Begravningar och ritualer

Egyptierna lämnade jordelivet jo tillsammans med alla sina ägodelar.

Långt före döden började rika egyptier bygga sina gravkammare och fylla dem med allt de behövde i livet efter döden. Bord, stolar, vagnar, smycken och mumifierade husdjur skulle garantera att själen aldrig saknade något. Mat var lika viktigt efter döden, så rikliga mängder vin, frukt och spannmål begravdes också. Till och med kött togs med i graven. Det var ofta saltat och mumifierat för att inte ruttna. En annan utväg var att avbilda mat på väggarna, för de gamla egyptierna ansåg att bilder var lika ätbara som de fysiska produkterna i dödsriket.

Egyptierna placerade även shabtier i gravkammaren. Det var små figurer av lera, trä eller sten som skulle fungera som tjänare i livet efter döden. Vissa av de döda begravdes med en eller två, medan andra – som farao Taharqa – begravdes med över tusen.

Fattiga egyptiers gravkammare var mindre överdådiga, och de som befann sig längst ner på samhällsstegen sveptes bara i tyg och begravdes i öknen med vanliga föremål som grytor, krukor och kanske ett vapen. Såväl fattiga som rika fick dock en ceremoni. Det ansågs som nödvändigt för att själen skulle kunna ta sig vidare till nästa liv.

Rika egyptier fick överdådiga begravningar där kroppen följdes av en procession av sörjande och dansande människor. Två så kallade ”kiter” fanns också med. Det var kvinnor vars roll var att sörja öppet. Enligt den egyptiska tron skulle själen få det lättare i domens sal ju större uttryck för sorg som visats.

Vid gravkammaren utförde en präst ceremonin ”öppnandet av munnen”, där mumien restes och ett blad trycktes mot munnen. Därefter kunde själen andas, tala och äta i livet efter döden. Samma ritual utfördes med ögon, armar och ben för att själen skulle kunna se och röra sig. Kistan placerades i en sarkofag, offergåvor lämnades, böner lästes, och så förseglades gravkammaren.