MADAME MAO INGRIPER

Omkring år 1960 ville Maos tidigare kommunistiska bundsförvanter, till exempel Deng Xiaoping, knyta närmare kontakter med Ryssland – och bli av med Mao, men det var omöjligt att störta revolutionens affischnamn. Man försökte i stället tränga undan honom och göra honom till en symbolfigur utan reell makt.

Men Mao var slug och beräknande. Han ville inte släppa taget. Revolutionen hade gett honom makten, och revolutionen skulle hjälpa honom att behålla den – den här gången skulle det utbryta en kulturrevolution. Mao bad sin (fjärde) hustru Jiang Qing, även känd som Madame Mao, om hjälp.

Jiang Qing var före detta filmstjärna och allmänheten beundrade henne. Äktenskapet var dock kärlekslöst och formellt, och hon hade ett häftigt humör. Men Mao litade på henne, och eftersom hon ägnade sig åt kultur fick hon iscensätta kulturrevolutionen. I maj 1966 tillkännagav Mao att alla konstarter skulle bli politiska, och utsåg Madame Mao till arméns konstnärliga rådgivare. Hon började genast fördöma konstnärer och verk som hon ansåg vara kapitalistiska.

I tio år utsattes kineserna för Madame Maos censur och propagandakampanjer. All utländsk konst förbjöds, och en miljard människor uppmanades att se de få propagandistiska filmer och pjäser som hon tillät. Dessa sockersöta verk hade alla samma budskap – det är en stor ära att offra sig för revolutionen. För en hel generation kinesiska barn var detta det överväldigande budskap som hamrades in i dem. De programmerades till att döda och dö för kulten av ordförande Mao.