Fritt val att hjälpa polisen
● Sedan släktforskarnas dna-tester visat sig kunna bidra till att lösa grova våldsbrott har det uppstått en diskussion om ifall detta är etiskt försvarbart. Det är ju inte för att bidra till brottsbekämpning som släktforskare gör dna-test och laddar upp resultatet till något av de stora släktforskningsföretagens databaser.
I Sverige är inställningen mycket positiv till denna användning av släktforskarnas dna. En Novus-undersökning från 2019 visade att fler än 90 procent av de tillfrågade i Sverige tycker att det ska vara tillåtet för brottsutredare att utnyttja släktforskarnas dna-databaser för att hitta förövare vid grova våldsbrott. I USA är dock inställningen mer kritisk. För att möta den etiska diskussionen har företagen inom branschen valt olika vägar:
Family Tree DNA. Tillåter att polisen laddar upp dna från brottsplatser för att söka släktmatchningar. Polisen kan dock endast få släktmatchning med de personer som kryssat i att de ger sitt samtycke till detta. Den som testat sig före våren 2018 måste kryssa i att man tillåter, om man vill det.
Tillåter inte att polisen laddar upp dna för att söka släktmatchningar.
Tillåter inte att polisen laddar upp dna för att söka släktmatchningar.
Tillåter inte att polisen laddar upp dna för att söka släktmatchningar.
Vissa företag tillåter att ditt dnatest får användas av polisen för att jaga brottslingar.
Account Settings/ Privacy and sharing.
Tillåter att polisen laddar upp dna från brottsplatser för att söka släktmatchningar. Polisen kan dock endast få släktmatchning med de personer som kryssat i att de ger sitt samtycke till detta.
Om du är fundersam på om du ska ge polisen möjlighet att matcha dna-spår med dig är det viktigt att veta att polisen aldrig kan se din dna-kod, polisen kan enbart se om delar av ditt dna matchar en gärningsmans dna. Det är också viktigt att veta att dnasläktforskning är en spaningsmetod, ingen bevismetod. Att en möjlig gärningsman ringas in med hjälp av dna-släktforskning är aldrig ett bevis. Det krävs alltid traditionella polismetoder, som annan teknisk bevisning och vittnesuppgifter, för att i en domstol bevisa att man verkligen har hittat rätt person. Det finns alltså ingen risk för att dna-släktforskningen skulle orsaka att en oskyldig döms.
Det du själv måste fråga dig, innan du ger ditt dna till de företag som tillåter polisen att söka släktmatchningar, är om du känner att det är okej att ditt test skulle kunna identifiera någon av dina kusiner eller andra nära släktingar som skyldiga till ett grovt våldsbrott. Det är alltså du själv som väljer att göra dig synlig för polisens utredare eller inte.
och sedan framåt fick jag nu börja forska bakåt igen. Antavlan för var och en av de möjliga männen kartlades på jakt efter en man vars släkt gick ihop med de andra kartlagda dna-matchningarna. Känslan av att lösningen var nära växte sig starkare och det blev långa arbetspass, där jag kunde avfärda den ene efter den andre av männen eftersom de inte hade rätt anor.
SÅ DÖK PLÖTSLIGT något välbekant upp bland alla namn, byar och årtal som flimrade förbi. Ett bynamn som fick mig att kasta mig in i dnamatchningarnas släktträd för att hitta en person från samma by i listan. Denne mans anor visade sig gå ihop med andra släktträd på precis rätt avstånd. Nu hade jag en koppling på båda föräldrarnas sida. Dessutom låg dna-segmenten på rätt ställen och därmed låg pusslet klart framför mig.
Även om jag hade varit övertygad om att jag med stor sannolikhet skulle hitta honom, var känslan nästan overklig när jag såg namnet framför mig. Eller rättare sagt namnen. Det handlade nämligen om två bröder. Eftersom de hade samma anor var det inte möjligt att avgöra vem av dem som var gärningsmannen. För att bli hundra procent säker gick jag igenom de kvarvarande kandidaterna och kunde avfärda dem. Därefter dubbel- och trippelkollade jag alla länkar i släktkedjorna. Allt stämde, de båda bröderna var de enda männen i världen som kunde ha lämnat dna-spåret på brottsplatsen.
Klockan var åtta på fredagkvällen den 5 juni när jag lyfte luren och ringde upp poliskommissarie Jan Staaf. Han befann sig på en studentuppvaktning och gick undan för att prata ostört.
– Jag har hittat honom, meddelade jag.
– Vad säger du, är det sant?
Jag berättade vad jag kommit fram till och sedan hände saker snabbt. Poliserna började direkt att kartlägga de två bröderna för att bedöma vem som var den rätte och åklagaren kontaktades för att förbereda ett gripande.
På söndagen satte jag mig i bilen och körde ner till Linköping där det rådde en febril aktivitet. Tisdag morgon den 9 juni, strax före halv sju på morgonen, greps en 37-årig man i sin bostad och hans bror hämtades in som vittne. Bröderna topsades och proverna lämnas till NFC, Nationellt forensiskt centrum, där de analyserades med förtur. Efter tre timmar kom resultaten som visade en hundraprocentig matchning på 37-åringen. Strax därefter erkände han i förhör att det var han som dödade Mohamad Ammouri och Anna-lena Svensson.
”Denne mans anor visade sig gå ihop med andra släktträd på precis rätt avstånd.
I SEXTON ÅR försökte polisen vända på varje sten. De lyckades trots sitt idoga arbete inte hitta gärningsmannen, eftersom han gick under radarn genom att dra sig undan i sin bostad under alla år. Den möjlighet som återstod var att ta hjälp av dna-släktforskning och polisen tog den chansen. Det blev en spännande jakt, fram och tillbaka genom århundradena, och som dna-släktforskare känns det bra att ha kunnat bidra till att dubbelmördaren till slut kunde gripas. Det öppna sår som har plågat Linköping i sexton år kan nu äntligen börja läka och de anhöriga till offren har fått ett avslut på den hemska ovissheten om vad som hände den där oktobermorgonen 2004. ●