Hur målades taket i Sixtinska kapellet?

Lär dig mer om redskapen och teknikerna bakom Michelangelos mästerliga takmålning.

När Michelangelo tidigt på 1500-talet skulle måla taket i Sixtinska kapellet i Rom stod han framför en rad tillsynes oövervinnliga hinder. Först själva formen på taket som består av tunnvalv, alltså med välvda ytor. Ännu mer komplicerat var det i och med att tunnvalven avbröts av separata valv över fönstrena. Med andra ord: det fanns inga horisontella ytor förutom precis runt fönstrena, där konstnären målade en rad halvmåneformade ljusöppningar i valvet. Innan Michelangelo kunde påbörja själva måleriarbetet måste han lista ut hur han skulle kunna skapa realistiska avbildningar av människofigurer med korrekta proportioner i de närmast hopplöst ojämna takvalven. Sättet som han löste den ovanliga utmaningen på vittnar om hans otroliga, konstnärliga förträfflighet.

En annan stor utmaning med att måla taket i Sixtinska kapellet var hur han skulle ta sig upp dit, 20 meter över golvet. Som tur var för oss blev metoden han använde avslöjad vid en konservering som påbörjades under 1980-talet. Michelangelo lät bygga en invecklad ställning. Det bestod av en fackverksbro som sträckte sig tvärs över valvet och kunde flyttas på skenor som stod i 90 graders vinkel mot väggarna. Eftersom Michelangelos arbetsplats kunde förflyttas längs skenorna kunde han komma åt överallt – även om han bara nådde en fjärdedel av valvet åt gången. Anledningen till det var att han hela tiden var beroende av ljus från fönstrena. Hålen som detta komplicerade byggverk var fäst i kan faktiskt ses än i dag.

Det tredje problemet Michelangelo var tvungen att lösa var hur han skulle få konturerna av bilderna på plats över hela valvet. För att lyckas med det delade han in taket i olika delar genom att sträcka kalkade snören från den ena änden till den andra i kapellet och lät dem sedan sprätta upp mot den färdigputsade ytan. På så vis markerade han hela den arkitektoniska strukturen, som är densamma hela vägen.

Den sista stora utmaningen var den gigantiska storleken på projektet. Han ägnade otroligt nog bara fyra år åt att bli klar. Att måla taket, liggandes på rygg på en enorm byggnadsställning, krävde en hel del planering. Därför bjöd han in några vänner från Florens till Rom för att få lite hjälp.

Vännerna hjälpte till med att bygga ställningen, måla kolumner och valvribborna med sina skulpturer, finputsa bilderna, göra i ordning murputs och rengöra penslar. Dessutom var de med och tecknade fullskaliga skisser på papper som hölls upp mot taket medan de stack en mängd hål längs konturerna och duschade dem med svart kalkdamm. När de tog bort pappret syntes strecken som linjer av svarta fläckar.