Tack för din trofasthet, älskade hatade Globen

Nyligen flyttade jag till Skärmarbrink. Jag trivs bra här. Men utsikten från min lägenhet är, tja, något enahanda. Den består uteslutande av Globen. Som en gigantisk grådaskig snöboll tornar ett av Stockholms mest kända landmärken upp sig utanför mitt köksfönster och skymmer sikten för i princip allt annat. Jag har ännu inte kunnat bestämma mig för om jag hatar eller älskar den. Vissa dagar, sörplandes på morgonkaffet, kan jag ge mig fan på att eländet vuxit sedan igår. Samtidigt kan jag inte förneka att byggnaden skänker mig viss tröst. Ni vet hur föränderligt livet kan vara. Vissa dagar flyger man ur sängen, hungrig på allt dagen har att erbjuda. Jazzar visslande fram över gatorna, high-fivar kassören på Pressbyrån och kastar en slängkyss till bilen som är snäll nog att sakta in, trots att det kanske inte finns något övergångsställe precis där.

Andra dagar: hasar Valhallavägen fram till jobbet som en vålnad. Varje steg kräver ungefär samma kraftansträngning som att dra loss foten ur ett kärr. Somnar tung i sinnet och är en millisekund från att kasta telefonen i väggen när larmet envist tjuter på morgonen. PIIIPIIIIPIIIPIIIPIIIP!

Tassar tillslut motvilligt fram till fönstret, fäller upp persiennerna. Kikar ut. Jodå. Den står kvar. Den står alltid kvar.

Come hell or high water: Globen står där den står. Som en trofast gammal vän, en konstant i en annars oberäknelig tillvaro.

Globen kan man alltid lita på. Jag tror vår relation har ganska goda förutsättningar.