Konspiratörerna
Varje förrädare hade sitt motiv.
I början tänkte Catesby att det bästa sättet att forsla krutet på så att det hamnade under Överhuset skulle vara att gräva en tunnel, men männen insåg snart att det var betydligt säkrare att hyra ett lager som låg under detta. Percy hade lyckligtvis ett företag i London, och han kunde lätt hyra en lagerlokal utan att väcka misstankar. Sprängämnesexperten Guy Fawkes låtsades vara Percys tjänare John Johnson, och han placerades i lokalen. Konspiratörerna lagrade krutet hemma hos Catesby och skeppade det i småportioner över Themsen och vidare in i huset när det hade blivit mörkt.
Fler och fler män anslöt sig till konspirationen. Det behövdes fler än fem personer för att genomföra en så omfattande plan. Catesbys tjänare Bates blev misstänksam, och hans husbonde tvingades att värva även honom. Robert Keyes, Robert Wintour, John Grant och Christopher Wright invigdes också i planen. De var inte bara hängivna katoliker, många av dem hade stora förmögenheter som skulle vara till stor hjälp för denna sak.
Catesby oroade sig i hemlighet. Han var ingen terrorist som drevs av blind hämndlystnad, han var en moralisk och religiös man och ville vara säker på att han gjorde rätt. Han brottades med sitt samvete och sökte flera gånger upp två präster, fader Henry Garnet och Oswald Tesimond. Catesby tvivlade inte på kungens skuld, men han oroade sig för de oskyldiga människor som oundvikligen skulle dö i explosionen. Han frågade om han kunde få förlåtelse för det. Gick det an att döda oskyldiga för en större och bättre sak? Garnet hade tystnadsplikt i bikten och kunde inte berätta för någon om Catesbys plan, men han försökte avråda honom.
Trots prästens varningsord fortsatte Catesby att fylla på lagret med krut. Han började också göra upp planer för nästa moment. Han ville upprätthålla viss ordning efter kungens död och bestämde att Jakobs barn, prinsessan Elisabet, skulle sättas in som tronföljare. Hon var bara åtta år gammal och han förutsatte att hon skulle vara lättpåverkad. Elisabet fanns dessutom inte i London, utan i klostret Coombe Abbey utanför Coventry. För att vara säker på att inte få några problem med att genomföra sin plan rekryterade Catesby de tre sista medkonspiratörerna, Ambrose Rookwood, Everard Digby och Francis Tresham.
I oktober var allting klart. Fawkes skulle stanna i London och tända på luntan innan han flydde och begav sig ut i Europa för att mobilisera stöd. Under tiden skulle en revolt utbryta i den stora oredan och man skulle tillfångata Elisabet. Catesby verkade mindre orolig nu, men det kan man inte påstå om hans medsammansvurna. Flera av dem hade vänner i parlamentet som också var katoliker. Sent på kvällen den 26 oktober anlände ett brev till en av dessa män, Lord Monteagle, en man som i sin ungdom själv hade deltagit i ett antal katolska konspirationer. Brevet gav honom en chock. Han förvarnades om att inte bege sig till parlamentet den 5 november, ty då ”skall de få ett fruktansvärt slag i detta parlament”. Monteagle förstod att hotet kunde vara mycket allvarligt och
varskodde därför genast Lord Salisbury.
Catesby fick snabbt höra nyheten om brevet och misstänkte genast Tresham, som var svåger till Monteagle. Catesby och Thomas Wintour ställde den nyrekryterade konspiratören mot väggen och hotade att hänga honom för hans dumhet, men Tresham lyckades övertyga dem om sin oskuld. Men Catesby ville inte lyssna på Treshams vädjan om att överge planerna – han hade redan gått för långt. Han tänkte strunta i riskerna och fortsätta precis som planerat.
Nu hade kungen hört talas om det mystiska brevet. Han tog varningen på allvar, till skillnad från många av rådgivarna. Han beslöt sig för att avvakta till den ödesdigra natten inföll, för att se om konspiratörerna skulle genomföra sina planer. I gryningen den 4 november skred både Catesby och kungen till verket. Catesby, John Wright och Bates reste till Midlands för att genomföra nästa del i planen, medan Fawkes förberedde sig för sin stora insats.
Kungen förberedde sig också. Jakobs män sökte igenom alla byggnader nära parlamentet för att avslöja allt som kunde vara misstänkt. De stötte på Fawkes i källaren vid en av dessa efterforskningar. Han var klädd som en tjänare och stod framför en stor hög med ved som såg misstänkt ut. Han förklarade att han var Percys tjänare, men verkade oerhört nervös. Männen blev misstänksamma, men ville inte oroa honom än, så de gav sig iväg och rapporterade till kungen. Så fort Jakob hörde namnet Percy blev han misstänksam och beordrade en ny genomsökning av källaren.
Fawkes var kvar när männen återvände till källaren. I hatt, slängkappa och sporrar verkade han flyktberedd, och han arresterades och visiterades. Han höll fast vid sin historia och påstod att han hette John Johnson, men de hittade svavelstickor och fnöske i hans kläder. Kungens män inspekterade vedhögen och upptäckte 36 tunnor med krut i den – tillräckligt för att spränga hela parlamentsbyggnaden i luften.
Nu vilade allt på Fawkes. Konspirationen hade misslyckats, men om han höll ut tillräckligt länge kunde han rädda sina vänners liv. När Fawkes blev förhörd visade han ett stort mod inför en nästan säker död. Han höll fast vid sin historia och vid att han hette John Johnson. Men han förnekade inte sina avsikter och sade att han hade planerat att döda kungen och spränga hela parlamentet.
”Att döda kungen var att ga •• för langt; även katolska meningsfränder övergav honom.”
När Fawles pressades att berätta vilka hans medbrottslingar var insisterade han på att han var ensam om gärningen. Jakob blev imponerad av Fawkes ståndaktighet, men han måste få några namn, om det så krävdes tortyr för att få det.
Nyheten om att Fawkes hade arresterats nådde snabbt de andra sammansvurna. De som var kvar i London flydde. Percy insåg att hans namn skulle länkas till brottet och sade: ”Jag är förlorad!” Rookwood, som var en oerhört skicklig ryttare, red i sporrsträck till Catesby för att varna denne. Han tillryggalade otroligt nog nästan fem mil på bara två timmar. Han kom dödstrött fram till Catesby och berättade att planen hade avslöjats.
Catesby blev förkrossad. Han hade satsat allt på denna revolution och klamrade sig desperat fast vid minsta lilla hopp. Han trodde att han kunde mobilisera tillräckligt mycket stöd för en väpnad revolt. Han kände många förbittrade katoliker, och på något sätt skulle han se till att upproret utbröt. Konspiratörerrna kunde ha gett sig av. De hade hunnit fly från England och rädda sina liv, men deras lojalitet mot sin ledare och deras tro på saken var så stark att de stannade kvar.
Männen fortsatte till Midlands, men de fick inte det stöd som Catesby hade förutspått. Ryktet om förräderiet spreds snabbt i landet, fortare än männen kunde färdas, och till och med deras familjer och vänner tog avstånd från dem. Catesby hade helt misstolkat situationen. Att döda kungen var att gå för långt, och även hans katolska meningsfränder övergav honom. Blöta, nedstämda och uppgivna kom männen fram till Holbeach House i Staffordshire för att ta skydd. De spred ut sitt krut framför en eldstad för att torka det. En gnista tände krutet och Catesby, Rookwood och Grant omringades av eldslågor.
I London lyckades kungens män till sist knäcka Fawkes hårdnackade motstånd. De hängde honom uppochner i bojor vid en vägg och spände sannolikt fast honom i en sträckbänk, så att hans armar och ben gick ur led. Den 7 november gav Fawkes upp sitt mostånd. Han erkände alla detaljer i konspirationen och angav sina medbrottslingar.
Catesby hade överlevt, men vissa såg explosionen som ett dåligt omen, och deras lojalitet mot ledaren
”Utgangen • var redan avgjord före rättegangarna.” •
sviktade. Gruppen upplöstes bit för bit. Digby vände sig till myndigheterna, och Bates, Littleton och Robert Wintour drog sig också ur alltsammans. Till slut var det bara Catesby, Percy, Thomas Wintour, bröderna Wright, Rookwood (som var sårad) och Grant (som hade blivit blind under branden) kvar. När 200 beväpnade knektar slog till mot dem den 8 november var de nedbrutna och olyckliga, och saknade hopp om att kunna försvara sig.
Striden blev kort. Först sköts Wintour, sedan bröderna Wright och därefter Rookwood. Catesby och Percy lyckades uppbringa sina sista krafter och försvarade sig. När de slutligen föll sköts de med ett och samma skott. Catesby, som var döende och blödde ymnigt, använde sina sista krafter för att släpa sig till en bild av jungfru Maria och höll den mot sitt bröst innan han dog.
De män som dog vid huset – Catesby, Percy och bröderna Wright – hade tur. De övriga tillfångatogs och kastades i fängelse. Under hot om tortyr erkände samtliga sin inblandning i konspirationen. Innan rättegången började hade domen i praktiken redan fallit. Männen visades upp och bespottades av en rasande pöbel. Konspiratörerna hade inget försvar, de kunde bara be om nåd. Rokwood talade för dem alla när han sade att han ”varken hade handlat eller planerat detta” utan bara i blind lydnad följt deras ledare – Catesby, ”som han höll mer kär än någon annan man i världen.”
Allmänheten brydde sig inte om hur karismatisk deras ledare var. De ville se blod, och det skulle de också få. Männen förklarades skyldiga till förräderi och en kall dag, den 30 januari, mötte de första fyra männen sitt öde. De släpades genom staden fastspända på en träplanka på hästryggen. Sedan kläddes de av inpå bara särken och fick en snara runt halsen. De hängdes, men skars ner igen medan de ännu andades, varefter man skar av deras könsorgan och brände dem i deras åsyn. Sedan tog man ut deras hjärtan och inälvor och styckade deras kroppar för att de skulle bli fågelföda. Catesby och Percy halshöggs dessutom, och deras huvuden visades upp för att statuera exempel. En enda av männen lyckades undvika kastrering och att få inälvorna utskurna. Guy Fawkes, vars ben var brutna så att han knappt kunde stå, använde sina sista krafter för att kasta sig från galgen så att han bröt nacken och genast dog.
Konspirationen hade blivit ett gigantiskt misslyckande, och att man avslöjade en så farlig katolsk sammansvärjning som nästan hade orsakat en tragedi gjorde inte livet för de engelska katolikerna lättare. Jakob tillkännagav visserligen genast att han inte lade skulden på alla katoliker i landet, men snart infördes hårda lagar mot dem. Det tog 200 år innan katolikerna i England fick sin frihet tillbaka, och männen som hade konspirerat, slagits och dött för den friheten levde bara kvar i sagorna och dikten.