Charles Lightoller
ANDRESTYRMAN, 1874-1952 Befälet som kämpade för att skapa ordning i kaoset.
Lightoller hade varit med om andra tragedier till sjöss. År 1895, när han var 21 år, hade han överlevt ett skeppsbrott, en brand till sjöss och en cyklon. Han hade förlorat allt han ägde i ett företag som letade guld och blev luffare. Han liftade med tåg kors och tvärs i Kanada. År 1900 hade han arbetat sig hem till England igen och tog anställning på White Star Line som andreofficer på Titanics jungfruresa.
Lightoller var inte i tjänst och klädd i pyjamas när han vaknade av en kraftig stöt. Han gick ut på däck, men såg ingenting ovanligt och återvände till sin hytt för att invänta order. Han låg i sin koj tills fjärdestyrmannen berättade att fartyget tog in vatten. Han insåg vilket öde som väntade fartyget och organiserade snabbt evakueringen till livbåtarna.
På grund av allt oväsen och paniken måste Lightoller använda teckenspråk för att överföra budskap medan han försökte organisera ombordstigning i livbåtar på babordssidan. Vissa andra befäl tvekade att fira ner livbåtarna så snart, men Lightoller hade varit med om ett skeppsbrott och ville få iväg passagerarna så fort som möjligt. Han övertalade så många kvinnor och barn som han kunde att sätta sig i livbåtarna och tillät inte männen att gå i dem. Han gick så långt som till att hoppa ner i en livbåt där det satt många män. Han hotade dem med pistol och skrek: ”Ut därifrån, förbannade fegisar! Hoppas ni alla faller överbord!” Senare väckte detta kritik, men många anser att Lightollers kallsinnighet och tydliga order förebyggde mer kaos och fler dödsfall. Lightoller stannade kvar ombord även när han instruerats att gå i en livbåt. Han svarade ”inte särskilt jävla sannolikt.” Han försökte sjösätta den hopfällbara båt B när däcket fylldes av vatten. Livbåten flöt av däcket uppochnervänd, och Lightoller insåg att han inte kunde göra mer. Han tog ett djupt andetag och dök ner i vattnet. Han försökte simma bort från det sjunkande fartyget, men sögs in under det och kastades mot gallret i en ventilationstrumma. Lyckligtvis skickade en plötslig pust från ångpannan upp honom till ytan, och han hamnade bredvid båt B. Lightoller klättrade in i båten och tog befälet över ett trettiotal män som klamrade sig fast vid den. Han lugnade de överlevande och sade åt dem att ropa ”skepp ohoj”. Hela natten sade han åt männen att flytta på sig för att hålla båten på rätt köl. Tack vare hans instruktioner orkade de göra så i flera timmar, så att de inte spolades överbord och hamnade i det iskalla vattnet. De räddades så småningom av en återvändande livbåt, mycket tack vare att Lightoller blåste i sin visselpipa. När de skeppsbrutna steg ombord på Carpathia, stannade Lightoller kvar till sist i livbåten.