KRÖNIKA. Valsmussel – snälla kom tillbaka
Vet ni var Norra Sandsjärv ligger? Det är rakt uppåt, en 100 mil, i Överkalix. Min mormor – må hon vila i frid – pratade ofta om hur det var att växa upp där. Det var rött.
Alltså så rött att Lenin skulle resa sig upp i sitt mausoleum och buga av respekt. De mer moderata delarna av släkten, som väl bara var helt vanliga sossar, kallade byn för Lilla Ryssland.
Alla prenumererade på Norrskensflamman. Och vilken politisk färg det bladet hade hör ni nog på namnet. Nå, nu var det så att min mormors far, som enda person i Norra Sandsjärv, prenumererade på den hyfsat mindre radikala Norrländska Socialdemokraten.
En förklaring är att han stod närmare Bondeförbundet, dagens Centerpartiet, och ville läsa något som inte var fullt så råkommunistiskt. En annan förklaring är att min mormor och hennes åtta syskon (hello gamla tiders familj) tyckte att annonserna för dansaftnar var bättre. Det var mer drag i nöjet i Norrländska Socialdemokraten.
Problemet var att byns alla tidningar kom till samma lanthandel där man fick hämta den själv. Mormor mindes blickarna från de andra i byn, och skammen hon kände, när hon traskade hem med sosseblaskan under armen. I det lilla, lilla skogssamhället var det omöjligt att smussla.
Nu för tiden är det tvärt om: det är hur lätt som helst att smussla, men ingen gör det. I sociala medier skickar man ut bilder på ikryssade röstsedlar, klistrar in partiloggor i profilbilder. Om förra valet mest präglades av uppmaningar om att göra sin demokratiska plikt – ”allt röstande är bra röstande!” – så har 2018 digitalt dånat av ”titta vad jag väljer”. Och i lekparker och skolkorridorer förhör man sig om sina barns lekkamraters föräldrars åsikter: ”Vad röstar du på?”, frågar man ogenerat totala främlingar.
Öppna kort i alla ära, men just nu, en vecka in i politiskt rävspel och parlamentariskt kaos utan slut i sikte, saknar jag det gamla smussel-Sverige.