Den franska motståndsrörelsens mörka hemligheter
Under tyranneriet som följde nazisternas ockupation och Vichyregimen kämpade fransmän, fransyskor och utlänningar sida vid sida för Frankrike.
Hitler förödmjukade Frankrike. Ett nederlag på bara sex veckor och grundandet av Vichyregimen tvingade ner nationen på knä och förstörde landets militära rykte. När den tyska krigsmaskinen tog med sig blitzkriget vidare in över i Europa var fransmännen tvungna att finna sig i att deras samhälle hade tagits över av tyska soldater. Det lyckade angreppets råhet hade försatt det franska folket i chock. Innan de ens hade hunnit tänka på att kämpa tillbaka var befolkningen tvungen att lyda en ny regim.
Med en armé som hade minskats till blygsamma 100 000 män, och marskalk Pétains Vichyregim som blev allt mindre övertygande, började det växa fram små motståndsgrupper i flera delar av det ockuperade Frankrike. Den välkända historien berättar hur general Charles de Gaulle, som levde i exil, ledde det som i folkmun är känt som La résistance française. Med sina regelbundna radiosändningar från andra sidan kanalen motiverade han franska män och kvinnor att kämpa för sitt land.
De Gaulles armé av fria fransmän hjälpte de allierade att befria Frankrike, och sedan dess har bilden av en fransman med ett maskingevär i den ena handen och en cigarrett i den andra blivit symbolen för Frankrikes motståndsrörelse. På själva befrielsedagen kryllade det av filmmakare i huvudstaden. De var på plats för att dokumentera det som resten av världen betraktade som motståndsrörelsens gyllene ögonblick.
Historien har emellertid senare ifrågasatts, och den sortens framställning av Résistance kallas ibland för en gaullistisk myt. I motsats till vad många tror bestod Résistance av många olika fraktioner, ofta bestående av olika religioner och kulturer. Fraktionerna hade också olika politiska ståndpunkter. Efter kriget var de Gaulle och hans allierade ivriga att förminska de mindre kända motståndsgruppernas insatser, särskilt
”VI LEVDE I SKUGGAN SOM NATTENS SOLDATER, MEN LIVET VAR INTE DYSTERT OCH KRIGISKT … SÅ MÅNGA AV VÅRA VÄNNER ARRESTERADES, TORTERADES OCH DÖDADES, OCH TRAGEDIN VÄNTADE PÅ OSS ALLA RUNT HÖRNET. TROTS DET LEVDE VI INTE I ELLER MED EN TRAGEDI. VI GLADDES ÅT TANKEN PÅ DE RÄTTFÄRDIGA UPPGIFTER SOM LÅG FRAMFÖR OSS. DET VAR PÅ MÅNGA SÄTT FRUKTANSVÄRDA TIDER, MEN PÅ LIKA MÅNGA SÄTT DEN BÄSTA AV TIDER. DET ÄR DE BRA SAKERNA VI MINNS I DAG.”
– JEAN-PIERRE LEVY, LEDARE FÖR SKYTTESÄLLSKAPET FRANC-TIREUR
republiken fick så fritt politisk spelrum som möjligt i det förestående kalla kriget.
På senare tid har dessa mindre kända motståndsgrupper fått viss upprättelse. Résistance var inte bara en nationell rebellgrupp, utan en del av en europeisk antifasciströrelse som kämpade mot nazisterna.
Behovet av att skydda sitt land var en patriotisk reflex för vissa franska medborgare. Något som ofta glöms bort i efterkrigstidens hyllningar till de allierade är att många fransmän inledningsvis tolererade, eller till och med samarbetade med nazisterna. Ett exempel är den högerorienterade militära gruppen som är känd under namnet Service d’ordre légionnaire och som grundades av den mörkblå krigsveteranen Joseph Darnard. Gruppen gav sitt fulla stöd till Vichyregimen, och hjälpte till och med tyskarna att tillfångata judar.
Stödet till Tredje riket begränsades inte till Frankrike. 6 000 män från Légion des volontaires français, eller Charlemagne- divisonen, gick så långt som att ansluta sig till Wehrmacht, tyskarnas krigsmakt, och kämpa på deras sida vid östfronten.
Den stora majoriteten fransmän var givetvis inte nationalsocialister, och deras passivitet kom av att de helt enkelt inte ville utsätta sig för den fara som det innebar att göra uppror. De visste hur farligt det var, och därför gjorde de vad de kunde för att överleva, böjde nacken och följde de nazistiska påbuden. Samarbetet med nazisterna var också ekonomiskt motiverat. I april 1942 hade den franska industrin säkrat tyska kontrakt på hela 2,36 miljarder riksmark. De som inte ville leva i en naziststat flydde söderut över skiljelinjen mellan Vichyregimen och det ockuperade Frankrike. Åtta miljoner människor flydde och packade det de fick plats med i bilar och tåg. Den tredje franska republiken var historia.
Där han satt tryggt i Storbritannien trodde de Gaulle att han var självutnämnd ledare för det fria Frankrike, men det var inte många som lyssnade till hans berömda radiotal den 18 juni 1940. Många handlade dessutom efter eget huvud och efter egen politisk agenda. De Gaulle påverkade faktisk knappt läget alls under den tyska ockupationens första år. Många förväntade sig att Vichyregimens nye ledare, Philippe Pétain, hjälte
”HATET MOT TYSKARNA ÖKADE DRAMATISKT ÖVER HELA LANDET. NÅGOT SÅ OSKYLDIGT SOM ATT EN TYSK SOLDAT TOG MED SIG EN FRANSK KVINNA PÅ BIO FICK FRANSMÄNNEN ATT SE RÖTT.”
efter slaget vid Verdun, hade ett ess i rockärmen. När det stod klart att så icke var fallet inleddes motståndskampen.
Det började som en arbetarklassrörelse för unga män, och det uppskattas att bara omkring fem procent av den franska befolkningen var aktiv i motståndsrörelsen. Många opponerade sig emellertid passivt mot Vichyregimen genom att se mellan fingrarna när det gällde motståndsrörelsens aktiviteter. Hatet mot tyskarna ökade dramatiskt över hela landet. Något så oskyldigt som att en tysk soldat tog med sig en fransk kvinna på bio fick fransmännen att se rött. Sådana upplevelser gjorde motståndsarbetet till en gemensam uppgift, och det utvecklades till en allians som engagerade ett helt samhälle. Motståndsrörelsen presenterade aldrig en specifik politisk lösning eller konstitutionella ramar. Motståndsarbetet var ett medel för att återupprätta nationell stolthet och självrespekt.
Motståndsarbetets många ansikten
Många olika motståndsgrupper bildades, och alla kämpade för sin vision. Sedan tyskarnas Operation Sjölejon gick fel stod det klart att britterna inte skulle ge sig så lätt, och flera motståndsgrupper gjorde upp planer för att bekämpa ockupanterna. Vichyregimen fogade sig efter sina herrar. De uppmanade folk att inte ta strid mot tyskarna och förhindrade så många soldater som möjligt att lämna landet för att stötta de allierades kamp mot axelmakterna.
Fransmännen var till och med tvungna att betala för Wehrmachts ockupationskostnader. Efter hand som det började gå upp för folk att ockupationen var inledningen på en påtvingad samhällsförändring mot tyskarnas ”Volksgemeinschaft” (folkgemenskap), eskalerade upproret. Den 11 november 1940 ökade motståndet mot tyskarna ännu mer efter att franska studenter hade arresterats när de lade en minneskrans vid triumfbågen till minne av första världskriget. Motståndsrörelsen växte sakta men säkert. Till en början försiggick den mesta aktiviteten i hemlighet. En begränsad cirkulation av antinazistisk propaganda gjorde inte mycket för att påverka tyskarnas ockupation.
Men när fransmännen började få en gemensam vision inleddes också ett gemensamt arbete. I norr dök gruppen Confrérie NotreDame (Notre-Dame-brödraskapet) och flera alliansgrupper upp. I söder bildades grupperna Libération-Sud (Befrielse syd) och Franc-Tireur (en grupp friskyttar). Défense de la France drevs av studenter och hade sitt högkvarter i källaren under skolans geologiavdeling.
Generellt var Frankrikes södra områden minst aktiva; där ställde de sig tvekande till att utkämpa ett krig som skulle dra till sig ockupanterna. Den största organisationen, Libération-Nord, grundades i norr och var aktivisterna Christian Pineaus och Robert Lacostes hjärtebarn. Gruppen hade nära band med den franska fackföreningsrörelsen och erkändes bland annat officiellt av tio fackföreningsmedlemmar från General Confederation of Labour (CGT).
Kommunisterna i Frankrike bildade en landstäckande organisation som gick under namnet Front National och etablerade sig snabbt som en av de mest våldsamma och aktiva grupperna. Organisationerna kämpade också ständigt sinsemellan – alla ville vara störst. Det var inte förrän efter kriget som alla förenades under samma flagga med det gemensamma målet att befria nationen.
Det fanns både våldsamma och icke-våldsamma motståndsgrupper. En av de första stora grupperna som bekämpade tyskarna aktivt var järnvägsarbetarnas grupp Les cheminots. Deras nyckelposition i landets transportsystem innebar att de kunde bidra till spridningen av
antifascistisk litteratur, och att de kunde hjälpa motståndsfolk att fly från tyskarna.
Grupper som Fer Réseau (Järnvägsnätet) bildades, och genom att leda frakttåg mot fel destination, försvaga cement genom att tillsätta socker och orsaka urspårningar genom att trixa med signalerna, arbetade de systematiskt på att sätta så många käppar i hjulen för tyskarna som möjligt.
Hemliga tidningar som Libere-Toi! ( Frigör dig!) och Sous La Botte ( Under stöveln) publicerades i norr mot slutet av 1940 i takt med att ryktena om hur man kunde göra livet surt för ockupanterna spred sig. Även klassiska texter från franska författare plockades fram för att stödja den franska nationalismen. I Frankrike var det praxis att visa sitt missnöje i pressen, och publiceringen av litteratur var ett effektivt sätt att få folk att resa sig mot Tredje riket.
Musik var också viktigt. Le Chant des partisans ( Partisanernas sång) blev motståndsrörelsens inofficiella kampsång. Det dröjde emellertid inte länge förrän tyskarna slog ner hårt på deras missnöje. Alla som upptäcktes arresterades ögonblickligen och skickades till arbetsläger. Men det stoppade inte motståndsrörelsen, och med tiden började deras protestmetoder att förgrena sig.
Individuellt sabotage blev vanligt. En populär form av uppror var att klippa av telefonledningar. Aktionerna ledde till att många tyska officerare dog eftersom de inte blev varnade i tid när RAF genomförde bombräder.
En grupp som snabbt utmärkte sig var Cadixgruppen. Det var en gäng polacker som hade rest västerut efter Polens fall. Polackerna delade sin kunskap om hur man skulle dechiffrera Enigmamaskinens kod. När medlemmarna tillfångatogs upplöstes gruppen, men de röjde aldrig sin hemlighet trots att de blev torterade.
Efter hand som kriget i Europa eskalerade sköts allierade piloter ofta ner i franskt luftrum. Ofta smugglade motståndsrörelsen in dem i det neutrala Schweiz eller Spanien, och instruerade dem hur de skulle komma tillbaka till allierade områden.
En av huvudorganisationerna som deltog i det arbetet var en grupp franska sionister, Armee Juive (den judiska armén). De hade specialiserat sig på att smuggla judar över Pyrenéerna, och piloterna räddades med hjälp av diverse flyktrutter. Så fort de allierade fick höra talas om den snabbt växande rörelsen (bara över gränsen till Spanien smugglades omkring 28 000 flyktingar), skickade de den brittiska specialorganisationen SOE (British Special Operations Executive) för att hjälpa till att organisera framtida transporter av
flyktingar. Den första SOE-agenten släpptes över Frankrike i maj 1941. Det stod nu helt klart att den franska motståndsrörelsen hade kommit för att stanna.
Från irriterande till ett hot
Den 22 juni 1941 fick de antifascistiska organisationerna ett uppsving i Frankrike. Som en indirekt konsekvens av Operation Barbarossa i juni 1941 slog sig de kommunistiska fraktionerna i Frankrike samman till en grupp. Därmed fick de automatiskt större politiska muskler och kommunisterna började motarbeta tyskarna på direkt order från Moskva.
Fältkommandanten i Nantes, överstelöjtnant Karl Hotz, lönnmördades den 20 oktober 1942, och motståndsrörelsen skröt om att de dödade över 500 tyska soldater i månaden. Tyskarnas reaktion på Hotz död var stark. 50 franska fångar avrättades omedelbart. Angreppen möttes av förakt av majoriteten av befolkningen som inte ville se oskyldiga liv gå till spillo för en sak de inte stödde helt och fullt. På den tiden utfördes det mesta motståndsarbetet fortfarande utan våld. Det var fortfarande främst underjordisk press och industrisabotage som i huvudsak utgjorde det framgångsrika motståndsarbetet. Antifascistisk propaganda kunde ofta ses i tågvagnar och i foajéerna till stora lägenhetskomplex. Under 1941 började SOE-agenter kommunicera fritt med medlemmar ur motståndsrörelsen och kodade meddelanden från BBC fyllde etern. Efter hand började det också dyka upp avhoppare från Vichyregimen. Henri Frenay, före detta medlem i Vichyregimens administration, började publicera sin egen undergroundtidning. Han var så desillusionerad att han dessutom grundade sin egen motståndsgrupp som fick namnet Combat. När avhopparna blev allt flera satte Wehrmacht och Gestapo igång en ”anti-motståndsrörelse” och stramade åt greppet runt fransmännen ytterligare. Matransonerna minskade och fransmännen hade mycket begränsad tillgång till bilar. I takt med att Gestapo trappade upp sin aktivitet flydde många av de mest aktiva medlemmarna ur Résistance till skogs för ett rådslag. Trots Gestapos ökade närvaro började fransmännens missnöje att koka över sommaren 1942. Den 14 juli, på Frankrikes nationaldag, kom ett av de första exemplen på öppen kritik då horder av människor vandrade på gatorna i nationsfärgerna. 66 demonstrationer hölls, men det överskuggades två dagar senare under den så kallade Vélodrome d’Hiver-räden då tyska soldater tvingade in tusentals judar på cykelarenan i Paris, Vélodrome d’Hiver, för att därefter skicka dem till Auschwitz.
Efter den händelsen sjönk nazisternas och Vichyregimens stöd ännu lägre, men gränsen till den ockuperade zonen var ett av de tuffaste hindren för att skapa en nationell motståndsrörelse. Givetvis var det svårt att sprida propaganda och kritisk litteratur i den ockuperade norra delen, men många stöttade också fortfarande Pétain – även de som inte välkomnade tyskarna. Motståndsrörelsens medlemmar insåg snabbt att kampen mot tyskarna var det samma som att kämpa mot Vichyregimens idealbild: ett fullständigt samarbete med Tredje riket.
Så hejdade de tyskarna
Det var inte bara franska medborgare och SOE som lade sig i. Albert Guérisse var medlem i den belgiska motståndsrörelsen och gick under pseudonymen Patrick Albert O’Leary. Guérisse hjälpte till att etablera PAT-rutten, som blev ännu ett sätt att transportera nedskjutna piloter till
säkerhet. Piloter från avlägsna länder som Nya Zeeland drog nytta av det, exempelvis den nyzeeländske RAF-piloten John Morris drog nytta av det när hans brinnande flygplan störtade från himlen.
Hjälpen kom också i form av en man vid namn René Guiraud. Han var amerikansk spion och kom in i bilden när OSS blev inblandade i motståndsarbetet 1943. Guiraud och hans radiooperatör tog sig in i Frankrike genom att hoppa fallskärm med syftet att bedriva underrättelsearbete och sabotera tyska militärenheter. Guiraud lyckades samla ihop 1 500 gerillasoldater och andra användbara personer och skapade ett komplext underrättelsenätverk. Men till slut blev han tillfångatagen och skickad till koncentrationslägret Dachau som var beryktat för sin usla behandling av fångar, särskilt judar. Eftersom han var där som civil hade han inte de rättigheter krigsfångar har enligt Genèvekonventionen.
Ofta hamnade franska medlemmar ur motståndsrörelsen i Natzweiler-Struthof, ett läger i Alsace. Hitler utfärdade ett direktiv mot politiska aktivister: Nacht und Nebel (Natt och dimma), och uppskattningsvis
24 000 antifascister (och omkring 56 000 franska motståndskämpar från hela Europa) skickades till lägren. För första gången var motståndsrörelsen en kontinental rörelse.
Résistance hade många judiska medlemmar. André Scheinmann flydde från Nazityskland med sina föräldrar efter kristallnatten 1938. När han senare hörde att föräldrarna hade arresterats och skickats till Auschwitz anmälde han sig till motståndsrörelsen som tolk. Snart var han näst högsta befäl i ett nätverk bestående av 300 spioner. Genom att utnyttja sin ställning i järnvägsväsendet kunde han förmedla värdefull information om de tyska soldaternas rörelser till motståndsrörelsen. Men Scheinmanns tur tog slut och han skickades till Dachau. Han överlevde tiden i lägret och efter kriget tilldelades han Hederslegionen och Médaille de la Résistance av den franska regeringen.
De mest berömda lägerfångarna kan ha varit general Charles Delestraint och den före detta befälhavaren för Frankrikes sjunde armé, Aubert Frere. Bägge jobbade nämligen för motståndsrörelsen. Delestraint rekryterades 1942 och blev utsedd till befäl för Armée secrète, medan Frere var ledare för Organisation de résistance de l’armée (ORA).
Många av fångarna vid Natzweiler hade förbindelser till en grupp som kallades Maquis. Maquis var den våldsammaste organisationen i Frankrike och grundades våren 1942 av frihetskämpar från regionerna Limousin och Puy- deDôme. Efter hand fick gruppen förgreningar i andra delar av Frankrike och blev beryktad för sina våldsamma angrepp på de tyska styrkorna. Om franska krigsfångar lyckades rymma från fånglägren slutade det ofta med att de anslöt sig till Maquis för att hämnas.
Grupperna samlas
Britterna ställde sig tvekande till att ge de Gaulle det inflytande han önskade. Varken Churchill eller Roosevelt litade på honom, och efter den franskengelska styrkans våldsamma förlust i Dakar i september 1940 uteslöts den franska generalen från all militär planering.
De Gaulle hade begränsad kontakt med Frankrike och visste väldigt lite om motståndsarbetet i landet. När han i oktober 1941 ville etablera Comité Français de Libération Nationale (den franska kommittén för nationell befrielse), var det fortfarande ett bra tag kvar tills de franska och engelska rörelserna var ordentligt samkörda.
De Gaulles långsökta plan genomfördes inte förrän han anställde löjtnant Jean Moulin som skulle utföra hans ordrar i Frankrike. Moulin träffade ledarna för motståndsgrupperna i söder, och både Combat, Libération-Sud och Franc-Tireur blev en del av Armée secrète. Gruppernas befäl godkände med tvekan de Gaulle som sin ledare i utbyte mot efterlängtad materiell hjälp från London.
Résistance hade alltid känt sig förbisedda och undervärderade av de allierade ledarna, så för att få med motståndsrörelsen på sina planer skrev de Gaulle Déclaration aux mouvements
de Résistance i juni 1942. Där deklarerade han sin lojalitet till 16 motståndsorganisationer i en fransk demokrati vid krigets slut. Kommunisterna var de enda som inte godkände den nya pakten. Trots det grundades Le Conseil national de la Résistance (CNR) sommaren 1943 och leddes av Moulin själv. Äntligen kunde det sista stadiet av motståndsarbetet inledas.
Nazisternas ökande brutalitet ledde till allt våldsammare aktioner från motståndsrörelsen. Det var särskilt tydligt i norr. Operationen mot den tyska radarcentralen i Bruneval gav den nya motståndsrörelsen en chans att visa vad den gick för. Fransk underrättelsetjänst gav nämligen de brittiska styrkorna möjlighet att planera angreppet in i minsta detalj på ett sätt som de annars aldrig hade kunnat göra. Det var inte förrän 1943, då nazisternas lagar och regler på allvar började påverka Frankrike, som majoriteten av befolkningen ville att tyskarna skulle försvinna. Det skedde kort tid efter att Vichyregimen föll och Wehrmacht ockuperade hela Frankrike för att skydda landet mot angrepp från Nordafrika under operation Gymnast.
Ett bra exempel på det är striden på den alpina platån Vercors, där 4 000 franska soldater kämpade mot 10 000 tyska soldater. De sistnämnda var tvungna att be om förstärkning från luften innan de kunde utropa sig till segrare.
På andra platser i landet blev sabotageoperationerna allt effektivare. Mellan januari och juni 1943 utfördes 130 sabotage mot tåglinjerna varje månad. I september samma år steg siffran till 530.
Privatbilar användes till transport av tyska soldater för att unvika bombangrepp, men fransmännen låg fortfarande ett steg före tyskarna. De fäste timers på bomberna så att de förstörde målet utan att skada civila. Tyskarna kämpade med att transportera utrustning, och det var bara en tidsfråga innan de allierade hade lyckats ta sig in i det slutna Europa. Bombaktionerna var en viktig del av jobbet med att krossa Wehrmacht.
Innan operation Overlord (slaget vid Normandie) skickades 93 team bestående av tre agenter (en amerikansk, en brittisk och en fransk) till Frankrike för att koordinera invasionen som skulle förändra spelplanen fullständigt. Frankrike var nu på gränsen till inbördeskrig och kommunisterna gick ett steg längre än tidigare då de kidnappade och avrättade major Helmut Kämpfe från Waffen-SS i juni 1944. Handlingen visade hur inflytelsesrik gruppen hade blivit, men den fick trots det hemska konsekvenser. Rasande nazister, med major Otto Dickmann i spetsen, straffade ”terroristerna” genom att bränna ner byn Oradour-sur- Glane i centrala Frankrike. Byn jämnades med marken den
10 juni 1944, och 600 män, kvinnor och barn avrättades. Resterna av byn står orörda än i dag. När D- dagen kom var Résistance mer än villiga att hjälpa till. Några grupper isolerade SS andra Pansardivision i Bretagne så att de tyska förstärkningarna aldrig nådde stränderna i Normandie. Denna aktion nämns sällan i modern litteratur, men den var ett viktigt bidrag till att operationen lyckades. Aktioner som Plan Vert, där den franska järnvägen lamslogs när 1 800 lok förstördes, och attackerna på garnisonerna vid Tulle och Cheminot, bidrog också till att påskynda tyskarnas fall.
Efter D- dagen vacklade de tyska trupperna, men den franska motståndsrörelsens uppgift var långt ifrån färdig. Lokalbefolkningen som nu bar armband med lothringenkors för att visa sitt stöd, hjälpte de allierade fram. De hjälpte också till under operation Dragoon vid Frankrikes sydkust och skickade små delegationer till Marseilles, Toulon och Sete för att vakta hamninstallationer som tyskarna försökte förstöra i sin operation av typen ”brända jorden”.
General Eisenhower kommenterade till och med att motståndsrörelsens närvaro var värd lika mycket som en hel patrull på slagfältet. När axelmakterna och de allierade brakade samman vid frontlinjen kunde Résistance frigöra resten av landet, och de erkändes snart som lagliga stridsmän.
Nu när landsbygden i stort sett var återerövrad (små tyska grupper fortsatte envist att strida i till exempel Colmar- regionen) kunde Paris befrielse inledas. Maquis kämpade tillsammans med Les Forces françaises de l’intérieur (FFI). Bägge grupperna fortsatte att kämpa aktivt när de allierade soldaterna var i land och fick stor nytta av både vapen och miljontals francs som släpptes i fallskärm över byarna på landsbygden. Vapnen gömdes i lador och hus medan Résistance, som nu bestod av 100 000 medlemmar, gjorde allt de kunde för att förhindra tyskarna att utföra något som helst underrättelsearbete i landet.
Total befrielse
Befrielsen av Paris den 25 augusti firades av jublande folkmassor på gatorna. Den franska motståndsrörelsens uppgift var till synes utförd. De Gaulle, som framställde sig själv som den främste befriaren av alla, upplöste officiellt alla motståndsgrupper och bad dem att ansluta sig till den nya franska armén, vilket många gjorde för att bekämpa tyskarna och deras stadigt krympande Tredje rike.
Efter kriget insåg man att befrielsen av Paris kunde ha inträffat mycket tidigare om det inte hade varit för den politiska inblandingen. Många av huvudstadens invånare var kommunister på den tiden, och både Eisenhower och de Gaulle var oroliga för att en lyckad befrielse av kommunisterna skulle sluta med att vänstern tog kontroll över staden. Mängden ammunition som fick släppas ner i staden var därför mycket begränsad och det bestämdes att Paris inte skulle befrias innan de allierade anlände.
De Gaulle var fast besluten att bli ledare för en ny, tillfällig regering. Händelser som denna hjälpte honom ett steg närmare makten, för han spelade sin roll som något mittemellan motståndare och kollaboratör perfekt. Hans tal om ett förenat Frankrike gjorde honom till en populär politiker. I mars 1944 hade CNR redan förberett sig på krigets slut, och både sociala och ekonomiska reformer var klara att sjösättas. Frankrikes fjärde republik höll på att ta form och skulle sudda ut de plågsamma minnena från den tredje.
Gaullisterna minns Pétain som skölden och de Gaulle som svärdet som drev nazismen tillbaka. Denna filosofi hjälpte Frankrike igenom den tuffa efterkrigstiden och förhindrade uppror mot kollaboratörer som felaktigt beskylldes för att ha förrått sitt land. Inte förrän på 1970-talet då nationen än en gång stod samlad efter en rad civila upplopp sommaren 1968 började inställningen förändras och motståndsrörelsens insats under kriget erkändes officiellt.
Medan Frankrike kämpade med att hantera det så kallade Vichy-syndromet hade många blandade känslor för Résistance. Vissa såg deras handlingar som ett ljus i mörket medan andra ansåg att de var terrorister som gjorde lika mycket skada som nytta. Tanken på ett eventuellt samarbete med nazisterna är självklart fortfarande ett känsligt ämne.
Det är viktigt att förstå skillnaden mellan motståndet mot tyskarna och motståndet mot Vichyregimen. De fransmän som stödde Vichyregimen stödde inte nödvändigtvis tyskarna. Regeringen hade majoritet hela tiden och
många blev inte aktivister förrän nazistiska lagar tvingades på folk och nazismens grymheter inleddes.
Kanske det bästa sättet att beskriva det verkliga Résistance på är att lägga undan den svartvita inställningen att man måste vara antingen för eller emot, att det inte finns något mellanting. Résistance var en kombination av flera olika rörelser. Små gruppers engagemang i kampen för sin framtid fortplantade sig tills de fick den styrka vi alla har sett dem uppvisa tillsammans med de allierade. Frankrike befriade inte sig självt – landet återfick sin frihet av en internationell koalition. Nationen är skyldig både de Gaulle och Moulin ett särskilt tack för att ha enat de små grupperna.
Det kommer alltid att finnas delade meningar om vilka som verkligen utgjorde Résistance, och även om de verkliga soldaterna var de som kämpade före juni 1944 kommer motståndsrörelsen alltid att kommas ihåg för den roll den spelade för Frankrikes befrielse.