Pompejis sista dagar
Staden som var en fast punkt i romarnas liv och kultur skakades av en av de värsta naturkatastrofer som inträffat på jorden. Här är berättelsen om vulkanutbrottet som förstörde Pompeji.
Besök den antika staden som utplånades av ett vulkanutbrott och återupptäcktes år 1748.
Mörkret runt omkring honom var svartare och tätare än om natten. Det var tjockt som en filt, och han varken såg eller hörde någonting. Han hade kämpat för folkets skull, för hennes skull, men trots hans modiga uppträdande inför Pomponianus och de andra visste han att han inte skulle klara sig särskilt länge. Havet, den enda vägen ut ur denna ödsliga plats med dess aska och död, var våldsamt och farligt, och han kunde bara stanna på stranden. Eldslågor flammade, tunga stenblock rasade och han kände att han blev allt svagare. När han blundade såg han fortfarande bränderna framför sig.
Kampaniens juvel
Innan Vesuvius utbrott år 79 e.Kr. hade Pompeji varit en viktig och blomstrande stad under lång tid. Den grundades av oskerna i centrala Italien omkring år 500 f.Kr. och blev snart ett viktigt ekonomiskt och kulturellt centrum med sitt strategiska läge mellan Cumae, Nola och Stabiae. Pompeji utvecklade också livlig sjöfart och hela Neapelbukten – och mer avlägsna områden – fraktade varor via hamnen här. Pompeji var ekonomiskt och kulturellt viktigt, först under förromersk tid och sedan som nav för den romerska kulturen, som vi fortfarande kan se spåren av i stadens ruiner.
Även om Pompeji är mest känt för att det förstördes så våldsamt var det i flera hundra år en stad som sjöd av liv och kulturella aktiviteter. Bilden av staden Pompeji håller fortfarande på att byggas upp, men tack vare internationella akademikers och arkeologers ihärdiga arbete har vi i dag en ganska god bild av hur livet i Pompeji var. Till att börja med fanns där nästan allt som en romare kunde förvänta sig att finna i en storstad. Marknader, barer, tempel, teatrar, badanläggningar, kapplöpningsbanor, vingårdar, administrativa byggnader, smedjor, bagerier, matställen, bibliotek, skolor, vapensmeder, villor och så vidare fanns i staden, ofta i mycket stor omfattning.
Tack vare utgrävningar som har gjorts vet vi till exempel att där fanns ungefär 200 barer. De tre största badhusen har grävts ut, och många inskriptioner har hittats i saluhallarna och i andra byggnader där det står vad som såldes, köptes och byttes på platsen. Med allt från handelshus till tvätterier, vinmakare och hotell var Pompeji en stad med många aktiviteter som sjöd av energi. Staden styrdes från det storslagna Forum och övervakades av gudarna från de många ståtliga templen.
På landsbygden som omgav staden var det också liv och rörelse. Före vulkanutbrottet var marken mycket bördig, och på lantgårdarna producerades basvaror som korn och vete, oliver och mycket annat. Många stadsbor bodde också i den livligt trafikerade hamnen vid floden Sarnos mynning.
Pompeji var tättbefolkat för sin tid, innanför och nära stadsmurarna bodde 10 000–12 000 människor. I staden fanns alla slags invånare – rika aristokrater, vanliga män och kvinnor, handelsmän, arbetare, hantverkare, barn som gick i skolan eller som arbetade tillsammans med de vuxna. Och så fanns det förstås slavar, som överallt i romarriket.
Vissa extremt rika romerska medborgare bodde i Pompeji. Arkeologer har hittat lämningar efter spektakulära bostäder innanför stadsmurarna, som på sin tid måste ha haft en strålande utsikt över havet och vackra trädgårdar, innergårdar och matsalar. En berömd byggnad är Faunens hus, som omfattar drygt 3 000 kvadratmeter. Andra innehåller fortfarande underbara mosaiker med hundratusentals stenbitar eller fina stenstatyer som föreställer män, kvinnor och gudinnor.
Dock är det upptäckter om fattiga och helt vanliga människor i Pompeji som har varit mest givande när man har försökt återskapa livet i staden. Genom att studera badhusen i Pompeji noga har arkeologerna fått insikter om hur de lystes upp – med hundratals keramiklampor – och genom att undersöka några små butiker längs stadens huvudgata, Via dell’abbondanza, har de upptäckt hur man skyddade sig mot tjuvar med persienner. Det är lätt att föreställa sig hur ägaren drar ner persiennerna och låser innan han går hem för kvällen.
Man har också fått en glimt av vardagslivet i Pompeji genom föremålen som har tagits tillvara. Den numera berömda skylten med ”CAVE CANEM” i ett av de större bevarade husen kan översättas med ”Varning för hunden”, medan en serie bilder som hittats på en bar visar tärningsspelet som var ett omtyckt nöje på krogen. Utsmyckade speglar och kammar visar att de välbeställda Pompejiborna var måna om sitt yttre, och dokumentation av människorna, kläderna och kulturen i staden visar att Pompeji var mer mångkulturellt än vanliga romerska städer, och att dess förromerska, oskanska rötter fanns kvar även 150 år efter det att det officiellt blivit romerskt.
Utmaningen i att avslöja det levande Pompeji, staden som en gång glittrade i solen, är den arkeologiska och akademiska forskningens drivkraft. Tack vare den berömde romerske juristen och författaren Plinius d.y:s detaljerade redogörelser har vi en detaljrik berättelse om Pompejis förstörelse och historien om hur farbrodern Plinius d.ä. tog sig in i katastrofområdet för att försöka hjälpa de flyende invånarna ut ur staden. Det är därför vi kan gestalta hur hans sista timmar i livet kan ha sett ut.
Helvetet på jorden
Plinius d.ä., en aktad hög officer i romerska riket och en lärd naturvetare, inspekterade flottstyrkan i Misenum på andra sidan av viken när det kom ett brev. Brevet var från Rectina, en av Plinius vänner, och handlade om att vulkanutbrottet gjorde att ingen kunde ta sig ut från slätten. Rectina bad Plinius att i egenskap av prefekt för flottan genast komma och rädda dem.
Plinius var en handlingens man och hade stark pliktkänsla, så han beordrade flottans krigsfartyg att vara redo och genast gå ut till sjöss. Han var osäker på hur allvarlig situationen som Rectina beskrev i sitt brev egentligen var, men han insåg att det gällde att handla snabbt. Hans underordnade var dock inte lika övertygade om att man borde närma sig vulkanen. Vissa såg det som ett självmordsuppdrag, andra var rädda för gudarnas vrede. De trodde att gudarna uttryckte sin vilja genom vulkanutbrottet och att människan inte skulle sätta sig upp mot deras krafter. Plinius avfärdade sådana synpunkter och påminde männen om deras samhälleliga skyldigheter mot folket i trakten. Han gav order om en skyndsam räddningsinsats.
Flottan seglade snabbt ut och styrde mot bukten. När Plinius blickade ut från ledarfartygets för såg han att hela området var insvept i mörka skuggor och att ett väldigt moln svävade över berget. Det enda han i övrigt lade märke till var att många fartyg kom emot dem från den andra sidan. Sjön var gropig, men farleden var segelbar och Plinius sökte av kustlinjen där det fanns både enkla kojor och ståtliga egendomar. Han bedömde att de utan större svårigheter snart skulle kunna landstiga i Stabiae.
Plinius och hans flotta nådde fram till hamnen. Mitt i ask och stenregnet omfamnade han sin gamle vän Pomponianus som hade kommit för att möta honom. Pliniud konstaterade intresserat att Pomponianus verkade oerhört rädd. Han berättade om flera jordskalv, vulkanutbrott och skurar av vulkaniskt material som hade plågat stadens invånare i flera timmar, och att många hus redan hade blivit skadade.
Enligt Pomponianus hade vulkanen redan orsakat stor förödelse, och han sade till Plinius att han fruktade att hans familj snart skulle drabbas. Deras hus skulle säkert rasa samman och krossa dem alla.
Man slog läger i Stabiae och Plinius begav sig hem till Pomponianus innan räddningsaktionen inleddes. Plinius och hans mannar skyndade sig att hjälpa folk vilkas hus hade rasat ihop, andra som satt fast i rasmassorna och åter andra som hade kommit ifrån sina anhöriga. De hjälpte människor som hade kört fast med sina kärror i askan och gruset, eller försökte hitta sina ägodelar i kaoset, och de förhindrade flera gånger plundring, som nu spred sig längs huvudgatans butiker. Plinius hade en plan för att gå vidare. Han tänkte stabilisera läget i Stabiae och sedan fortsätta till andra städer och orter som Pompeji och Herculaneum, för att hjälpa nödlidande och upprätthålla lag och ordning trots de svåra förhållandena.
Nästa dag vaknade Plinius i gryningen av oväsen. Mot hans order hade alla i huset hållit sig vakna hela natten, bara Plinius själv hade sovit. Han insåg att det på sätt och vis var bra, eftersom stenarna hade börjat hagla ännu mer intensivt och gården utanför hans rum nu var nästan helt täckt av stenar och stoft. Om inte en i familjen hade väckt Plinius skulle han kanske ha blivit fast i sitt rum. När han gick över gården för att säga god morgon till de andra skakades hela huset plötsligt av ett jordskalv. Väggarna bågnade och delar av taket rasade ner på marken.
Plinius hade redan insett att det skulle bli omöjligt att ta sig vidare landvägen på grund av att förhållandena hade försämrats så mycket. Han började genast tänka ut en ny plan: de skulle ge sig av så fort som möjligt med båt, söka sig till en hamn längre ned i bukten och förnya sina försök att ta sig inåt land och fortsätta sin räddningsaktion. De som hade samlats bedömde riskerna. Antingen kunde de träffas av stenar som regnade ner eller av rasmassor från byggnaden där de befann sig. De bestämde sig för att stanna inne, och inga argument kunde få dem att ändra sig och följa med Plinius. En av dem föreslog till och med att de skulle fästa kuddar på sina huvuden med tygremsor, för att skydda sig mot skador.
När Pomponianus och hans sällskap vägrade lämna sin bostad insåg Plinius att det var han och hans män som måste sätta alla i säkerhet. De måste handla snabbt, eftersom Plinius såg att vulkanen inte alls lugnade sig, utan att utbrottet ännu inte hade nått sin kulmen. Han kallade till sig de bästa och modigaste, och begav sig ned till stranden. När de avancerade och väjde för stenarna som föll ner, med lampor och facklor för att lysa upp vägen till vänster och höger och i mitten, eftersom mörkret fortfarande var kompakt trots att det var morgon (eftersom vulkanmolnet dolde solen),