Mumifiering
Den magstarka balsameringsprocessen utvecklades tills man kunde få mumier som bevarades för alltid.
Evigt liv handlade inte bara om att vårda den dödes ande. Den avlidnes kropp måste också bevaras, eftersom forntidens egyptier trodde att själen (ba) och livskraften (ka) måste återvända till den med jämna mellanrum för att överleva. För att kroppen inte skulle förmultna gick den igenom en utdragen och ganska magstark mumifieringsprocess. Den utvecklades och förfinades i tusentals år och gjorde att några av världens bäst bevarade mumier framställdes i forntidens Egypten. Vi kan nu betrakta ansikten hos män, kvinnor och barn som ser nästan likadana ut som de gjorde för över 2 000 år sedan.
De första egyptiska mumierna dateras till ungefär 3500 år f.Kr. Innan dess begravdes alla medborgare oavsett status i ökengravar, där kroppen bevarades naturligt genom att den torkade. Metoden balsamering uppfanns senare och garanterade att kroppen bevarades ännu bättre, och nu kunde man lägga den i en gravbyggnad. Den mest komplicerade processen för mumifiering utvecklades omkring år 1550 f.Kr. och anses vara den främsta konserveringsmetoden. Man avlägsnade alla inre organ, lät kroppen torka ut och lindade sedan in den i linneremsor. Det var en dyrbar metod som krävde cirka 70 dagar innan den var färdig, så det var bara mycket förmögna människor som hade råd med den. Arbetare behandlades med en annan metod då man löste upp de inre organen med cederträolja, tog ut dem via ändtarmen och lade kroppen i en saltlösning, natronlut, för att torka ut den.
Balsameringen ägde rum i Det röda landet, ett ökenområde långt borta från de befolkade områdena och där man lätt kunde ta sig till Nilen. När någon dog bars kroppen till Ibu, ”Reningsplatsen”, och tvättades i flodvatten. Sedan fördes den till pernefer, ”mumifieringshuset”, som var ett öppet tält där ventilationen var god. Sedan lades kroppen på ett bord för att dissekeras av balsamerarna. De var skickliga hantverkare som visste mycket om anatomi och var stadiga på handen. De var också ofta präster, eftersom det var en viktig del av balsameringen att utföra religiösa riter för den avlidna. Den mest erfarne prästen utförde större delen av mumifieringen, till exempel att linda kroppen, och han bar då en schakalmask. Den var en symbol för balsameringens och dödsrikets gud Anubis.