Fläktpaniken gör oss till jaguarer på jakt

Stockholm kokar. Hettan är på var mans läppar, förmodligen för att en av dess konsekvenser är att vi helt enkelt inte klarar av att tänka – än mindre prata – om något annat. I dessa tider, när lägenheten blivit till bastu, kunde det kanske vara lämpligt att införskaffa sig en fläkt tänkte jag. Det var jag inte ensam om, blev jag varse när jag glatt traskade in på Clas Ohlson i veckan. Efter att ha spejat en stund utan så mycket som tillstymmelse till fläkt i sikte, hör jag hur en kvinna mäkta irriterat påpekar för personalen att det minsann står på hemsidan att det ska finnas fläktar i butiken. “Jag är ledsen” sa stackaren bakom disken, “men det kan finnas någon enstaka kvar på Drottninggatan”. Knappt hann meningen avslutas innan vi båda, likt hungriga jaguarer på savannen, utbytte blickar och raskt satte av mot nästa butik i jakt på vårt byte. Farväl artighet, farväl medkänsla, rädda sig den som räddas kan!

Hur det gick? Jodå, jag lyckades norpa åt mig en av de sista sorgliga små bordsfläktarna, som definitivt låter mer än den gör nytta.

Mer om den akuta bristen på fläktar i hela Stockholmsområdet kan du läsa på sidan 6.

Att den extrema värmeböljan sammanfaller med att det på grund av SL:s reparationer redan känns som att genomlida helvetets nio kretsar i Dantes Inferno om man försöker ta sig, tja, NÅGONSTANS ÖVERHUVUDTAGET med gröna linjen, är förstås olyckligt. Aldrig har suckandet och flämtandet varit så högt i tunnelbanevagnarna som exakt just nu. Samtidigt, när vi står där, med kokande blod och solstingsliga hjärnor, klibbandes hud mot hud med totala främlingar, kan jag inte låta bli att tänka att vi innerst inne nog är ganska glada ändå. För vi har det ju hellre så här, än ännu en sketen jäkla dag i februari.