Dinosauriernas sista dagar
Hur gick det till när dinosaurierna försvann?
Den engelska naturhistorikern Robert Plot stötte år 1677 på ett lårben som hade tillhört ett djur som var en och en halv gånger högre än honom. Han tänkte att benet måste ha varit en jättes. Det fortsatte att dyka upp enorma ben över hela världen, men varelserna som benen tillhört var det ingen som hade sett.
Dinosaurierna har härskat över alla delar av världen – från de engelska iguanodonerna med klotumme till de fjäderklädda mikroraptorerna i Kina och den ikoniska tyrannosaurusen i USA. Men för omkring 64 miljoner år sedan försvann de helt och hållet. Massutdöendet inträffade vid övergången mellan de geologiska tidsåldrarna krita och paleogen (K–pg-gränsen).
Under den katastrofala perioden dog nästan tre fjärdedelar av allt liv på jorden ut. Ammoniter och belemniter försvann från haven, tillsammans med dussintals arter av nanoplankton, två hela grupper med musslor och många av släktingarna till dagens sjöstjärnor, sjöborrar, ormstjärnor och sjögurkor. Ett av de största rovdjuren i havet, mosasaurien, försvann också. Flygödlorna försvann från himlen och blomväxter dog i tusental och lämnade efter sig ett landskap som dominerades av ormbunkar.
1980 gjorde den amerikanska nobelpristagaren och fysikern Luis Alvarez och hans son Walter en intressant upptäckt i de geologiska skikten. I avlagringar från tiden för K–PGutdöendet finns förhöjda koncentrationer av övergångsmetallen iridium. Det ovanliga grundämnet är normalt mer sällsynt än guld, men finns på mer än 100 platser över hela världen. Den mest troliga förklaringen är att det beror på ett asteroidnedslag.
Även om iridium är sällsynt på vår planet är det en vanlig bergart i rymden. Om en asteroid hade kolliderat med jorden skulle den ha kunnat skicka ut metallen i atmosfären. När dammet lade sig kan i så fall ett tunt lager med bland annat iridium ha bildats i det skikt som var jordyta vid tidpunkten för nedslaget.
På samma nivå finns också tecken på chockad kvarts, en bergart som har karakteristiska mikroskopiska egenskaper som uppstår under intensivt tryck. Det finns också områden med glas bildat av smält sten som slungades upp i atmosfären och stelnade innan det föll till marken igen. Och det finns stora mängder sot, vilket kan vara en rest av storskaliga skogsbränder som orsakats av brännheta stenmassor från ett nedslag från rymden. Spåren efter asteroiden är tydligast i Nordamerika. På Haiti finns ett tjockt lager lera med stora fält av glas, och i Mexikanska golfen vittnar rundslipade stenar om en enorm tsunami som kan ha orsakats av en asteroid som dundrade in i planeten.
För att kunna orsaka så stor ödeläggelse måste asteroiden ha varit minst en mil i diameter och haft så hög fart att den åstadkom ett 10 mil brett hål i jordytan. Den borde ha lämnat efter sig en enorm krater, men nedslagsplatsen hittades inte och alla lät sig inte övertygas av teorin.
Vid den tidpunkten var jorden redan inne i en klimatkris: havstemperaturen steg och sjönk som en jojo och havsnivån varierade kraftigt. Dessutom är inte asteroider den enda källan till iridium och aska kan hamna i atmosfären på andra sätt än genom nedslag från rymden. Till och med chockad kvarts och glasfält kan bildas av något annat än en asteroid. Allt detta kan också åstadkommas av vulkaner och runt den tid då dinosaurierna försvann skedde flera enorma utbrott.
På den tiden var Indien en ö i ett område med orolig vulkanisk aktivitet. Heta stenar bubblade upp från jordens mantel, som till skillnad från jordskorpan innehåller höga halter iridium. Magman rann ut över jordytan och sedimenterades i form av nya berg på mer än en miljon kubikmeter, och enorma lavafält bildades där Deccanplatån ligger idag. När det inträffade måste aska, svavel och metall ha sprutat högt upp i luften och sannolikt kommit att blockera allt solljus.
Båda sidor ansåg sig kunna bevisa vad det var som ledde till dinosauriernas utdöende, men utan nedslagskrater hade Alvarezhypotesen vissa luckor. 1990 fann dock geologen Alan Hildebrand till sist den felande länken i beviskedjan. På grunt vatten utanför Mexikos kust fanns ett 18 mil brett hål med märklig form och ett ovanligt magnetfält. Det innehöll vulkaniska bergarter, chockad kvarts, fält av glas och breccia (strukturer av krossad sten cementerad av mineraler). Det såg ut som resterna efter ett asteroidnedslag
Utifrån kraterns form såg det ut som om asteroiden hade kommit in på snedden och som om inbromsningen skickat stenmassor norrut mot Nordamerika. Berget måste ha krossats av kraftiga vibrationer, smälta stenmassor slungats iväg och temperaturchocken måste ha varit så intensiv att allt inom nedslagets räckvidd fullkomligt utplånades.
Nedslaget lär ha gett upphov till ett jordskalv av ofattbara dimensioner med enorma tsunamivågor på haven, och sten från nedslagsplatsen måste ha skjutits iväg med sådan styrka att en del försvann utanför atmosfären. Förbränd sten föll mot marken som ett eldregn. Växter och djur i området dog antingen genast eller inom loppet av några dagar.
Luften fylldes av aska, svavel och sot från skogsbränder som skymde solen och orsakade ett slags halvdager som varade i veckor eller till och med månader. Nedslagsvintern slog hårt
Visste du att ... Vissa forskare har lanserat en ny teori om vad som kan ha orsakat krita–paleogen-utdöendet: utökad vulkanaktivitet.
Visste du att ... Dinosaurierna dök upp efter perm–trias-massutdöendet för cirka 248 miljoner år sedan.