Zulukrigen
Före boerkriget mötte britterna ett annat viktigt hinder när de ville ta makten över södra Afrika.
Det förödande, pinsamma nederlaget vid Isandlwana mörkades. Många viktorianer fick aldrig veta sanningen.
Under 1800talets första år var zulufolket de viktigaste makthavarna i södra Afrika. Men när nybyggare kom från andra sidan havet utbröt våldsamheter, och de boer och britter som invandrade upptäckte guld och diamanter i zulufolkets land. I London ville den brittiska regeringen undvika krig, men det brittiska sändebudet i Sydafrika, Bartle Frere, utfärdade ett ultimatum till zuluerna. De gick inte med på de hårda villkoren, vilket ledde till krig.
Anglozulukriget började i januari 1879. Zuluerna var numerärt överlägsna, och kung Cetawayos styrkor omfattade 40 000 man. Den första stora sammandrabbningen skedde vid Isandlwana, där 806 brittiska soldater dog i en seger som blev mycket betydelsefull för zuluerna. Samma dag överfölls ett litet brittiskt militärläger, Rorke’s Drift, av ett stort antal zuluer, men garnisonen med 145 man lyckades märkligt nog hålla stånd.
När kriget fortsatte vände zuluernas krigslycka. De hade inte mycket att sätta emot britternas taktik och eldvapen. Det visade sig inte minst vid Kambula i mars 1879, när 2 000 zuluer dog medan britterna bara förlorade
18 man. Nederlaget knäckte zulunationen och deras mark föll nu i britternas händer. Den brittiska imperialismen hade erövrat Sydafrika, och området förblev en viktig koloni tills nästa krig bröt ut år 1880, denna gång mot boerna.