Hej då och tack för hårklippningen

Inga mer uppföljningar om vad som händer med Tellus Tower, inga mer upprörda förskoleföräldrar. Inga mer konstkupper i Personnebadet. Eller det är klart att det blir. Det är bara inte jag som kommer att skriva om det. För den här veckan slutar jag på den här tidningen efter tre roliga och knäppa år! Under tre år på en lokaltidning hinner man utan att överdriva skriva hundratals artiklar. Vissa av dem minns man lite mer än andra. Bland de första jobben jag gjorde här var att intervjua en frisör i området.

På den här tiden gjorde vi ofta personporträtt på diverse färgstarka lokala profiler och den här veckan hade turen kommit till denne frisör.

Idén från chefen var något vag: ”Jag har hört om en lite speciell frisör i Söderort, åk och intervjua honom.”

På plats möts jag av en frisör som enligt kunderna i butiken ”gör lite som han vill”

Plötsligt frågar han om han inte ska klippa mig. Först tvekar jag men eftersom jag lider av en helt sinnessjuk besatthet av att klippa mig och det trots allt är fredag så säger jag ja.

Jag lutar mig tillbaka och känner hur som små fiskar som liksom nafsar mig i håret. Det går snabbt och håret faller till marken i stora sjok.

Först efteråt ser jag vad som nafsat. Han har rakblad mellan alla sina fingrar!

Av det axellånga håret är inte mycket kvar förutom två tunna testar längst fram. Därbak är det nackkort. Som en hockeyfrilla med väldig, väldigt tunna långa partier.

Med den här berättelsen säger jag hejdå till alla er läsare. Fortsätt att läsa tipsa och skicka arga mejl till oss på redaktionen när vi förtjänar det. Det är ni som gör våra tidningar!