De säger inget – men vill ändå se sina citat

I veckan mejlade en man och rasade mot mig. Detta eftersom jag i en artikel om en älg i Örby, vanvördigt och klacksparkigt kallat Tommy Tuvunger för ”högste höns när det gäller viltvård”. Och inte skadedjurssamordnare, som är hans officiella titel.

Det kan man rasa mot, såklart. Rätt ska vara rätt och Tuvunger är tjänsteman och inget fjäderfä. Det var bara lite språkbruk jag slängde in för att sätta guldkant på min, och förhoppningsvis även läsarens, gråa vardag.

Arga läsare och bagatellartade notiser om dödsdömda älgar i Örby till trots – jag trivs rätt bra med mitt jobb som reporter på lägsta lokalnivå. Man kan inte tro det, med tanke på hur samtidens debattvågor för jämnan nitar på min kår rätt hårt i nyllet, men journalist är ett lagom bra yrke.

En nackdel är dock den allt mer grasserande ”kan jag få kolla mina citat”-sjukan. Att be att få se sina citat efter en intervju är alltid okej – glöm inte det! – då även vi journalister är människor som kan fatta fel, skriva fel, bara göra allmänt fel. Men någonstans är det väldigt många konsulter som blir väldig rika på att medieträna varenda tjänsteman i kommunen. Allt oftare ringer jag en byråkrat för att fråga om ett datum, en plats, ett namn, eller för att dubbelkolla något som står på stadens webb, bara för att få ”kan du mejla mina citat” mot slutet av samtalet.

Eh, du har ju inte sagt något om något, egentligen? Du har reciterat fakta, inte gett din åsikt som kan tolkas och feltolkas. Det finns inga riktiga citat att skicka, men visst, här har du.

Rekordet är när någon som svarat ”ingen kommentar” eller ”det kan jag inte kommentera” eller ”det kan jag inte svara på” ber att få se sina citat innan jag publicerar. Jodå, det har hänt fler än en gång.

Men nu har jag kommit på vad jag ska göra när det händer nästa gång. Jag skickar ett helt tomt, vitt e-mejl. Då får jag lite guldkant på den gråa vardagen även den dagen.