Familjefotot
Om en okänd farfar.
Min farfar, Karl Valfrid Robertsson, föddes den 14 oktober 1889 och kom att arbeta som möbelsnickare och smed under sitt korta liv. Han avled på sjukhuset i Vänersborg sedan han hade skadat sig på sin arbetsplats. Han var då endast 35 år och efterlämnade sin hustru (min farmor) och två små barn (min far Gunnar och hans syster Linnéa). Tidigare hade de fått sonen Karl Gunnar som föddes 1916, men han avled samma år av lunginflammation.
Karl hade som hantverkare haft egen firma, där hans efterlämnade handlingar visade på en stor och trogen kundkrets. Att hans kunnande var stort vittnar flera av hans efterlämnade verk på.
Han arbetade både i järn och trä och hans intresse för smedyrket kom att gå i arv till sonen Karl Gunnar (min far).
Farfarsfar hette Robert Augustsson och var gift med Sofia Jonasdotter och de var torpare i Bjurviken vid Håbol i Dalsland. Torpet brukades gott och Robert fick på sin 60-årsdag Patriotiska sällskapets silvermedalj efter en 36-årig trogen tjänst.
NÄST ÄLDST av hans barn var Selma Helena som föddes den 3 februari 1892. Två år senare föddes Emma Kristina, men hon avled 1906 i en okänd barnsjukdom. 1897 kom Ingeborg till världen och 1899 ytterligare en son, Erik. De två yngsta barnen, sonen Gustaf och dottern Anna, föddes 1902 respektive 1904.
Erik Robertsson blev med tiden byggmästare i Vångsjö och levde ett långt liv fram till 1982. Hans lillebror Gustaf avled dock redan 1925 i en sjukdom, endast 23 år gammal.
En liten underbar egenhet framkom i farmors efterlämnade material som visade på en något udda kommunikation mellan farmor och farfar under deras tidiga förhållande. Farmor efterlämnade ett tjugofemtal vykort som hade skickats mellan henne och farfar under några år. Det märkliga var att de hade utvecklat ett kodspråk som de delvis använde på korten.
”De hade utvecklat ett kodspråk.
Troligen för att inte allt skulle kunna läsas av postpersonal eller övriga familjen. På ett vykort från 1913 står det följande (den kursiverade texten skrevs med kodspråk):
”Detta skall du ha till ett minne af den platsen som vi var på när vi var ute och gjorde vår första resa (när vi kommo tillsammans för alltid) önskar din för evigt tillgivna Anna. Tusen
hjärtevarma hälsningar medföljer till dig min egen outsägeligt älskade vän. Lef så väl.”
UNDER MIN UPPVÄXT och fram tills jag fick denna skatt i min hand, hade jag inte uppfattat farmor som en så mjuk människa att hon kunde teckna ner så kärleksfulla ord. Jag blev både överrumplad och glad.
Märkligt nog har jag fått leta rätt på all information kring släkten på fars sida själv. Min faster, som levde fram till 2006 hade svårt att prata om farfar och jag har aldrig förstått varför.
Min far dog 1973 och vid den tiden var inte mitt intresse för släkten speciellt stort, men jag är tacksam för att jag har kunnat ta reda på mycket via kyrkböckerna och alla de efterlämnade böcker och brev som jag har i min ägo.