Mordet på Hitlers bödel
Han var en personifiering av det blonda, blåögda barbariet. Om Hitler var domaren och hans närmsta mednazister var juryn, var SS-Obergruppenführer Reinhard Heydrich bödeln. Hans egen död orsakades av det mest uppmärksammade attentatet under hela andra vär
Våren 1939 gick den tyska armén på led genom den gamla staden i Prag utan att avlossa ett enda skott. Hitler hade lyckats erövra grannstaten och nu ville han utforska sitt nya område och ta kontrollen över tjeckisk industri för att utnyttja resurserna till det tyska krigsmaskineriet.
Sex månader innan Der Führer kastade in Europa i kriget delade han upp det före detta Tjeckoslovakien i två protektorat under Tredje riket: Böhmen– Mähren och Republiken Slovakien. Hitler utsåg baron Konstantin von Neurath till att göra verklighet av hans planer i Böhmen– Mähren, men snart stämplades baronen som ineffektiv. Trots att runt en tredjedel av Tysklands krigsmaterial och vapen producerades i tjeckiska fabriker svarade inte produktiviteten mot förväntningarna. Dessutom var befolkningen trotsig och ibland öppet föraktfull mot nazisterna.
Hösten 1941 var det hög tid för förändring, och Heydrich fick i uppgift att strama upp tjeckerna. Heydrich föddes i den tyska staden Halle den 7 mars 1904. Han var son till musikern och operasångaren Bruno Richard Heydrich och Elisabeth Anna Maria Amalia Krantz, och han växte upp i en välbärgad romersk- katolsk familj. Heydrich gick på de bästa skolorna, hade ett artigt sätt och var en duktig pilot, fäktare och violinist.
Som ung anmälde sig Heydrich till högerorienterade Freikorps i efterkrigstidens Weimarrepublik. Det var här han kom i kontakt med antisemitismen. År 1922 påbörjade han en befälsutbildning i Reichsmarine och tjänstgjorde fram till 1931. Han avskedades, anklagad för att ha haft ett förhållande med varvschefens dotter samtidigt som han var förlovad med Lina von Osten som han senare gifte sig med.
”DEN STILIGE, UNGE OFFICEREN VAR EN FÖRKROPPSLING AV DET ARISKA IDEALET, OCH ARKITEKTEN OCH HJÄRNAN BAKOM SS SÄKERHETSORGANISATION SICHERHEITSDIENST.”
Blonda ambitioner
Inom bara några månader hittade Heydrich ett nytt jobb. Han anslöt sig till nazistpartiet och SS vilket ledde till en riktig kometkarriär. Som assistent till SS-ledaren Heinrich Himmler blev den stilige, unge officeren en förkroppsling av det ariska idealet, och arkitekten och hjärnan bakom SS säkerhetsorganisation Sicherheitsdienst (SD).
Innan Heydrich, som nyss hade utsetts till reichsprotektor över Böhmen–Mähren (dagens Tjeckien), anlände till Prag i september 1941 hade han redan ett imponerande cv. Han hade blodat ner händerna efter de långa knivarnas natt (stormtruppernas blodiga utrensningar 1934), han var pådrivare under Blomberg–Fritsch-affären som effektivt satte stopp för krigsminister Blombergs och generalöverste Fritschs karriärer, han hade jobbat outtröttligt för att införa Österrike och Tjeckoslovakien i Tredje riket, och den 1 september iscensatte han invasionen av Polen som ledde till att kriget bröt ut.
Heydrich hade förstått sin roll. Obarmhärtigt, kyligt och fullständigt samvetslöst inledde han jobbet med att kuva tjeckerna med teutonisk effektivitet. Omkring 5 000 ledare för den tjeckiska motståndsrörelsen och medlemmar av underrättelsetjänsten samlades snabbt in. Vissa av dem avrättades utan vidare. Heydrich hade verkligen gjort sig förtjänt av sitt nya smeknamn: slaktaren i Prag.
När tjeckiska tidningar publicerade historier om nazisternas brutala framfart införde Heydrich en politik han kallade för ”piska eller morot”. Arbetarna fick ordentligt med mat och de som nådde produktionsmålen belönades. Men hotet om allvarliga påföljder hängde alltid över dem. Produktionsresultaten steg och den tjeckiska regeringen under marionettpresidenten Emil Hácha stödde folkets ökande foglighet.
Edvard Beneš, Tjeckoslovakiens egentliga president som levde i exil i London, beraktade det hela med växande förfäran. Han var fullständigt
övertygad om att ett tätare samarbete mellan nazisterna och det tjeckiska folket styrde hans land mot en mörk framtid med assimilering i Tredje riket. Ett sådant samarbete var fullkomligt otänkbart.
Beneš insåg att det var nödvändigt att agera. Ett attentat mot en nazist med hög rang skulle visa det tjeckiska folket att det fortfarande var möjligt att bekämpa Hitler. Trots att det innebar en hög risk för grymma hämndaktioner mot det tjeckiska folket ansåg Beneš att det var värt risken. Målet var givetvis Reinhard Heydrich.
Operation Anthropoid
Beneš godkände en plan som fick kodnamnet Anthropoid. Uppdraget var livsfarligt och skulle därför utföras av ett par särskilt utvalda soldater från den fria tjeckoslovakiska armén i Storbritannien. Agenterna skulle tränas upp av SOE (British Special Operations Executive) och släppas med fallskärm i närheten av Prag. Därefter fick de klara sig på egen hand.
Man fann två orädda och patriotiska sergeanter från FCA, Jozef Gabcik och Karel Svoboda. Männen sa sig omedelbart vara villiga att delta, trots att ingen av dem visste vad Operation Anthropoid egentligen gick ut på. De två genomgick ett strikt träningsprogram vid SOE Special Training School i Skottland och Cholmondeley Castle i Cheshire. Svoboda drabbades dock av en allvarlig huvudskada och ersattes av rekryten Jan Kubiš, vilket innebar en frustrerande försening.
Den 28 december 1941 var allt äntligen klart. Gabcik och Kubiš steg ombord på ett HandleyPage Halifax fyramotors bombplan från Royal Air Force 138. Squadron på Tempsford flygplats i Bedfordshire. I planet fanns också två grupper med radiotekniker som skulle släppas ner i Tjeckoslovakien för att utföra ett annat uppdrag.
Istället för radioutrustning hade Gabcik och Kubiš med sig vapen som SOE ansåg var lämpliga till att döda på nära håll. De hade tränats i att använda en 9 mm Sten, ett billigt maskingevär som var lätt och relativt litet och modifierade dessutom No 73 antitankgranater med 1,6 kilo sprängämnen.
Med flyglöjtnant Ron Hockey vid spakarna rullade Halifaxen vrålande längs startbanan innan den lättade och steg mot natthimlen. De flög över Frankrike och korsade den tyska gränsen. Över Darmstadt var Hockey tvungen att fly undan från två nattjagare från Luftwaffe.
När Halifaxen närmade sig tjeckiskt luftrum blev vädret snabbt sämre. Ett tjockt snötäcke lade sig över landskapet under dem och gjorde det svårt att hitta referenspunkterna de skulle använda för att identiera hopplatsen nära staden Plzen. Strax före klockan 02.30 den 29 december hoppade Gabcik och Kubiš ut i mörket. De föll mot marken medan planet fortsatte vidare för att släppa av radioteknikerna en bit bort. Agenterna landade på öppen mark nära byn Nehvizdy, 20 kilometer från Prag och långt ifrån den planerade landningsplatsen.
Omedelbara problem
Gabcik och Kubiš stötte på problem direkt när de landade. De visste inte var de var och Gabcik hade skadat sin vänstra fot allvarligt. Männen grävde ner fallskärmarna och sökte skydd i ett tomt skjul där de förvarade koffertarna som innehöll utrustningen de behövde till attentatet. Gabcik lutade sig tungt mot Kubiš medan de sedan strävade vidare genom snön till ett övergivet stenbrott. Medan de åt en kall måltid
”TROTS ATT DET INNEBAR EN HÖG RISK FÖR HEMSKA HÄMNDAKTIONER MOT DET TJECKISKA FOLKET ANSÅG BENEŠ ATT DET VAR VÄRT RISKEN. MÅLET VAR GIVETVIS REINHARD HEYDRICH”
och diskuterade vad de skulle göra upptäcktes de av en man som hade hört flygplanet och gått ut för att undersöka vad som var i görningen.
De vänliga byborna erbjöd sig att sätta dem i kontakt med den lokala motståndsrörelsen och erbjöd dem tillfälligt uppehälle. Även om de hade ombetts att undvika sådana kontakter insåg Gabcik och Kubiš att de inte hade något val. Fyra dagar efter att de hade landat i protektoratet träffade de medlemmar ur motståndsrörelsen som smugglade in dem i Prag. Där fick de nya papper istället för de de hade med sig från Storbritannien som inte såg så övertygande ut. Det dröjde två månader innan Gabciks fot hade läkt, och under den tiden flyttades de två agenterna regelbundet från det ena säkra gömstället till det andra. Flera gånger bodde de hemma hos Marie
”FYRA DAGAR EFTER
ATT DE HADE LANDAT I PROTEKTORATET TRÄFFADE DE MEDLEMMAR UR MOTSTÅNDSRÖRELSEN SOM SMUGGLADE IN DEM I PRAG.”
Moravec och hennes 17 år gamle son, Ata. Hennes hus var motståndsrörelsens högkvarter, och bägge männen blev nära vänner till familjen.
I Storbritannien blev Beneš allt mer bekymrad över Anthropoid-teamet. Exilregeringen hade inte hört av dem sedan de åkte i december. Den ena radiogruppen skickades hem med en gång eftersom deras utrustning förstördes när de hoppade från planet. Den andra fick i uppgift att ta reda på vad som hade hänt Gabcik och Kubiš.
Josef Valcik från radiogruppen fann de två agenterna i Prag och uppdaterade London. Samtidigt blev det allt svårare att upprätthålla säkerheten kring operation Anthropoid. I mars 1942 anlände två nya radioteam till protektoratet, men båda två upptäcktes av Gestapo och männen dödades eller flydde. En av de radiomän som flydde var sergeant Karel Curda som senare spelade en central roll i Operation Anthropoids sista fas.
Bytet övervakas
Nu när Gabcik var på benen igen samlade attentatsmännen in information om Reichprotektorns dagliga rutiner. De kartlade hans rörelser och lärde sig hans vanor – både med hjälp av motståndsarbetare och genom kontakt med Heydrichs hushållspersonal. De följde den
mörkgröna Mercedesen som Heydrich åkte i när han dagligen pendlade mellan sitt hem – en herrgård i Prags förstad Panenské Brežany – till Hradcany-borgen där SS svarta flagga vajade i vinden och där reichsprotektorn återigen omgavs av tungt beväpnade vakter. Heydrichs biltur hade ingen eskort, så det bestämdes att det bästa alternativet var att angripa bilen.
Längs Heydrichs vanliga rutt fanns det en plats som verkade lämplig för ett attentat. Vid vägen V Holešovickách, ungefär där den korsade Zenklovavägen vid busshållplats nummer 14, inleddes nedförsbacken mot bron över floden Vltava. Här gjorde vägen en 120 graders högersväng och Heydrichs chaufför var tvungen att sakta in och växla ner. I det ögonblicket var reichsprotektorn som mest sårbar.
Utklädda till pendlare som väntade på bussen skulle Valcik och hans medbrottsling Adolf Opalka inta en gynnsam position på en höjd omkring 100 meter bort. De skulle använda en spegel för att signalera att bilen närmade sig. I exakt rätt ögonblick skulle Gabcik gå ut i vägbanan och skjuta Heydrich på nära håll. Om det behövdes kunde Kubiš komma till undsättning och slänga granaten för att slutföra uppdraget.
Tidigt på morgonen den 27 maj 1942 tog attentatsmännen bussen till förstaden Zizko där de lånade varsin cykel, band fast väskorna på styret och gav sig iväg till platsen där de skulle ligga i bakhåll. Medan de väntade nervöst tog reichsprotektorn god tid på sig och lekte med
”KUBIŠ SPRANG FRAM OCH KASTADE EN GRANAT SOM EXPLODERADE PRECIS BAKOM BILENS HÖGRA BAKHJUL. ETT REGN AV GRANATSPLITTER FÖLL ÖVER HEYDRICH OCH KUBIŠ.”
barnen i trädgården en liten stund och pratade med sin gravida fru.
Klockan 10 satte sig Heydrich i passagerarsätet på den stora Mercedesen och nickade till chauffören Klein. Det var ovanligt att Heydrich åkte så sent, och de tjeckiska agenterna övervägde att avblåsa aktionen. Runt 10.30 signalerade Valcik med spegeln för att förvarna de andra.
Den skinande blanka Mercedesen kom körande inom synhåll och i samma stund som Klein saktade in för att bromsa drog Gabcik fram maskingeväret han haft under regnrocken och tryckte på avtryckaren. Ingenting hände. Maskingeväret hade hakat upp sig. Förvånad gjorde Heydrich det ödesdigra misstaget att beordra Klein att stoppa bilen. Han reste sig och försökte skjuta den flyende Gabcik med sin pistol. Kubiš sprang fram och kastade en granat som exploderade precis bakom bilens högra bakhjul.
Ett regn av granatsplitter föll över Heydrich och Kubiš. Fönstrena på en spårvagn i närheten krossades och två svarta SS-uniformsjackor blåste upp på några ledningar som hängde i närheten.
Kubiš blödde ymnigt från sår i ansiktet. Han hävde sig upp på cykeln och sköt ett skott i luften för att skingra en grupp åskådare som stod i vägen. Valcik och Opalka lämnade platsen medan Gabcik försökte tränga sig igenom den växande folkmassan bort till sin cykel. Heydrichs kulor ven runt öronen på honom. Klein trodde att reichsprotektorn var oskadd och satte efter Kubiš. När chauffören lyfte pistolen lossade han emellertid på magasinet av misstag och därmed kom Kubiš undan.
Gabcik kastade ifrån sig det obrukbara maskingeväret. Han tog skydd bakom en telegrafstolpe så gott det gick innan han sprang över spårvagnsspåren och i säkerhet bakom en av vagnarna. Uppenbarligen omedveten om att han var skadad hade Heydrich lämnat bilen och fortsatt att skjuta mot attentatsmännen. Han kollapsade dock inom några sekunder medan blodet pumpade ut ur hans kropp. När Klein kom tillbaka till bilen tog sig Heydrich upp på benen igen och skrek: ”Ta den jäveln!” Klein skyndade sig för att ta upp jakten på Gabcik, och Heydrich vacklade ett par steg till innan han föll över Mercedesens motorhuv.
Klein jagade Gabcik längs en sidogata.