Änkekejsarinnan Cixi
Från konkubin till erövrare: Ville Kinas sista kejsarinna modernisera landet, eller bar hon skulden för kejsardömets sammanbrott?
Hur en kinesisk konkubin vann makten och blev hela landets regent.
Människor har under historiens gång alltid varit fascinerade av rykten och skvaller, från intrigerna vid medeltidens hov till dagens kvällstidningar. Många historiker skulle hålla med om att det finns få kinesiska ledare som varit lika omgivna av spekulationer som änkekejsarinnan Cixi.
Cixi föddes på vintern år 1835, när det kinesiska kejsardömet fortfarande var mäktigt. Hon var dotter till en vanlig tjänsteman från manchuklanen Yehenara. Hon var välutbildad, och kunde läsa och skriva – vilket var ovanligt bland manchukvinnor vid denna tid. År 1851 var hon en av de 61 kvinnor bland vilka konkubiner till Xianfengkejsaren skulle utses. Tvärtemot vad många i dag tror om den kinesiska traditionen med konkubiner var det en stor ära att bli kejsarens älskarinna. Cixi var en av de få som valdes ut och hon blev nummer sex i ordningen att få dela säng med kejsaren. Efter några år avancerade hon till nummer fem.
Eftersom Cixi kunde läsa och skriva fick hon hjälpa kejsaren med de dagliga uppgifterna. När kejsaren blev äldre fick hon läsa upp minnesanteckningar från palatset och skriva ned hans önskningar. Cixi blev väl insatt i statsangelägenheterna och drog nytta av den åldrande kejsarens vägledning. Hennes status ökade ännu mer när hon år 1856 födde Zaichun, Xianfengkejsarens enda överlevande son. När Zaichun fyllde ett år upphöjdes Cixi till tredje konkubin och fick därmed rangen strax under kejsarinnan Ci’an i Xianfengkejsarens hushåll.
I september 1860 utbröt en konflikt mellan Storbritannien, Frankrike och Kina. Trupper anföll Beijing och förstörde kejsarens sommarpalats. Det sägs att när kejsaren – som hade flytt från staden med hela sitt hushåll – fick höra den nyheten sjönk han djupt ner i en depression, började dricka alkohol och använda droger. Han hämtade sig aldrig.
År 1861 dog kejsaren. Han hade utsett åtta förmyndarregenter åt sin femårige son, den nye kejsaren, och hoppades att Ci’an och Cixi skulle fortsätta att spela huvudrollerna under pojkens uppväxt. De flesta historiker anser att Xianfeng aldrig ville att Cixi skulle få direkt politisk makt, men hans död blev början till slutet på det kinesiska kejsardömet. Cixi, som var den nye kejsarens sluga mor, tog kommandot.
Rollen som kejsarens mor var ingen maktposition, så hon måste skaffa sig starka bundsförvanter. Cixi hade blivit nära vän med kejsarens hustru Ci’an, och föreslog nu att de skulle samregera som kejsarinnor och skaffa sig större inflytande än de åtta förmyndarna. De båda kvinnorna hade ett harmoniskt förhållande. Ci’an brydde sig inte om politik utan föredrog att sköta hushållet, medan Cixi regerade som hon ville. De åtta förmyndarna ogillade att Cixi lade sig i politiken, och ständiga konfrontationer med dem gjorde att Ci’an inte ville delta i audienser vid hovet. Cixi tvingades klara sig själv – vilket inte var särskilt lätt. Hon placerades bakom en skärm och fick kämpa för att göra sin röst hörd genom sorlet av mansröster. Den alltid lika skickliga politiska intrigmakerskan Cixi började mobilisera stöd från intelligenta ministrar och militärer som ogillades av förmyndarregenterna, av politiska eller personliga skäl. Två personer, prins Gong och prins Chun, sjätte respektive sjunde bror till den avlidne kejsaren, kom att spela nyckelroller i Cixis historia.
Med hjälp av prins Gong framförde Cixi anklagelser mot förmyndarregenterna och fördömde dem som inkompetenta på grund av deras sätt att hantera invasionen av Beijing, som ytterst hade lett till Xianfengkejsarens död. Tre av regenterna avrättades, och med ett drag som fick Cixi att framstå som barmhärtig och välvillig vägrade hon låta döda regenternas familjemedlemmar, som traditionen bjöd. I ett enda svep – genom den så kallade Xinyoukuppen – hade Cixi nu undanröjt sina konkurrenter och framstått som en stark men rättvis regent. Under de år som följde koncentrerade Cixi sig på att röja upp i byråkratin, som var genomsyrad av korruption. Hon lät avrätta två framstående tjänstemän för att statuera exempel. Hon blev oroad när flera rapporter anklagade hennes förtrogne prins Gong för korruption och fruktade hans allt större makt. Han avsattes från sina ämbeten och uppdrag, men fick behålla sin status som adlig. Än en gång visade Cixi tydligt att hon inte ville avstå makten till någon, inte ens till en nära vän – och det skulle visa sig att detsamma gällde även hennes egen son, Kinas egentlige kejsare.
År 1872 fyllde kejsar Tongzhi 17 år. Under Ci’ans överinseende gifte han sig med kejsarinnan Jiashun. Hennes härkomst och astronomiska symbol, tigern, var djupt oroande för den skrockfulla Cixi. Hon ogillade äktenskapet och beordrade paret att skiljas. Tongzhi, som visade sig vara oduglig som härskare, blev djupt förtvivlad och började leva i sus och dus utanför Förbjudna stadens murar. Hans utsvävningar gjorde att han fick smittkoppor och så småningom dog. År 1875 hade Cixi
”Cixi koncentrerade sig på att röja upp i byråkratin och lät till och med avrätta två höga tjänstemän.”
återtagit hela makten i kejsardömet.
Kejsar Tongzhi dog utan att efterlämna någon arvinge och Kina hamnade i en tronföljdskris. Ingen medlem av den äldre generationen kunde komma i fråga som efterträdare. Cixi och Ci’an blev osams, och till slut valdes den fyra år gamle sonen till prins Chun och Cixis syster Zaitain till ny Guangxukejsare.
Kort därefter dog Ci’an, och Cixi blev allvarligt sjuk. Under några år hade änkekejsarinnan enbart skriftlig kontakt med sina ministrar, men den verkliga makten var fortfarande i hennes händer. När Guangxukejsaren blev mogen att regera år 1887, uppmuntrade hovfolket Cixi att behålla sin ställning under ännu en tid. Vid hovet var man mer angelägen om att behaga Cixi än kejsaren, och den unge mannen åsidosattes ofta helt i statsangelägenheter. Cixi hade inga svårigheter att acceptera detta förhållande, och det kan sägas ha inneburit början till kejsardömets fall. Bakom kulisserna började kejsar Guangxu bli alltmer intresserad av liberala idéer om reformer, och när han steg upp på tronen införde han ett antal politiska, juridiska och sociala förändringar. Förändringarna visade sig gå för snabbt för Kina och den konservativt sinnade Cixi ogillade dem. Hon anklagade kejsaren för förräderi och återtog därefter regeringsmakten.
Kina stod nu under ett allt hårdare tryck från utländska inflytanden. Cixi, som inte ville ha inblandning från utlandet, allierade sig med en antikristen, främlingsfientlig kult, de så kallade boxarna. Det var hennes allra mest ödesdigra misstag. Boxarna stod bakom mängder av övergrepp mot missionärer och diplomater, vilket i sin tur ledde till ännu en utländsk ockupation av Beijing. Hovets medlemmar uppmuntrade henne att fortsätta bekämpa de utländska styrkorna, men hon insåg att hon var chanslös. Cixi lyckades förhandla fram ett fördrag som innebar att Kina inte behövde avstå från fler territorier, och att – det vikigaste – hon skulle få fortsätta styra landet när kriget var över. Hon tog egendomligt nog på sig skulden för boxarupproret och utfärdade ett dekret med självkritik. När hon återkom till Beijing började hon genomföra omfattande politiska reformer som gick tillbaka på utländska förebilder, för att försöka lösa Kinas interna problem. Hon ställde sig till och med bakom ett mer vittgående reformprogram än det som hade föreslagits av reformsinnade personer som hon tidigare hade låtit avrätta.
Detta var en helomvändning hos den konservativa Cixi, som historiskt hade varit så misstrogen mot utlänningar. Historikerna diskuterar huruvida hon ville se ett helt nytt Kina eller om hon helt enkelt var trött på att göra motstånd efter att ha kämpat för sin makt i ett helt liv. Cixi dog den 15 november 1908, och på dödsbädden ska hon ha sagt att hon ”aldrig hade haft ett enda ögonblick i livet utan ångest”.