Hungersnöd på Irland

Över 1 miljon människor dog i en katastrof som den brittiska regeringen inte gjorde någonting åt.

Effekterna av missväxt och matbrist på den gröna ön blev förödande. Man beräknar att 1 miljon (en åttondel av landets befolkning) dog och att ytterligare 1 miljon utvandrade för att fly hungersnöden. Potatis hade varit basfödan på Irland, men den blev oätlig när den förstördes av en sjukdom som gjorde den till en svart, klibbig massa. Hälften av skördarna förlorades under åren 1845–47.

De brittiska Whig och Toryregeringarna ville inte ta i problemen på Irland. Att stoppa exporten av säd från Irland hade kunnat vara en effektiv metod, men man vidtog inga sådana åtgärder eftersom regeringen inte visade något som helst intresse för den irländska hungersnöden. Irland fick en del hjälpsändningar av spannmål, men antingen fungerade inte utdelningen eller så saknades utrustning för att mala mjöl eller så såldes det för dyrt för att vanliga irländare skulle ha råd med det. Man inrättade soppkök som kunde utfodra 3 miljoner per dag, men systemet fungerade bara i ett halvår. Engelska politiker kunde helt enkelt inte tänka sig att understödja irländarna, det ansågs inte ingå i Imperiets ansvarsområde. Några offentliga arbeten drogs igång för att lindra nöden, men den brittiska regeringen förespråkade frihandel, vilket uteslöt mer omfattande hjälpprojekt. Många irländare tvingades utvandra och stora delar av befolkningen gav sig av för att söka en ny framtid i Amerika och Nya världen.