Inte farligt att cykla – men hjälm är bra

60 mil. Så långt har jag rullat sen jag började cykelpendla till jobbet i augusti förra året. Två gånger har jag stått på huvudet. En gång halkade jag i en grushög som låg kvar efter att snön smält bort och en gång på en lömsk kant vid ett vägbygge. Båda gångerna har jag slagit i cykelhjälmen i asfalten.

Blåmärkena på resten av kroppen har skvallrat om att det inte hade varit några roliga smällar för mitt huvud att ta.

Tusentals mil. Så långt har jag promenerat i den här stan sen jag flyttade hit 2003. En gång har jag gått och trillat ordentligt, när jag halkade på en isfläck på Stureplan 2005. Det gjorde ont, men som tur var klarade sig huvudet.

Vad jag vill bevisa med detta? Att min högst personliga upplevelse är att det varken är särskilt farligt att gå eller cykla i Stockholm. Men det finns ändå skäl för mig att använda hjälm när jag cyklar. Den skyddar när olyckan väl är framme.

Man behöver inte vara forskare för att inse att risken för allvarliga huvudskador ökar ju högre hastighet man håller. I och med att hastigheten nästan alltid är högre när jag cyklar har jag dessutom kortare tid på mig att fatta rätt beslut när faran väl uppenbarar sig. Och de potentiella farorna är tyvärr många för oss som cyklar i Stockholm; ouppmärksamma medtrafikanter, stolpar i cykelbanor och cykelfält som helt plötsligt upphör, är några.

Jag tror att de farorna avskräcker betydligt fler från att börja cykla i Stockholm än det faktum att en majoritet av stadens cyklister bär hjälm. Jag lägger mig inte i hur andra göra, men jag kommer aldrig sluta cykla med hjälm.