Charlie Chaplins nedgång och fall
Det här är berättelsen om alla kontroverser som omgav filmlegendaren Charlie Chaplin under senare delen av hans liv, när guldåldern var över och hans rykte fläckades.
Filmlegendaren Chaplin skakades ständigt av skandaler.
Om någon vill ha belägg för att det inte finns någonting som heter ”bara underhållning” går det att studera Charlie Chaplin, pojken från södra London som blev en global populärkulturell ikon. Hans karriär har varit föremål för forskning och debatter, man har diskuterat hur hans barndom i London påverkade hans fantasi, hans politiska sympatier och hans personliga liv. Han var liten till växten, men en gigant inom film och en lika viktig kulturpersonlighet. Liksom Shakespeare och Dickens känner många till Chaplin även om de aldrig har kommit i direkt kontakt med hans verk. Bilden av honom har överlevt allt. Hans figur i Charlie som landstrykare blev lika klassisk som Musse Pigg, ET och C3P0. Amerikansk film kan visserligen ofta betecknas som ”bara underhållning”, men underhållning har mycket stor genomslagskraft.
När kompositören John Barry skrev musiken till filmen Chaplin (1992) skapade han ett musikaliskt huvudtema som byggde på en melankolisk stämning i stället för att betona komiken och skratten i Chaplins filmer. Den melankolin känner man igen från Chaplins tidiga barndom, och även från hans sista år. Här är historien om några nyckelhändelser som kom att avgöra utvecklingen under den senare delen av hans personliga och yrkesmässiga liv. Man kan säga att Chaplins liv som filmskapare och skådespelare slutade i en tragedi – han föll i onåd.
Vi blir ofta förvånade över att människor som tycks vara genier och vars verk imponerar på oss kan vara felbara. Det är som om vi trodde att de är utrustade med en övermänsklig förmåga att tänka, känna och se. Kanske blir vi chockade för att vi påminns om att det finns en sårbar människa bakom fasaden. Charlie Chaplin var en filmskapare och skådespelare som blev en stjärna inom båda dessa yrkesområden. Det är sannerligen inte illa för en fattig pojke från södra London.
Berättelsen om Charlie Chaplins liv framställs ofta som en klassisk klassresa. Man kan säga att Chaplins liv starkt påverkade folks sätt att se på fattigdomen i södra London vid 1900-talets början. Det är ett faktum att Chaplin var vad filmforskaren Richard Dyer skulle kalla ett typexempel på filmstjärna som fascinerade publiken genom sin förmåga att symbolisera ett beteende, och kanske också ett utseende, som tilltalade de allra flesta.
När Chaplin började sin karriär som underhållare blev han tidigt hyllad som ett underbarn – någon vars kreativa uppfinningsrikedom, energi och popularitet både var påtaglig och samtidigt outgrundlig. År 1913 hade Chaplin blivit en världsstjärna inom film och byggt upp bilden av landstrykaren som en oskyldig figur som försökte ta sig fram i den farofyllda moderna världen. Det var en roll som delvis gick tillbaka på Dickens roman Oliver Twist, som Chaplin hade läst många gånger. Men det är oundvikligen som poeten Robert Frost en gång skrev: ”Inget guld kan bestå.” Under senare delen av sitt liv blev Charlie Chaplin alltmer tyngd av kritiken, påhoppen och försöken att förminska honom yrkesmässigt och personligt.
Diktatorn (1940)
I ett nummer av tidskriftten Sight And Sound från oktober 2003 stod följande i en artikel om Chaplin: ”Han gjorde filmer som dansade till modernitetens rytmer och fångade det ångestfyllda i de politiska förändringarnas tid.” Det är en perfekt beskrivning av Diktatorn, filmen som på många sätt blev en milstolpe.
Filmer är politiska, inte partipolitiska men ideologiska, och därför kommer de alltid att spegla en viss världsåskådning. Man kan hålla med om filmens perspektiv eller inte göra det, men det finns alltid där, någonstans under ytan. Med Diktatorn skrev och regisserade Chaplin kanske sin mest öppet politiska film där han levererade en skarpt humoristisk och oförsonlig kritik mot den växande fascismen. Den passar bra tillsammans med en annan av Chaplins filmer, Moderna tider (1936), som kritiserade det moderna arbetslivet i en värld där mekaniseringen gick allt fortare. I den filmen tog Chaplin fasta på idén om att man är ett kugghjul i arbetets maskineri och gjorde den nästan bokstavlig. Det är karakteristiskt att namnet på filmens huvudperson helt enkelt är fabriksarbetaren.
Chaplin oroade sig med rätta för fascismens framväxt i Europa och särskilt för utvecklingen under det spanska inbördeskriget. Han arbetade för att använda sitt arbete som filmskapare för ett angeläget, samtidsorienterat och komplext ämne. På så sätt tog han itu med ett element som han hade reflekterat över i artiklar som han skrev tidigt under sin karriär. I We Have Come To Stay (1922) diskuterade Chaplin hur filmen skulle kunna fungera som en form där man utforskade allvarliga ämnen. Den stora bredden och rikedomen i hela Charlie Chaplins produktion återspeglas, tillsammans med olika analyser av denna, i British Film Institutes stora arkiv om Chaplin på nätet, väl värt att besöka för alla intresserade (http://chaplin. bfi.org.uk). Handlingen i Diktatorn kretsar kring en enkel barberare i landet Tomania, som blir sårad under första världskriget. Han tappar minnet och vistas på sjukhus i 20 år. När han skrivs ut upptäcker han att en man vid namn Adenoid Hynkel har blivit diktator i Tomania, och han har börjat förfölja judarna. Filmen dramatiserar och ironiserar över en rad nyckelhändelser som påminner kusligt mycket om vad Hitler företog sig under andra världskriget. Via en serie missförstånd och falska identiteter blandar man ihop den enkle barberaren med Hynkel och han använder detta för att predika humanitetens budskap i ett tal som är raka motsatsen till allt som Hynkel står för. Om Hynkel hade en vision som byggde på hat och rasfördomar, har barberaren en vision om mänsklighetens samhörighet. Även i denna korta resumé framgår det tydligt att Chaplins komedi berör de djupa spänningar som alltid har kännetecknat de mänskliga konflikterna. Filmen är högst sevärd än i dag, den är en klassiker, vilket med den italienska författaren Italo Calvinos ord innebär att det är en historia som inte slutar med det som den har att säga.
I Diktatorn fokuserar Chaplin på en färgstark parodi av Hitler, och filmen slutar med ett tal som barberaren håller, med bland annat följande uttalande: ”Girighet har förgiftat människans själ, stängt världen inne med hat och drivt in oss i misär och blodsutgjutelse. Vi har utvecklat snabbhet, men
vi har stängt in oss själva. Maskinerna som har gett oss överflöd har fått oss att lida nöd.” I detta ögonblick är filmen inte längre en fantasi, den fungerar i stället som ett propagandainlägg där han tydligt uttrycker behovet av en kultur som är förstående mot och öppen för skillnader, i stället för att vara rädd och våldsam mot dem.
En av filmens mest minnesvärda scener pågår i ungefär sju minuter och handlar om hur Hynkel redogör för sina idéer om en perfekt ras innan han blir fascinerad av en jordglob och börjar dansa runt och med den. Hynkels rörelsemönster och minspel är oerhört löjligt – ingenting som man väntar sig av en man som har bestämt sig för att han tänker erövra hela världen. Hur ska man kunna ta en sådan figur på allvar? Kameran zoomar in Hynkel när han stirrar förtrollat på jordgloben, som vi sedan kan se bara är en stor ballong som han leker med. Här ger känslan av realism vika för någonting mer fantasifullt, där Chaplin använder en lekfull metafor som uttrycker hans avsky för att den verkliga världen. Det kan ses som en passning mot onda män som missbrukar sin makt.
Diktatorn blev oerhört populär i Storbritannien, men i USA (där den gjordes) fick den ett svalt mottagande. När Chaplin blev alltmer framgångsrik och etablerad växte det fram krafter som försökte minska hans kulturella och politiska kraft.
Liksom Moderna tider påminner Diktatorn oss om att komedi ofta är det bästa sättet att säga någonting ”meningsfullt” om ett ämne. Filmen gav Chaplin många vänner och fiender, vilket skapade nya spänningar för Chaplin och skärpte och återupplivade gamla sådana. I Tyskland var det en impopulär film, vilket inte är överraskande. Ändå hade många tyska intellektuella uppskattat Chaplins filmer på 1920-talet.
Förutom att Chaplin oroade sig för att filmen inte skulle tas väl emot och för angreppen på hans politiska åsikter tvingades han också hantera en rad personliga dilemman, inte minst ett faderskapsmål. Som en del av de skriftliga försöken att förminska Chaplin och underminera hans kulturella status utnyttjade FBI faderskapsmålet mot Chaplin som drevs av en mentalt instabil ung skådespelerska, Joan Barry, som hade haft ett förhållande med Chaplin. En viss pöbelmentalitet gödde intresset för fallet, och American Legion stöttade käranden.
”Antikommunister i USA pekade på vad de ansåg vara starka bevis för att Chaplin var politiskt vänstervriden.”
Chaplin förklarades juridiskt vara far till Barrys barn och dömdes att betala underhåll tills barnet fyllde 21 år. I en recension av Simon Louvishs ganska nyligen utkomna biografi över Chaplin, med titeln Chaplin: The Tramp’s Odyssey (titeln syftar på en hemresa efter en konflikt), konstaterade Simon Callow: ”Den allt djupare klyftan mellan Den lille mannen och hans skapare var tydlig för såväl Chaplin som för de som kommenterade fallet: Landstrykaren var impotent, Chaplin var … oerhört potent, både som artist och som man …”
Chaplins privatliv gav alltså många uppslag till behandling av bredare sociala frågor. Filmstjärnans ”fantasi” har i själva verket ofta varit ett sätt för kulturen att hantera just de frågor som är mest brännande.
Den 27 september 1991 dog Oona O’Neill, som hade varit gift med Charlie Chaplin. Dödsrunan i New York Times beskrev henne som ”… hustru till en av filmens största komiska genier”. År 1943 hade Oona O’Neill gift sig med Chaplin. Han var då 54 år gammal. Hennes far, dramatikern Eugene
O’Neill (som också var 54 år) blev så besviken att han gjorde sin 18-åriga dotter arvlös. När Oona en gång fick frågan om åldersskillnaden mellan henne och Charlie svarade hon: ”Han är min värld. Jag har aldrig sett eller levt någonting annat.”
Under större delen av äktenskapet bodde Chaplin och Oona vid Genèvesjön, och i dödsrunan i New York Times stod det: ”Deras hem blev ett slags intellektuellt vattenhål; Pablo Casals, Nikita Chrusjtjov, Jawarhal Nehru och Zhou Enlai hörde till dem som besökte paret Chaplin.”
Alla liv har sina kritiska dagar och datum, och för Chaplin var det den 17 september 1952. Charlie och Oona reste i sällskap med sina fyra barn från USA till London för att vara med på premiären av Chaplins film Rampljus. Under resan drogs Chaplins visum för återresan till USA in (han var brittisk medborgare och arbetade bara i USA). Det var kulmen på oviljan som rådde mot Chaplins politiska sympatier, och efter det skulle han bara besöka USA en enda gång till. Sedan år 1923 hade FBI övervakat Chaplin, och FBI-chefen J. Edgar Hoover var särskilt intresserad av honom. FBI ville bevisa att Chaplin var kommunist.
På 1940- och 1950-talen pekade antikommunisterna i USA på vad de ansåg vara starka bevis för att Chaplin var politiskt vänstervriden: hans tal under andra världskriget som stöttade USA:s allierade Ryssland. Filmstjärnan Burt Lancaster kommenterade häxjakten på kommunister så här: ”Finns något mer oamerikanskt än Un-American Committee?”
Den känslomässiga press som Chaplin utsattes för när han blev utestängd från USA år 1952 var oerhört stark, och hans senare film En kung i New York var en skicklig filmskapares sätt att uttrycka det komplicerade förhållandet som han hade med landet där hans karriär hade blomstrat. Chaplins
levnadstecknare Simon Louvish har påpekat att i denna film, där Chaplin porträtterar Kung Shahdov, ”vet Chaplin mycket väl, precis som vi gör, att Shahdov fortfarande är Charlie landstrykaren som har blivt äldre, tagit av sig sina kläder och rakat bort sin spretiga mustasch, den eviga landstrykarens mask som senast sågs i traditionell tappning i filmen Moderna tider år 1936.”
I reklamkampanjen i samband med den brittiska premiären på Moderna tider finns ett utdrag ur det avslutande talet i filmen. Talande nog beskrivs det inte som filmgestaltens tal, utan som Charlie Chaplins. Det innehåller så mycket av det som engagerade Chaplin och visar hur han använde sin status som folkkär för att väcka folks medvetande om de faror som lurade i världen. Med sin röst strävade han efter att liva upp publiken, vilket i sanning var en heroisk ambition. Men var det en heroism som inte hade något hem?
Chaplins senare år är en illustration av vilka spänningar som kan uppstå mellan konsten och kommersialismen i filmbranschen (att vi använder ordet bransch visar tydligt var fokus ofta ligger). Kulturella värderingar om äktenskap och föräldraskap kan lätt förvandla en allmänt erkänd person till en syndabock som symboliserar att vissa former av paranoia härskar i somliga kretsar.
Låt oss avsluta med en anekdot som visar vilken oerhört stark kraft som komedi och lekfullhet har för att störta auktoriteter. När The House Un-American Activities Committee skulle kalla Chaplin att vittna bestämde de sig i sista stund för att avstå. Chaplin hade tänkt infinna sig klädd som landstrykaren. Chaplin ville punktera den självförhärligande aura som maktgalna människor har. Chaplins hjälte, landstrykaren, stod för de maktlösa, och det var hans stora styrka. Det är inte fel att ta ställning för de svaga.
”Chaplins senare år är ett illustration av vilka spänningar som kan uppstå mellan konsten och kommersialismen.”