Nixon mot Lennon
rasade medan vietnamkriget om utkämpades en strid folkets hjärtan.
Följ striden mellan två legendarer som var oense om Vietnamkriget.
När 1970talet började i USA var ett enda ämne på alla amerikaners läppar: Vietnamkriget. Kriget blev alltmer impopulärt, och händelser som massakern i Song My väckte internationell avsky. I september 1971 fick alla de som protesterade mot kriget en enande gestalt – John Lennon. Då släpptes Imagine, och särskilt titelspåret på lp:n tilltalade demonstranterna som ville ha fred. Detta var inte exBeatlens första framträdande som aktivist, år 1969 arrangerade han en så kallad bedin i Amsterdam och lämnade tillbaka den orden han hade fått av drottningen. Båda aktionerna var sätt för honom att ta ställning mot Vietnamkriget. I Washington D.C. drev Richard Nixon sitt vietnamiseringsprogram i takt med att konflikten förvärrades. Presidenten var medveten om den rebelliske musikerns aktivism och fattade beslut om övervakning av Lennon och hans hem i New York, vilket ledde till en lång och utdragen juridisk process.
En Liverpoolbo i USA
Den 10 december 1971 var evenemanget John Sinclair Freedom Rally i full gång. 15 000 besökare kom till konserten för att se John Lennon och flera andra artister uppträda på Crisler Arena i New York. Evenemangets syfte var att försöka få författaren och grundaren av White Panther Party friad från ett tio år långt fängelsestraff, men inte alla i publiken hade kommit dit för musikens skull. Några av dem som infiltrerade publiken var FBIinformatörer som skulle spionera på Lennon. Förutom att de inte uppskattade musiken som spelades (”Yoko kan inte ens hålla ton”, sade en av dem enligt uppgift) försökte agenterna hitta en anledning att utvisa den störande engelsmannen till hans hemland på andra sidan Atlanten. Övervakningskampanjen varade i 12 månader och 300 sidor data samlades in. Det skulle visa sig ha avgörande konsekvenser för såväl Lennons som Nixons liv och karriärer.
Rapporterna från evenemanget fick senator Strom Thurmond att ta kontakt med statsåklagare John Mitchell. I Thurmonds PM stod det att musikern skulle kunna bli ett allvarligt hot mot republikanernas valkampanj. Det kommande valet i USA år 1972 skulle bli det första där 18åringar hade rösträtt – tidigare var minimåldern 21 år – och ungdomar mellan 18 och 21 år utgjorde den mest högröstade gruppen av krigsmotståndare som ville ge freden en chans. Lennon och hans utstrålning som kändis skulle kunna bli ett allvarligt hot mot
Nixons ledarskap, vilket presidenten insåg. Lennons politiska texter manade folk att tänka själva och uttrycka sina politiska övertygelser, särskilt i låtar som Working Class Hero.
Lennon och hans hustru Yoko Ono hade tillfälliga uppehållstillstånd och var aldrig helt säkra på att få stanna i USA, men de fortsatte att protestera. Från början hade de tänkt följa Nixons kampanj över hela USA, men projektet kunde inte förverkligas på grund av FBI:s inblandning. Undersökningen om Lennons aktiviteter inleddes officiellt i januari 1972, samma år som valet skulle hållas.
nära att bli utvisade
John Lennon stod i rampljuset, oavsett om han gillade det eller inte. Hans framträdande i The Mike Douglas Show i februari övervakades noga, liksom andra och mer privata aktiviteter. FBI registrerade att Lennon gav uttryck för förment vänstervridna åsikter och läste hans korrespondens med kända alternativkulturella personligheter som Jerry Rubin och Abbie Hoffmann. Lennon var på sätt och vis beredd på att immigrationsmyndigheterna skulle slå till emot honom, och han hade råd att anlita en advokat i New York som kunde hjälpa honom.
Den förste som tog kontakt med juristen Leon Wildes var den före detta Beatlesmanagern Allen Klein och hans juridiska ombud Alan Kahn, som visste vem som var bäst av alla jurister i New York. Trots att den amerikanske juristen inte hade en aning om vem exBeatlen var, tackade han ja till att företräda Lennon. Lennon och Yoko Ono bjöd på te och förklarade att de måste stanna i landet för att leta reda på Onos nioåriga dotter Kyoko, som hade försvunnit i samband med Onos vårdnadstvist med sin exman. Lennon berättade också att han hade fått tips om att polisen tänkte göra husrannsakan i hans hem. Wildes visste exakt vad som behövde göras – och så var striden igång.
När valkampanjen intensifierades i mars tog immigrationsmyndigheterna tillfället i akt att slå till mot Lennon. Man förberedde en utvisning. Myndigheternas främsta motivering var att musikern hade fällts för innehav av cannabis i Storbritannien år 1968, och det utnyttjade de så mycket de kunde. En polispatrull tvingade sig in hos Lennon och arresterade paret medan narkotikahundar nosade runt i lägenheten. Lennon hade bestämt sig för att låtsas som om det regnade. Trots myndigheternas övervakning hade han fortsatt som vanligt och även donerat 75 000 dollar till vänsteraktivisterna i Allamuchy Tribe, som ägnade sig åt att försöka förhindra att Nixon blev omvald och propagerade för fred i Vietnam. Lennon och Ono ska också ha träffat Svarta pantrarna, deltagit i en marsch för amerikanska urbefolkningens rättigheter och fotograferats tillsammans med den blivande demokratiske ledaren och aktivisten John Kerry på ett möte mot Vietnamkriget i Central Park.
Man hittade på andra historier om drogbruk, för att ha material i reserv om cannabishistorien inte skulle hålla i rätten. Övervakningen övergick snart i skrämseltaktik när J. Edgar Hoover blev mer inblandad. FBIchefen avskydde vänsteråsikter och politiska meningsmotståndare. ”Lennon har visat intresse för ‘vänsterextremistiska aktiviteter’ i Storbritannien och är känd för att sympatisera med trotskistiska kommunister”, stod det i ett PM från FBI som Hoover godkände. Den bigotte FBIchefen var lika angelägen som Nixon om att Lennon skulle utvisas. Nixon själv varken skickade eller tog emot några FBIdokument om Lennon, men han gav sin stabschef Haldeman order om att hålla sig informerad om fallet. Övervakningen fick Lennon att i maj offentligt tillkännage att han inte tänkte delta i några protester i samband med det republikanska partikonventet.
Många strömmade till för att hjälpa John Lennon. Beatles och Lennonfans tog ställning mot FBI och immigrationsmyndigheterna. De drog igång en protestaktion, ”Låt dem stanna i USA”. Plastic Ono Bands album från 1972, Some Time In New York City, såldes med en protestlista som fansen kunde fylla i och skicka in till immigrationsmyndigheterna. Bob Dylan skrev ett öppet brev för ”rättvisa åt John och Yoko”. Författaren John Updike menade att Lennon och Ono ”inte kan skada detta framstående land, men kanske göra något gott för det”. Kulturpersonligheter som Jasper Johns, John Cage, Dick Cavett och Leonard Bernstein stöttade också Lennon, liksom New York Times och borgmästaren i New York, John Lindsay.
från Nutopia till Watergate
Övervakningen av John Lennon och Yoko Ono avslutades i november 1972, samma månad som Nixon blev omvald. Men även om den republikanske ledaren hade vunnit presidentvalet igen var kriget långt ifrån slut. Immigrationsmyndigheterna vägrade släppa frågan och ville få ut Lennon ur landet, så de fortsatte driva sina anklagelser. Lennon å sin sida tänkte stanna i New York. Han tog tillfället i akt att skämta och höll en presskonferens den 1 april 1973 då han viftade med vita näsdukar och utropade det nya landet Nutopia, en nation ”utan gränser, utan pass och med enbart människor”.
Medan Lennon utforskade detta bisarra påfund stämde Leon Wildes högt uppsatta tjänstemän för att de försökt utvisa Lennon. Wildes främsta mål var den obemärkte åklagaren vid immigrationsmyndigheten Vincent Schiano, som advokaten gick hårt åt. Schiano älskade The Beatles och Wildes visste hur han skulle tas. Det gjorde uppenbarligen även Lennon, som var till sin fördel i rättssalen när Schiano väl hade lyckats lugna sina nerver före förhöret. Wildes hävdade att Lennon hade haft hasch och inte marijuana på sig, och visade upp ett läkarutlåtande som bevis. Det sägs att dr Lester Grinspoon inte varit pigg på att vittna, men att han ändrade sig när Wildes lovade att ordna Lennons autograf till Grinspoons Beatlestokige son. Parets insatser för amerikansk konst och kultur framhölls av försvaret som motivering till att de borde få stanna, men framför allt gjorde man sitt bästa för att framställa regeringen i dålig dager. Wildes presenterade 1 800 dokument som visade att myndigheterna hade slarvat bort liknande avvisningsärenden och betonade det orättvisa i att utvisa Lennon och låta Yoko leta efter Kyoko på egen hand. Denna blandning av satir och juridik var förödande för utredningen, men Lennon var stressad av fallet. När han under 18 månader tog avstånd från Ono beskrev han det senare som ”det förlorade veckoslutet”. Han flyttade ihop med älskarinnan May Pang, åkte fram och tillbaka mellan Los Angeles och New York och levde på alkohol och droger. Musikaliskt var det en fruktbar period. Men 1974 återvände han till sitt vanliga liv, och samtidigt kom det nyheter från Vita huset.
Watergateskandalen förstörde Nixons karriär och när han avgick tillsattes Gerald Ford som president. Appelationsdomstolen i USA upphävde domen i fallet med immigrationsmyndigheterna mot Lennon i oktober 1975, under chefsdomaren Irving R Kaufman. Äntligen var Lennon fri från de amerikanska myndigheternas trakasserier. Wildes ringde till Lennon, som var på sjukhuset med Ono inför sonen Seans födelse. Han förklarade att de hade vunnit fallet. En dubbel födelsedagspresent för Lennon, som nu var 35 år gammal. Historien begravdes när Lennon fick sitt uppehålls och arbetstillstånd i juli 1976. Kort därefter höll han en presskonferens på trappan till domstolen och tackade sina fans och andra som hjälpt honom att få stanna i USA. Lennon vann, Nixon förlorade.
arvet efter john lennon
Efter Lennons död år 1980 har historieprofessorn Jon Wiener i Kalifornien tagit på sig uppgiften att offentliggöra FBIdokumenten. Med stöd av lagstiftningen om informationsfrihet har han begärt ut handlingar och skrivit en bok om dessa. FBI var tillmötesgående och gav honom tillgång till två tredjedelar av materialet, men fotokopiorna med svarta fläckar på övertygade honom om att den viktigaste faktan inte fanns med. En del rapporter är ointressanta och talar om sådant som att Lennon hellre körde sina föräldrars bil än sin egen. Det verkar som om FBI hela tiden känt till att Lennon var en ickevåldsaktivist, men ändå fortsatte att undersöka honom, livrädda för att ett politiskt Woodstock skulle uppstå. Dokumenten säger mer om FBI:s misslyckanden och paranoia än om Lennon. Hela episoden var en trist historia för alla inblandade, och även om Nixon blev omvald lärde sig politikerna en läxa: att låta bli att driva sina frågor med alla medel som står till buds. Wildes blev så tagen av ärendet att han fortfarande föreläser om det i sin nya roll som professor i immigrationsrätt. I kölvattnet av kriget mot terrorn och ökade flyktingströmmar har staten åter tagit på sig uppgiften att öka övervakningen av allmänheten. Vem vet om inte ett nytt fall liknande Lennons kommer att inträffa inom en inte alltför avlägsen framtid?