Hur transporterades stenarna?
Rekonstruktioner har visat att det går att förflytta stenarna utan maskiner, men vissa är skeptiska till att människor kan ha rubbat dessa jätteblock.
» RUNDA TIMMERSTOCKAR
» KULLAGER
» GLACIÄRER
» MAGI
Sandstensblocken, sarsens, som bildar Stonehenges yttre cirkel är enormt stora. Varje block är cirka 4 meter högt, 2 meter brett och väger cirka 25 ton. Från början fanns det 30 sådana i cirkeln och 30 något mindre överliggare ovanpå dem.
Men de tio stenarna som bildar hästskon i mitten är ännu större. Den minsta är 6 meter hög och den största drygt 7 meter, och dessa sandstensblock väger upp till 50 ton vardera. Sannolikt kom de från ett stenbrott som ligger över tre mil från platsen. Blåstenarna som väger fyra ton var kommer dock inte från trakten. År 1923 föreslog geologen Herbert Henry att de kom från Preselibergen i Pembrokeshire i Wales – drygt 22 mil från platsen. Hur en så primitiv civilisation kan ha transporterat och rest dessa stenar utan moderna maskiner eller ens metallverktyg är en fråga som har förbryllat historiker i flera hundra år. Man förstår varför medeltida besökare på platsen drog slutsatsen att magi var den enda förklaringen.
I dag är den mest populära teorin att blåstenarna fraktades på floden med flottar och på land med runda timmerstockar – trädstammar som hyvlades och lades sida vid sida. Andra menar att träslädar användes, kanske i kombination med sådana stockar. Sandstensblocken var för tunga att transporteras på vattnet, så man kan bara ha använt timmerstockar på land. Man räknar med att 500 män som använde läderrep kunde dra ett enda sandstensblock medan 100 män behövdes för att lägga de jättelika timmerstockarna längst fram.
Tekniken krävde att man kunde bearbeta hårda ytor och gräva djupa diken, och man har inte hittat några belägg för det. Man har emellertid hittat ett antal mystiska stenklot nära monument som liknar Stonehenge i Aberdeenshire i Skottland.
De är ungefär lika stora som cricketbollar och på millimetern när lika stora, vilket tyder på att de var avsedda att användas tillsammans.
Fyndet gör att vissa arkeologer menar att sandstensblocken flyttades med kullager som sattes in i rännor som gjordes i timmerplankor. När stenarna lades på en slädliknande plattform kunde de dras och knuffas fram på plankorna. Ett experiment som utfördes år 2010 vid University of Exeter visade att detta faktiskt var möjligt.
Ändå har vissa arekologer fortfarande svårt att tro att stenåldersmänniskor kan ha genomfört en sådan ingenjörsbedrift. Från 1970talet har geologer lagt fram andra teorier som bygger på att stenblocken förflyttades av istidens glaciärer och då hamnade nära platsen för Stonehenge.
Bortsett från kontroverserna kan vi vara ganska säkra på att sandstensblocken formades med hammarstenar av flinta och sandsten. Sådana finns i hundratal på platsen. De större användes säkert för att slå spån från stenarna, och de mindre för att jämna till ytan. Högst upp på de resta stenarna hade man huggit tappar. De vältes ner i hål som var två meter djupa och som grävdes med hackor av horn. Man reste stenarna med hjälp av träställningar och rep. Hålen hade en sluttande och en rak sida, och botten passade exakt till stenen. Motvikter av sten kan ha använts för att få upp stenen. När den väl var på plats fylldes hålet med tätt packad jord.
Även överliggarna formades med hammarstenar, och på undersidan karvade man ut hål som passade i pluggarna som fanns på de resta stenarnas ovansidor. Kanterna försågs med åsar och rännor som fogades ihop ungefär som när man laskar träföremål. När överliggarna var färdiga hissades de upp med hjälp av träplattformar eller sköts på plats längs ramper av jord som hade skottats upp mot de resta stenarna.