Mitt i Söderort Hammarby Skarpnäck
Kyrkogård i nytt ljus
Döden. Ja, det är döden. Och döden är inte främmande för att skapa bra fotografiska ögonblick. Tyresöfotografen Peter Eriksson har i många år dokumenterat Skogskyrkogården och ger nu ut en bok med de bästa bilderna och förord av Tomas Andersson Wij.
”Linje 18, den gröna tunnelbanelinjen från Farsta in mot stan. Som tonåring åkte jag den dagligen, på väg till replokalen, på väg ut i natten med vänner. Vi satt alltid i första vagnen. När den bromsade in vid Skogskyrkogården brukade jag se åt andra hållet, mot Nynäsvägen och en trist rondell.”
Så skriver Tomas Andersson Wij i förordet till kommande fotoboken ” Skogskyrkogården”; ett 60- tal ögonblick på gravplatsen, fångade för evigt att fotografen Peter Eriksson under loppet av fyra år. Eriksson berättar:
– Både jag och Tomas kom fram till att vi aldrig sett en död människa. Är inte det jävligt konstigt att vi inte gjort det, två medelålders män? Men döden göms undan och är på något sätt vårt sista tabu. Sex och våld är okej. Inte död.
Döden göms undan
Peter Eriksson säger att det är förtigandet av liemannens dagsverke som skänker ett extra lager till hans fotobok, att där finns en tystnad som
han nu bryter genom sitt hyllningsverk till kyrkogården. På så sätt blir det mer än vackra bilder på trevliga träd.
Det är alltså inte fullt så morbida motiv som man kan tro. Han har undvikt människor så gott det går, det är till och med få gravar. Istället fylls sidorna med byggnader, platser, natur.
”Rofylld värdighet”
– Jag har en kärlek till Skogskyrkogården, jag har alltid gillat den. Där finns en stillhet, en rofylld värdighet. Allt det förstärks av årstiderna och platsen gör sig bäst på hösten. En disig, höstkväll då det är lite dimmigt – då är Skogskyrkogården perfekt.
Kusligt? Nej, det har Peter Eriksson aldrig tyckt att det varit under sina många besök på den gamla bengården, som ligger på Unescos världsarvslista. Snarare finner han området tryggt, fritt från hot och obehag
– Det är lätt att hamna i ett meditativt tillstånd där, över sakers tillstånd och alltings förgänglighet. En gravsten vittnar om en människas liv och historia men det blir så abstrakt. Saker försvinner och människor kommer till ro, samtidigt föds saker där, växer och lever. Det är ett kretslopp man får bevittna.
När vi ringer Peter Eriksson är han på plats på tryckeriet i Mölndal för att slutgiltigt godkänna varje tryckplåt av boken. Han trycker upp ”Skogskyrkogården” själv i 1 500 exemplar. Och 1 000 stycken är redan sålda – till Stockholms kyrkogårdsförvaltning.
Både jag och Tomas kom fram till att vi aldrig sett en död människa. Är inte det jävligt konstigt att vi inte gjort det, två medelålders män?