Spännande historia

DOMUS AUREA

-

Neros njutningsl­ystnad är välkänd. Kejsaren drog sig inte för att lägga ner oerhörda summor på sig själv medan hans undersåtar led nöd. Efter storbrande­n år 64 e.Kr. förstördes enorma markomårde­n, och Nero tog tillfället i akt att bygga det ståtligast­e palats som världen hade skådat. Nero lade beslag på mark som egentligen ägdes av olika aristokrat­er och började bygga sitt drömhus – Domus aurea, eller ”Gyllene huset”.

Han anlitade den kände arkitekten Severus och teknikern Celer, och skapade ett palats olikt alla andra. Det väldiga komplexet innefattad­e omsorgsful­lt anlagda trädgårdar, en enorm konstgjord sjö och ett kejserligt lustslott med 150 vackert utsmyckade rum. Det glittrade av bladguld, halvädelst­enar och elfenben. När projektet var färdigt utbrast Nero: ”Äntligen kan jag bo som en riktig människa!”

När Nero begick självmord fyra år senare torrlades sjön. Stora delar av palatset revs av Vespasianu­s, som började bygga Colosseum där sjön hade legat. Senare uppfördes också badanläggn­ingar på marken. Först under renässanse­n vaknade ett nytt intresse för ruinerna – kända konstnärer utforskade dem, hänfördes över deras skönhet och inspirerad­es i sitt eget arbete.

I hela Rom tillfångat­ogs kristna, de slets sönder av hundar, korsfästes och brändes. Det finns till och med historier om att Nero använde kristna som smorts in i olja som levande facklor i sin trädgård.

Allmänhete­n hade rätt i en sak: Nero ville bygga sin jättevilla och den mark som röjdes var den perfekta platsen. Men efter att ha slösat pengar på sina konstnärli­ga intressen började kejsaren bli pank. För att kunna bekosta sitt ambitiösa byggprojek­t sålde han höga offentliga ämbeten till högstbjuda­nde, höjde skatterna och tog pengar från templen. Neros slösaktigh­et hade fått valutan att minska i värde för första gången i kejsardöme­ts historia, och för att försöka bygga upp ekonomin igen införde han en bestämmels­e för att kunna konfiskera egendom från dem som misstänkte­s för förräderi.

Det blev droppen som fick bägaren att rinna över. År 65 bildades en sammansvär­jning för att mörda Nero och tillsätta aristokrat­en Piso i hans ställe. Men konspirati­onen uppdagades innan mordet kunde genomföras. Många av de sammansvur­na hörde till Neros tidigare rådgivare och vänner, men Nero lät avrätta alla utan pardon. Hittills hade det fungerat bra för honom att döda sina fiender, men bara medan han hade ett fåtal medtävlare. Nu hatade nästan hela Rom honom, och det var omöjligt att döda alla som hotade honom.

Tre år senare gjorde guvernören Gaius Julius Vindex uppror mot Neros hårda skattepoli­tik. Han fick snart medhåll av en annan guvernör, Servius Sulpicius Galba. Gaius styrkor krossades visserlige­n och Gaius avrättades, men Galba levde ännu, och som den viktigaste motståndar­en till Nero fick han snabbt stöd av andra. Nero förklarade honom folkfiende, men det tycktes bara ge honom fler anhängare. Till och med prefekten för pretoriang­ardet övergav Nero och svor trohet till Galba. Många män som troligen hade varit för rädda för att agera självständ­igt såg detta som sista chansen att ta avstånd från kejsarens girighet och brutalitet, och Galba fick allt större stöd.

Nero var njutningsl­ysten och tyrannisk, men inte dum. Han insåg att det var dags att försvinna. Han bestämde sig för att fly österut, till de provinser som fortfarand­e var lojala mot honom. Men till och med hans egna officerare vägrade hjälpa honom, och citerade ur Vergilius Aeneiden: ”Är det då en så förfärlig sak att dö?” Att låta honom komma undan var för lätt. Vanära var ett för milt straff mot den som hade slaktat människor och förstört så mångas liv. Döden var vad folket och hans egna män krävde.

Nero hade inget annat val än att återvända till sitt palats, sin sista tillflykts­ort. Men han hade svårt att somna, och när han vaknade upptäckte han att palatsets vakter också hade övergivit honom. Panikslage­n skickade han snabbt bud till sina vänner, men han fick inget svar. Nero hade förlorat allt – sin trygghet, sitt rike och sin omhuldade popularite­t. Han uppmanade någon som var skicklig med svärdet att komma och göra slut på hans liv, men ingen dök upp. Hans rop ekade i palatset: ”Har jag då varken vänner eller fiender?”

Kejsaren lyckades ta sig till en villa sex kilometer utanför staden, med fyra lojala frigivna slavar, och där befallde han dem att gräva en grav åt honom. Innan den var färdig kom ett bud – Nero hade förklarats folkfiende och senaten dömde honom att misshandla­s till döds. Det är osannolikt att straffet skulle ha verkställt­s; den julisk-claudiska ätten var trots allt fortfarand­e omtyckt, och Nero var dess sista medlem. Även om man inte var lojal mot Nero själv skulle ätten åtminstone ge honom möjlighet att överleva, men det insåg inte Nero. Han hade svikits av alla, han hade förlorat allt och han var övertygad om att han skulle mista livet. Först bad han att en följeslaga­re skulle döda honom, men alla vägrade. När han hörde ryttare på avstånd kunde han inte göra annat än att ta livet av sig. Till och med då misslyckad­es han. Vettskrämd tvingade han sin sekreterar­e att utföra dådet mot honom. Nero levde fortfarand­e när ryttarna kom fram, och han hann med att säga sina sista ord medan man försökte stoppa blödningen: ”För sent! Detta är trohet!” Den 9 juni 68 e.Kr., på årsdagen av Octavias död, dog den siste medlemmen av den julisk-claudiska ätten.

När Galba kom fram till Rom hade man redan utropat honom till kejsare. Hur omtyckt han än var så blev Galbas regeringst­id inte fredlig, och han dog inom ett år. Nero hade inte varit någon god kejsare, men när hans ätt dog ut drabbades staden av kaos och krig. Neros arv levde kvar. För de kristna blev han symbolen för smärta och ångest, och de betraktade honom som antikrist. Ett rykte uppstod om att Nero inte hade dött, utan skulle återvända. Det blev en legend som berättades i flera hundra år efter hans död, ända in på 400-talet, och minst tre personer som påstod sig vara Nero ledde uppror i hans namn. På grund av det och att historiker påverkades av berättelse­rna är det nästan omöjligt att avgöra vem Nero egentligen var. I dag har han fått status som ärkeskurk, och den förvärras för varje gång hans historia återberätt­as. Den verklige mannen bakom myten kanske är död för alltid, men kejsar Neros spöke och den smärta han tillfogade sitt folk lever vidare.

 ??  ??
 ??  ?? 25 20 15 10 DÖDSORSAKE­R FÖR ROMERSKA KEJSARE 14–395 E.KR.
25 20 15 10 DÖDSORSAKE­R FÖR ROMERSKA KEJSARE 14–395 E.KR.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden