Vad visste svenskarna om ätbara svampar?
dödsnotis. Nu gäller det alltså att ta reda på vad som har hänt. Det finns flera möjligheter. Dels fånglistorna, där landarresten betyder länshäktet. Sedan har ju dödsfallet skett vid en transport, vilket betyder att man också bör kunna hitta uppgifter i de fångskjutslistor jag berättade om i Släkthistoria nummer 12/2019.
När det gäller fånglistorna framgår det inte riktigt vilka källor du har kontrollerat, men det enklaste i det fallet är att använda justitiekanslerns arkiv som innehåller kopior av listorna från hela Sverige. Tyvärr finns de på Arkiv Digital endast fram till 1825, så det gäller att besöka Riksarkivet i Marieberg eller att beställa forskning/fotografering.
Länshäktet låg i Nyköping. Förmodligen skulle han transporteras från häktet till Mariefred för att dömas. Det kan finnas handlingar om detta i Mariefreds rådhusrätts arkivs inneliggande handlingar, till exempel listor över mål som skulle tas upp i februari 1829. Dessa finns på Uppsala landsarkiv men kan kanske beställas när Arkiv Digital har beställningsfotografering igång.
För att studera detaljerna om fångtransporten handlar det, som jag nämnde i min artikel, om att läsa länsräkenskapernas verifikationer, antingen på Riksarkivet Marieberg eller landsarkivet i Uppsala.
Ulf Berggren
FRÅGA Jag har läst någonstans att svenskarna långt fram i tiden inte såg svampar som människovärdig föda.
Stämmer det? Visste man överhuvudtaget vilka svampar som var ätliga och vilka som var giftiga?
SVAR Bland gemene man sågs inte svampar som någon skogens läckerhet förrän långt inpå 1900talet. Kungligheter och aristokrater däremot satte gaffeln i dem redan på 1600-talet. Första noteringen av svampätande är daterat den 10 juli 1636, när den nioåriga Kristina, sedermera Sverige drottning, bjöds på riska. Böndernas aversion mot svamp återspeglas enligt
Handbojor. 1800-talet.
Anders Hirell, som skrivit Den svenska matsvampens historia, i att man inte ens brydde sig om att namnge olika arter. Ofta fick de heta ”kosvamp” eller ”kosopp” i största allmänhet, eftersom kreaturen i alla fall åt dem. När kantarell och champinjon dyker upp i det svenska språket runt år 1700, är de låneord från franskan, medan murkla kommer från tyskan.
Att man inte åt svamp kan knappas skyllas på att man var rädd för att få i sig giftiga sorter. Man hade ju under årtusendena lärt sig att skilja på andra ätliga och oätliga växter. I nordvästra Europa, till skillnad från i Medelhavsområdet, ansågs svamp helt enkelt inte passande som mänsklig föda. Inte ens under 1860-talets svenska svältår åts det svamp, trots att det propagerades för det.
Paradoxalt nog var det stadsbefolkningen som