Gravar
Forntida egyptier krävde att få en grav som kunde mäta sig med förhållandena i deras liv.
Långt innan förmögna egyptier hade dött byggde de överdådiga gravar åt sig själva och fyllde dessa med föremål som skulle skydda och hjälpa dem i livet efter detta. Där fanns allt från vardagliga saker som skålar, kammar och kläder till vagnar, möbler, vapen och smycken. De skatter som har hittats i egyptiska gravar hör till världens mest värdefulla, och visar att statussymboler var lika viktiga för tillvaron efter döden som de hade varit på jorden. Mat lagrades också i graven och lämnades som offergåvor när graven hade förseglats, för att upprätthålla livskraften (ka) – ett av de fem element människans själ består av. Också beskrivningar av mat som målades på gravens väggar ansågs ge den döde näring.
På begravningsdagen förflyttades den döde från de levandes värld till de dödas rike. Fattiga och rika hedrades med någon form av ceremoni, eftersom det var viktigt för att anden skulle kunna ta sig vidare till livet efter detta. Förmögna och kungliga egyptier fick en ståtlig begravning, med en procession av sörjande och dansare som gick bakom kistan till graven. Den fanns antingen under jord eller i en mastaba eller pyramid. Två kvinnor, så kallade glador, hade till uppgift att sörja inför alla och inspirera andra att göra likadant. Som i andra forntida kulturer hjälpte man de döda att överleva efter döden om man hyllade deras minne. Starka uttryck för sorg under begravningen ansågs hjälpa den döde under prövningarna i Domens sal. När man kom till gravplatsen utförde en präst den ritual som kallas Munöppningsceremonin. Mumien pallades upp medan magiska formler lästes och ett rituellt knivblad pressades mot munnen (för att den skulle kunna andas, äta och dricka), mot ögonen (för att de skulle kunna se) och lemmarna (för att de skulle kunna röra sig). Mat och gåvor som kunde hjälpa anden i livet efter detta lämnades och gravöl firades. Till sist bars kistan till graven och kungliga mumier lades i en stensarkofag. Den skulle ge ett extra kraftigt skydd mot gravplundrare, som ofta härjade i Nildalen. Trollformler och böner lästes, och sedan förseglades graven för att den förhoppningsvis aldrig skulle öppnas igen.
I graven fanns allt som behövdes i livet efter detta, bland annat en toalett.