Vad är ett pansartåg?

Järnvägen var en del av 1800- och 1900-talens krigföring.

Utvecklingen av järnvägen på 1800-talet förändrade samtidens krigföring. Armén blev beroende av järnvägen vid mobilisering och för transport av förnödenheter. Den användes till utplacering av trupper och fordon vid frontlinjen och till att förse dem med krigsmateriel, medicin och annan utrustning. Järnvägen blev central i krigsinsatsen och den måste därför skyddas.

De första improviserat bepansrade tågen togs i bruk 1848 av Österrike-ungerns armé som var tvungna att slå ner de revolutioner som utbröt i kejsardömet. Nästan två decennier senare visade järnvägen sin strategiska styrka i det amerikanska inbördeskriget från 1861 till 1865, då pansartåg skyddade de unionskontrollerade järnvägslinjerna i Baltimore mot sydstaternas sabotörer.

I juni 1862 beordrade sydstaternas general Lee att en kanon skulle monteras på en järnvägsvagn – det blev en kickstart på utvecklingen av bepansrade tåg. De var inte bara ett medel för att skydda järnvägen, utan även ett offensivt vapen som snabbt kunde ta sig till fronten och släppa lös ett kraftigt artilleribombardemang.

Det var i vidöppna landskap som pansartågen verkligen kom till sin rätt. Det brittiska imperiet använde dem för att skydda sina omfattande intressen. På den tiden gällde det bland annat Egypten (1882), Sudan (1885) och Indien (1886 och dessutom Sydafrika under boerkriget (1899–1902). Innan det första världskriget ansåg Storbritannien och deras allierade på kontinenten att pansartåg fungerade bäst mot irreguljära styrkor som dem de hade mött under sina kolonikampanjer och att de var för sårbara i bruk mot professionella arméer.

Även om vissa modeller var i tjänst på västfronten, så var det på östfronten pansartågen spelade en avgörande roll på grund av dålig infrastruktur och det ryska imperiets enorma avstånd. Sovjetunionen ärvde den föregående regimens entusiasm för spårburen närkamp och tågen var ett inslag i det rysk inbördeskriget (1917–1921), det polsk-sovjetiska kriget (1919–1921) och på östfronten under andra världskriget (1939–1945) där de användes både som frontlinjeartilleri och luftvärnskanoner.