens mäktigaste politiker.
När han på sin ålders höst, på sina barns begäran, skrev ner sina minnen berättade han om mutförsök – som han alltid avvisade. Och om hur han alltid gick sin egen väg trots krav
på att följa partilinjen. "Jag inskränkte min ärelystnad till att utan hänsyn till partiet alltid rösta just så som jag själv ansåg för rätt. Detta väckte en del bitterhet mot mig från mitt eget parti, men på samma gång en viss högaktning från de mera rättänkandes sida”, skrev han.
ALLT DETTA HADE förstås Trued ingen aning om där han stod på Ambrosius däck i maj 1851. Hans starkaste minne från den dagen var vemodet han kände när fartyget avlägsnade sig allt mer från skären och klipporna utanför Göteborg. Men också, att ”det ungdomliga modet och de ljusa förhoppningarna snart drev detta på flykten”. Det skulle dröja nästan 50 år innan han återsåg sitt hemland.
Ombord på Ambrosius fanns också en annan ung man med ambitioner. Under överresan blev Hans Mattson från Önnestad utanför Kristianstad en av Trueds bästa vänner. Fyra år senare bosatte sig Trued i Vasa i Minnesota som hade grundats av vännen från emigrantskeppet.
Hans Mattson hann också med att rekrytera många svenska nybyggare till Amerika, ge ut svenskspråkiga tidningar, leda en skandinavisk bataljon för nordstaterna i inbördeskriget, bli statssekreterare i Minnesota och USA:S generalkonsul i Calcutta i Indien.
Trued hade dock siktet inställt på att bli bonde med egen mark. Så snart Ambrosius låg i hamn i Boston skrev han hem om den rikaste åkerjord han någonsin sett, om fält som aldrig tycktes ta slut och om maskiner som gjorde bondens arbete lättare. I lasten på det fartyg som tog honom och några svenska kamrater till Illinois via sjöarna Erie, Huron och Michigan fanns skördemaskiner. Trued var imponerad.
"Mycket funderade vi över, vad dessa kunde användas till. Jag hade dock genom tidningar fått veta, att man här begagnade maskiner till att avhugga säden, och så föll det mig in, att detta just var dylika maskiner. Det dröjde dock länge, innan jag kunde få de svenska bönderna att fatta, att dessa tunga pjäser kunde tjänstgöra som liar”, skrev han senare.
”Som county commissioner var han en tid traktens mäktigaste politiker.
JORDBRUKAREN I HONOM fortsatte att observera, jämföra och rapportera. Ett efter ett övertygade han sina syskon i Sverige om att även deras framtid fanns i Amerika. I slutet av sommaren
1855 kom till och med hans mor Karna till Knoxville i Illinois där Trued och hans hustru Hanna då bodde. Modern hade sällskap av sin dotter Bengta och svärsonen John Andersson. Hennes yngste son Ola hade emigrerat redan som 16-åring 1852, och följdes av Agnes 1854 och Nils 1868. Även flera av Trueds syster Boels barn, liksom hans morbror John, emigrerade så småningom.
Försöken att övertala jämnårige kusinen Troed Andersson misslyckades dock. När journalisten Arvid Bjerking 1935 fick läsa Trueds livsberättelse och publicerade den som bok, kunde han citera ur brev denne skickat till Sverige. 1854 berättade Trued för kusinen att han arbetade på en verkstad och var tacksam för att han hade lärt sig geometri och att läsa ritningar i Sverige. Troed Andersson var Arvid Bjerkings morfar. Min farfars morbror.
REDAN TIDIGT FICK Trued finna sig i att amerikanerna hade svårt med hans förnamn, och när han tillfälligt arbetade på ett tegelbruk fick han ett nytt: Granville!
Att han ville behålla ”sitt ärliga svenska namn” hjälpte inte, och så småningom tog hans barn ”Granville” som efternamn. Sonen Wilhelm Anton som blev professor vid det ansedda universitetet Yale och ses som en av USAS främste matematiker, känd som William Anthony Granville. Själv höll Trued hårt på det svenska. Han var liten till växten men när en irländare kallade svenskar dumma, rusade han upp och utmanade denne. Kanske var det av ren förvåning över djärvheten hos Trued som irländaren inte tog till knytnävarna.
”Man lärde känna mig som en, vilken icke lät trampa på sig utan motstånd, och detta hade sina goda följder vid mer än ett tillfälle”, skrev Trued i sina minnesanteckningar.
När han hade satt sig i respekt och dessutom lärt sig lite engelska, vaknade nyfikenheten på Amerika. Han besökte Bishop Hill, väster om Chicago. Här hade predikanten Erik Jansson skapat ett samhälle där den personliga äganderätten avskaffats. Strax före Trueds besök hade Jansson mördats av en församlingsmedlem. Trued satt med på rättegången som hölls i Knoxville, och reste sedan till Bishop Hill för att med egna ögon se det ryktbara samhället.
”Alla ägde allt, men ingen ägde något. Jag trodde, att detta ej skulle gå bra i längden”, skrev Trued efteråt.
Som i så mycket annat fick han rätt. Mot slutet av 1850-talet upplöstes kolonin. Den svenska bosättningen har blivit ett intressant besöksmål, bland annat eftersom flera byggnader från Erik Janssons tid finns kvar.
Nu ville Trued lära sig mer om den kamp om de svenska nybyggarnas själar som hade tagit fart. Han deltog i möten med trossamfund och diskuterade med predikanterna. Till slut bestämde han sig för att gå in i den lutherska församlingen. Det verkar dock som om han främst gjorde det av omtanke om andra.
”Jag ville glädja min moder hemma i Sverige, som jag visste aldrig glömde mig i sina böner. Annars kände jag ej då något verkligt behov därav”, noterade Trued.
”Han kallade slaveriet en skamfläck för hela den civiliserade världen.
SAMTIDIGT BLEV FRÅGAN om slaveriet, med Trueds egna ord, ”allt mer brännande”. Slavjägare passerade förbi sökande efter förrymda slavar, och det hände att nybyggare fritog och hjälpte infångade slavar över gränsen mot Kanada. Trued drog på sig ovänner när han beskrev slaveriet som en skamfläck för hela den civiliserade världen.
Hans nära kontakt med sioux-indianer gjorde att han uttalade sig på ungefär samma sätt om behandlingen av dem. Själv bytte han fläsk och potatis mot deras hjortkött och blandade kinucke nick, barken från en buske, i sin röktobak. Så småningom lärde han sig tillräckligt av deras språk för att de skulle förstå varandra.
Trued började skriva ner sina minnen först när han var 66 år gammal. Kort därefter blev Hanna, som varit hans hustru i 44 år, sjuk och dog. Tillsammans fick han och Hanna sju döttrar och två söner. Fem av barnen fick de se växa upp, utbilda sig, gifta sig och flytta från Vasa – Clara till Milwaukee i Wisconsin, Agnes och Hanna till Lindsborg i Kansas och
Wilhelm Anton till New Haven i Connecticut. Ester bodde med sin far i Vasa de sista åren av hans liv och gifte sig först efter hans död. Liksom sina systrar studerade hon vid det svenskspråkiga universitetet i Lindsborg.
Att en nybyggares liv kunde vara både hårt och grymt fick Trued och Hanna känna på, mer än en gång. Äldsta barnet Beata lämnade de i en grav i Knoxville. Ytterligare tre – den första av de två som hette Hanna, Per och Ebba fick inte heller växa upp, och vilar vid Vasas röda tegelkyrka tillsammans med sina föräldrar.
INNAN TRUED GRANVILLE Pearson själv lades till vila där, den 27 december 1905, fick han tillsammans med bland andra William Anthony och sonhustrun Ida återse sin skånska hembygd. Han träffade sin kusin Troed och många andra släktingar, men slutade själv att föra anteckningar redan när fartyget nådde Frankrike. Istället är det vår släkting Arvid Bjerking som, utifrån resebreven som en annan person i sällskapet författade, skapade ett sista kapitel i berättelsen om Trued Granville Pearsons liv.
När jag själv i oktober 2019 för första gången besöker Vasa har det gått nästan 114 år sedan Trued Granville Pearson senast vandrade här.
Men när jag frågar får jag snart igenkännande nickanden till svar. Sharyn Sorenson minns Trueds dotter Hanna som en gång om året kom på besök till hennes mormor från Kansas, och som var en så stilig kvinna!
NÄSTAN RAKT ÖVER vägen ligger huset där Trued bodde sina sista år i livet. I biblioteket finns en mapp med hans namn, och i den ett foto av honom i sin gungstol framför en vägg full av foton på sin familj. Här ligger också ett slitet exemplar av En skånsk banbrytare i Amerika, som dottern Hanna tog hit 1938. Och i Minnesotas illustrerade historiska Atlas, finns en tecknad T G Pearson tillsammans med övriga Senators and Ex-senators.
Den svenskamerikanska kalendern Prärieblomman beskrev den då avlidne Trued Granville Pearson som ”en banbrytare och samhällsuppbyggare af gedignaste slag, en man öfver hvilken det svenska nybyggarefolket i Amerika äger skäl att känna sig stolt”. ●