Vad göra när släkten är värst?

Brottslingar inom släkten brukar göra släktforskare entusiastiska. Plötsligt finns det betydligt mer skrivet än de kortfattade anteckningar som präster brukar göra om skötsamma bönder. Domböcker och rättsprotokoll kan teckna en mer närgången bild av ett människoöde än vad husförhörslängder i allmänhet gör. Känsligare är det förstås om brottslingarna finns på närmare håll i släkten. Därför är det för många släktforskare en kontroversiell fråga om man bör göra resultatet av sitt dna-test tillgängligt för polisens brottsutredare. Släktforskningsbranschens databaser har de senaste åren öppnat stora möjligheter för polisen att spåra gärningsmän som lämnat dna-spår på brottsplatsen. Det första, riktigt stora, svenska genombrottet kom i juni år när Släkthistorias medarbetare Peter Sjölund hjälpte Linköpingspolisen att lösa ett 16 år gammalt dubbelmord. På sidorna 16–23 berättar han själv hur det gick till.

Frågan om vad man bör göra när mycket tyder på att det finns mördare i släkten ingår också i den berättelse som Martin Ståhl återger under vinjetten Min släkthistoria i det här numret. Texten handlar om ett brutalt mord vid en kolmila, där en nära anhörig till den döde genast blev misstänkt. Läs mer om 1700-talsdramat i Dalarna på sidorna 44–49. Dessutom bjuder vi på ett par dramatiska levnadsöden – uppfinnaren Gustav Daléns och frälsningssoldaten och poeten Majken Johanssons. Trevlig läsning!