Vilka byggde det?
Vissa tror att Stonehenge inte kan ha byggts av människor – bara övernaturliga krafter kan skapa ett sådant mästerverk. De flesta är dock eniga om att det har skapats av människor.
» JÄTTAR
» UTOMJORDINGAR
» DRUIDER
» STENÅLDERSMÄNNISKOR
På 1100talet återgav den walesiske munken Geoffrey av Monmouth en gammal folklig berättelse i sitt verk Historia Regum Britanniae. Den handlade om kung Aurelius Ambrosius som på 400talet var befälhavare för en romerskbrittisk här som besegrade anglosaxarna. För att hedra de stupade skickade han trollkarlen Merlin för att denne skulle flytta en stor stencirkel från en plats på Irland till den blodbesudlade slätten vid Salisbury. Monmouth uppgav att cirkeln hade byggts av jättar.
Inte ens på medeltiden lär folk ha betraktat detta som någonting annat än en saga. Men på 1600talet skrev fornforskaren John Aubrey en analys av ”templa druidum” där han försäkrade att Stonehenge byggdes av ett mystiskt slags folk som hade inspirerat beskrivningen av Merlin – druiderna. De var präster i den uråldriga, hedniska keltiska religionen som ska ha innefattat människooffer. Han daterade den till år 460 f.Kr.
Druidteorin utvecklades på 1700talet av William Stukeley, en ledande gestalt inom neodruidismen, som ledde den arkeologiska undersökningen av Stonehenge. Det var vid denna tid som benämningen ”slaktsten” användes om en av stenarna nära ingången till cirkeln som hade (och fortfarande har) en rödaktig färg.
På 1800talet avfärdade man Stukeleys påståenden när lämningar från bronsåldern hittades på platsen. Denna period slutade i Storbritannien omkring år 800 f.Kr. – över 100 år före de tidigaste omnämnandena av druider. Modern kol14datering har i själva verket visat att byggandet började så tidigt som 3100 f.Kr., under yngre stenåldern. Det är osannolikt att Stonehenge någonsin användes för druidernas riter, eftersom de föredrog att utöva sin magi inne i skogar och uppe på berg. Slaktstenens röda färg visade sig inte komma från offerblod, utan vara en följd av kemiska reaktioner mellan regnvatten och järnmalm i stenen.
Mänsklig aktivitet i området kan spåras till mesolitikum (mellanstenåldern). Arkeologer har hittat fyra stora stolphål nära platsen, som kan dateras till ungefär 8000 f.Kr. De bör ha burit upp en konstruktion av bjälkar som kan ha haft rituell innebörd. Ungefär år 3500 f.Kr. byggdes en ”cursus” (jordinhägnad med parallella vallar) omkring 700 meter norr om platsen där Stonehenge senare byggdes, troligen också i rituellt syfte.
Vi kommer aldrig att säkert få veta varför detta område var så betydelsefullt för forntidens britter. En möjlighet är att kullarna och dalgångarna var fruktbara jaktmarker, som nomadstammar lätt kunde nå via floden Avon. Andra har menat att ett sällsynt naturfenomen gjorde att platsen
betraktades som helig, eftersom klarrosa klippor av flinta lyste upp det i övrigt monotona landskapet. Numera vet vi att denna färgskiftning i stenen beror på en sällsynt alg i källvattnet, men vid en tid när världen hade en färgpalett som gick i murrigt grönt och brunt var den enda tänkbara förklaringen övernaturlig.
En utgrävning visade nyligen att en naturlig landformation som skapades av istidens smältvatten kan vara orsaken till att platsen började betraktas som helig. År 2013 upptäckte Parker Pearson naturligt förekommande räfflor som pekar rakt mot vintersolståndet i en riktning och mot sommarsolståndet åt det andra hållet. Det bör ha förefallit som mer än en slump för en civilisation som levde så nära naturen och årstiderna, och kanske var det därför de valde att uppföra ett unikt minnesmärke just här.
År 3100 f.Kr. stod de brittiska öarna på sin höjdpunkt under den yngre stenåldern. De tidigare nomadiserande stammarna blev bofasta och övergick från att vara jägare och samlare till att bli bönder. Nötkreatur, får och getter fördes hit av invandrare från kontinenten, liksom de första sädesslagen vete och korn. Dessa folk inledde den första utvecklingsfasen vid Stonehenge – de skapade en cirkelformig jordvall med ett dike, som var cirka 110 meter i diameter, med en stor ingång i nordöst (orienterad efter markens form och midsommarsolståndet), och en mindre anläggning söderut. En ring med 56 kalkgropar – så kallade Aubrey–hål – kring vallens kanter tyder på att träpålar restes vid denna tid.
Omkring år 3000 f.Kr. tycks något slags timmerkonstruktion ha rests inuti den cirkelformade inhägnaden. Fler träpålar placerades vid den nordöstra ingången, och en parallell rad av pålar sträckte sig även inåt från den södra ingången.
De första resta stenarna tillkom omkring år 2600 f.Kr. De tycks ha varit blåstenar – kanske ungefär 80 stycken – som var parvis ordnade och bildade en dubbel ring. Man tror också att ”avenyn” – två parallella diken och vallar som leder fram till floden Avon – tillkom under samma period. Under denna fas övergavs dock monumentet innan det var färdigt. Blåstenarna togs senare bort och hålen fylldes igen.
Mellan 2600 f.Kr. och 2400 f.Kr. fraktades jättelika sandstensblock, så kallade sarsens, till platsen och då uppkom detta berömda ring och hästskoformade monument. Vid det laget rådde bronsåldern på Brittiska öarna och folket hade bättre verktyg och levde i samhällen. En bosättning vid Durrington Walls – drygt tre kilometer åt nordost – har visat sig vara den största för sin tid, med hundratals hus som kan ha bebotts av människorna som byggde Stonehenge.
Slutligen, mellan 2400 f.Kr. och 1600 f.Kr. restes blåstenarna innanför cirkeln av sandstensblock. Omkring 1500 f.Kr. upphörde underhållet av Stonehenge. Stenar flyttades från platsen eller eroderade bort. I dag återstår bara ruiner.