Romersk legionär
CIRKA 400 F.KR–476 E.KR
En av antikens främsta härar bestod av trofasta, härdade soldater.
De romerska legionerna var världens främsta stridsstyrkor i hundratals år. De skickliga legionärerna erövrade merparten av Europa och delar av Afrika och Mindre Asien (Anatolien).
Under romarrikets glansdagar var den främsta stridstaktiken att kasta ett spjut, pilum, mot fiendens styrkor. Spjutet genomborrade dem eller fastnade i skölden så att den blev obrukbar. Därefter drog legionärerna sin gladius – ett kort svärd – och stormade mot fienden. Legionärerna bar till en början ringbrynja, men övergick så småningom till en segmenterad rustning. De överlappande metallsegmenten gav lika gott skydd, men soldaterna blev smidigare i strid.
Legionärerna var hängivna krigare, men deras skicklighet kompletterades också av intelligenta strategier. Formationer som testudo (sköldpaddan) och kastvapen som ballistan kunde ofta vara avgörande på slagfältet och hjälpte legionärerna att övervinna fientliga styrkor som var numerärt överlägsna. De romerska legionerna var ofta också bättre förberedda än fienden. Legionärerna bar med sig sågar, rep, hackor, kokkärl och proviant så att de kunde slå läger djupt inne i fiendeland.
Mot slutet av romartiden förändrades den romerska taktiken och utrustningen i takt med att leden började fyllas av hjälpsoldater från hela riket. Legionär var ett respekterat yrke i romarriket, och segrande generaler hyllades av jublande processioner när de återvände till Rom.
”Legionär var ett respekterat yrke i romarriket.”