Krönika: VM -94 måste dö

Efter att Trump tryckt på knappen och draperat jorden i ett radioaktivt moln kommer två saker att överleva: kackerlackor och svenskens olidliga fixering vid VM 94. Detta årtal som hemsöker folksjälen för evigt. En förlorad sporttävling: yay, go Team Sweden. Ja, jag vet: det är tröskat än hit, och än dit, att vi är en så mentalt fattig nation att vår största grej som binder oss samman, är att vi en gång för 24 år sedan kom trea (!!!) i fotboll. Det går liksom inte ens att dra en plump sexvits på att komma trea.

Men vi måste väl ändå passera ett bäst före-datum då den patriotiska grupponanin utan orsak, tar slut? Måste jag vänta tills 70- och 80-talisterna dör ut, rent fysiskt?

Va fan, då är ju jag också död?! Så länge vill jag inte vänta på att ni andra ska sluta vara dumma i huvudet.

Visst, jag minns det också som igår, 1994. Jag och mina freakiga rollspelarvänner satt utomhus på Öbacka i Umeå, och hörde brunstiga mansvrål studsa ut från de öppna balkongdörrarna, för att eka vidare mellan husväggarna. Jag frågade vad det handlade om, någon sa ”fotboll”, och så sket vi i det och fortsatte diskutera huruvida gothrock verkligen måste gå i moll, eller om den även kan gå i dur, samtidigt som vi rökte Camel utan filter och försökte framstå som vuxet svåra.

Helt korrekt: jag raljerar över något i grund och botten oväsentligt. Alltså fotbolls-VM. Fast det är svårt att inte göra det när jag sitter och stirrar på det jag har framför mig på skrivbordet: en flaska starköl.

Ett bryggeri i Hornstull (ja, jag vet...) har nämligen tillverkat en bollbärs lagom till dagens avspark i Moskva. Flarran är insvept i nationalistiskt blått och gult och heter, givetvis, 94.

Jag vänder bort blicken i sorg över mitt hemlands infantilitet, tänker på döden, drömmandes om ett evigt askmoln över VM 94-minnet.

CHRISTOFFER RÖSTLUND JONSSON Reporter

94. Detta årtal som hemsöker folksjälen för evigt har blivit en hantverksöl.