Winston Churchill
Var Winston Churchill en framstående britt som räddade nationen, eller en narcissist vars politik till och med påminde om Hitlers?
Möt britternas legendariske och hyllade premiärminister under kriget.
Sir Winston Churchill har en unik ställning i Storbritanniens historia, och hans plats bland de odödliga är ett faktum. Han var soldat, författare, konstnär och statsmannen som styrde ett belägrat land och ledde det till seger under andra världskriget. Hans namn har blivit synonymt med hängivenhet, ståndaktighet och glödande patriotism. Men var han verkligen en hjälte som räddade Storbritannien från nazisterna, eller var han en missdådare som hylllade ideal som Adolf Hitler själv skulle ha gillat?
Churchill föddes på Blenheim Palace den 30 november 1874 i en framstående adelsfamilj. Hans barndom var privilegierad, och även om han inte var något ljus i skolan hittade han sitt rätta kall när han gick in i armén. Churchill såg världen som en soldat och tjänade extra pengar på journalistik och författarskap. Medan han gjorde karriär i armén planerade han sitt nästa drag, och det skulle ta honom från militären till nästa slagfält – underhuset.
År 1900 blev Churchill konservativ parlamentsledamot för Oldham, men han var inte nöjd. Inom fyra år hade han övergått till det liberala partiet. Han hade imponerat på andra i armén, och det gjorde han även nu, med en snabb karriär i regeringskretsarna, dit han klättrade till synes utan att ens anstränga sig. Det finns dock få karriärer som kan slå fel lika snabbt som de inom politiken, och Churchill fick ett allvarligt bakslag när han hade det högsta ansvaret för det katastrofala fälttåget mot Gallipoli, en händelse som fick honom att avgå och återvända till det militära.
När Churchill återkom till politiken och blev finansminister 1924 var det åter för det konservativa partiet. Hans glansdagar skulle komma senare, och när Adolf Hitler grep makten i Tyskland började ryktet om hans förmåga att spridas. Han var en hårdnackad motståndare till fredspolitiken och menade att den aldrig kunde skapa ”fred i vår tid”, som Neville Chamberlain påstod, utan bara skulle leda till katastrof.
Historien har gett honom rätt och när Chamberlain avgick övertog Churchill ämbetet som premiärminister. Nu är han känd som den orubblige, cigarrpuffande ledaren som trotsigt tillkännagav att ”vi ger oss aldrig” och aldrig heller gjorde det, den som kämpade mot sin depressions ”svarta hund” ända till slutet och som axlade en hel nations bördor. Men hans komplexa personlighet hade två sidor, och det finns ett mörker som kontrasterar mot hans oerhört goda rykte.
Under brinnande krig där över 60 miljoner människor miste livet är det lätt att förstå hur Churchills rykte som hjälte grundlades. Han var en mästerlig talare och blev den ledargestalt som nationen behövde: orubblig som granit, stark som stål och så självsäker att hans sätt låg snubblande nära arrogans. När han blev premiärminister var det inte många utanför hans eget parti som jublade.
Churchills status som nationalhjälte vilar givetvis på hans skickliga sätt att leda landet under kriget. Historikern Max Hastings lämnade inte mycket utrymme för tvivel när han konstaterade: ”Det är ett faktum att utan honom skulle Storbritannien ha kommit överens med Hitler.” Det är svårt att argumentera emot honom. Bakom kulisserna övervägde regeringen på fullt allvar att sluta fred, eftersom de var övertygade att de brittiska styrkorna inte kunde mäta sig med Tysklands militärmakt. Men Churchill ville inte höra talas om någonting sådant. Han var, som Isaiah Berlin sade, en man som trodde på ”striden mellan ren och skär godhet, och ren och skär ondska”, och när han talade inför sina ministrar, som ställdes inför det otänkbara att dra in landet i krig, koncentrerades hans inställning till en enda, enkel princip: landet måste åtminstone försöka slåss.
Men han tyckte själv att denna enkelriktade, orubbliga övertygelse kunde vara besvärlig ibland. Likaväl som han talade klarspråk om vikten av att försvara Storbritannien var han också tydlig i frågor som dagens människor inte kan acceptera. Han ansåg att urbefolkningarna i Amerika och Australien hade trängts undan av ”en starkare ras, en mer högtstående ras, en mer världsvis ras”, vilket en modern läsare knappast kan acceptera som en hjältemodig syn på världen. Men man kan inte läsa sådana uttalanden utan att sätta dem i sitt sammanhang. Churchill var viktorian, en soldat i Brittiska imperiets hjärta, och sådana åsikter överensstämde med hans samtida värld, den han hade växt upp i.
Ett av de mörkaste ögonblicken under Churchills styre var hans sätt att hantera den bengaliska hungersnöden år 1943. Miljoner människor dog, och när folket bad om mat åt de svältande fortsatte Churchill att exportera ris från Indien, till och med när allierade fartyg som var lastade med spannmål seglade förbi. Leo Amery, den indiske ministern, skrev: ”Winston är inte riktigt klok när det gäller Indien”, och dagens historiker är fortfarande inte eniga om vilken roll Churchill spelade under hungersnöden. Vissa anser att han fokuserade på den större bilden och världskriget som rasade, samt att han faktiskt vidtog åtgärder när han väl förstod vidden av katastrofen, medan andra pekar på Amerys minnen av Churchills antiindiska
”Numera är han känd som den orubblige, cigarrpuffande statsmannen, ledaren som trotsigt konstaterade att ‘vi ger oss aldrig’”
fördomar och att han skyllde på människorna för att det hade blivit hungersnöd, ”eftersom de förökar sig som kaniner”. Han brydde sig inte heller om rapporter om hungersnöden förrän det blev helt nödvändigt, och valde att inte göra någonting alls.
Ironiskt nog för någon vars rykte vilar på motståndet mot nazisterna berättade Amery år 1944 att han ”kände sig tvungen att säga åt honom att jag inte såg någon större skillnad mellan hans och Hitlers åsikter, vilket gjorde honom mycket besvärad.” Amery talade visserligen om hungersnöden, men över 30 år tidigare fanns det faktiskt inslag i Churchills tänkande som skulle bli en del av Hitlers världsåskådning.
Churchill var en entusiastisk anhängare till eugenik och sade redan år 1910 till Herbert Asquith att ”förökande av svagsinta utgör ett allvarligt hot mot vår ras”. År 1911 talade han i underhuset och presenterade då en plan för att införa obligatoriska arbetsläger för så kallade ”mentalt efterblivna”. De som bedömdes vara sådana och gjorde sig skyldiga till brott skulle förvisas till straffkolonier. Det var en politiskt het potatis, och 1912 talade Churchill åter offentligt om eugenik vid en stor konferens i London, där många framstående kollegor deltog. Trots att Churchill inte hade någonting emot arbetsläger föredrog han sterilisering framför att låsa in så kallade ”svagsinta” som inte hade dömts för något brott. Till att börja med var det billigare, och han ansåg att blodets renhet var viktigast. Men när ett dekret om mentalt efterblivna godkändes av parlamentet år 1913 förespråkades bara inlåsning, och det sades ingenting om sterilisering. Sådan politik är vedervärdig för oss som lever på 2000talet, men förslaget godkändes av majoriteten av parlamentsledamöterna och lagen kom att gälla i över 40 år. När valet år 1945 utlystes var kriget över, och folket i Storbritannien längtade efter sociala reformer. Trots att Churchill fortfarande var populär
År 1943 gjorde Churchill upp en plan för att skapa nationell hälsovård ”från vaggan till graven”.
hos allmänheten och fortfarande ledde sitt parti, förlorade de konservativa makten. Churchill återkom till Downing Street år 1951, men hans dåliga hälsa förmörkade hans sista tid vid makten. Han avgick 1955 efter att flera gånger ha drabbats av stroke.
Det är fel att påstå att Churchill vann kriget – det kunde ingen människa göra – men när Chamberlain ville använda silkeshandskar talade han rent ut om det nazistiska hotet, och när landet hamnade i krig var Churchill den ledare som britterna kunde tro på och samlas kring. Han förblir en nationalhjälte, mannen som talade så gripande om landets ”största ögonblick” och förklarade att han ”aldrig skulle ge efter för fiendens skenbart överlägsna makt”. Han är fortfarande symbolen för Storbritannien under andra världskriget. Men som alla symbolfigurer har han också sina avigsidor. Churchill växte upp i en kulturell smältdegel och i det brittiska imperiets laddade atmosfär, han var en produkt av den viktorianska eran och hans personlighet präglades oundvikligen av detta.
Winston Churchill kommer nog för alltid att med rätta hyllas som en framstående britt. Han var ett barn av sin tid, men när hans tid var över levde ekot av den fortfarande kvar.