Jag tog körkort på sämsta möjliga sätt

Jag var nyutexaminerad journalist. Jag hade sökt ett jobb inom Public Service och fått det. Eller ja, först ringde chefen och sa att jobbet var mitt. Sedan ringde hon upp efter några minuter och frågade om jag hade körkort, ett krav hon missat att nämna.

”Det har du inte? Skulle du kunna ta det på en månad?”, frågade hon.

När jag intervjuar Dick Åström, kontorschef på Trafikverket i Farsta, berättar han att det finns ett helt annat behov av körkort ute i landet än vad det gör i storstäderna. Behovet leder till en utbildningstradition, som gör att fler tar körkort i yngre åldrar och klarar det snabbare än i stan.

Jag borde alltså enligt statistiken vara en av dem som tog körkort för länge sedan. Men ärligt talat har jag ingen aning om vad jag hade för mig när alla andra på vischan tog körkort. Jag stod väl och väntade på bussen som gick tre gånger in till stan en lördag. Bussen som fortfarande, 2018, kan gå tio minuter innan eller efter utsatt tid. Om den över huvud taget dyker upp.

Men man ångrar bara det man inte gjort så jag antog utmaningen. Jag bokade in mig på en intensivkurs och fick en körskolelärare som sa att kvinnor i regel inte kan skillnaden på höger och vänster. På riskettan lärde vi oss att ”köra som en kärring” och som om inte halkan var läskig nog hette vår lärare Hannibal. Under tiden vi stod ute i spöregn kommunicerade han med oss genom en walkie talkie från kontoret. Tryggt!

Enligt Dick Åström på Trafikverket ska man absolut inte stressa fram körkortet. Han menar att det inte fanns några genvägar och att bra planering är det viktigaste. Han varnar för intensivkurser om man inte har tidigare erfarenhet och trycker på vikten av djupinlärning. Jag kunde inte pricka av en enda av Dicks punkter, men efter en månad var jag ute och filmade fotboll på mitt nya jobb och jag tog bilen dit. Å andra sidan kör jag bara bil om jag kan vägen utantill.