Man har feeling för Stockholm efter alla år
Få personer har fotat den här stan som Lars Epstein. Sedan början av 60-talet har han i princip varje dag varit ute på gatorna, demonstrationerna, invigningarna och bland diskussionerna. Nyfiken och alltid påväg någonstans. Nu kan stockholmarna se en st
Jag började fota när jag var 15-årig kollopojke. Jag hade ena benet kvar i barndomen och kände att det här är något som kommer försvinna. Jag måste fånga det. Jag hade ganska dåligt självförtroende men skickade in bilderna till en tävling och fick andrapris. Jag hade lyckats fånga “småpojksinåtvändheten”. Ett fint ord jag inte hört sedan dess.
Annars är jag inte mycket för prestige. På Arméns fotoskola i Kristianstad protesterade jag mot att vi tävlade varje vecka. Jag tyckte inte att man kunde tävla i fotografi. Mitt första jobb var som labbassistent på Ateljé Uggla på Kungsgatan. Det gav inget betalt och fotografen var perfektionist, men jag kunde använda labbet på min fritid. Sen försökte jag gå upp till redaktioner och sälja bilder. Det fanns många tidningar i stan då. Jag var väldigt inspirerad av Henri Cartier-Bresson och Robert Frank, så jag gick runt och fotade det som hände.
Ett annat Stockholm
Striden om almarna ökade även engagemanget för rivningen av Klarakvarteren som jag fotade mycket. Sedan kom Vietnamdemonstrationerna och med det enorma diskussioner på öppen gata. Det var vanligt på den tiden. Jag kan tycka att det blivit lite fattigare, det offentliga livet. Man värnar mer om sin privata sfär. Ungar var ofta ute själva och lekte och det var ingen som reagerade när man fotade. Det påverkar dokumentationen av staden. Idag finns det gator där det inte är en kotte. Men i folklivet på Söder kan jag tycka att karaktären av det gamla Stockholm finns kvar.
“Känner sig delaktig”
Man har ju lite feeling för Stockholm efter alla år. Det går ju inte att komma ifrån. Man känner sig lite delaktig. I början var jag mer en vilsen vandrare i tillvaron. Nu kan jag ha åsikter.
Vissa dagar är svårare än andra. Ger man sig ut och letar efter något brukar det inte funka. Men är man påväg någonstans råkar man ofta händelsevis stöta på något. Den autentiska närvarokänslan är viktig. Det kan jag tycka är fotografins själ. Det har blivit som en livsstil för mig. Om det gått en dag utan att jag varit ute och fotat något känns det som en förlorad dag. Det är som ett behov. Ungefär som att äta en god middag.