SAS – operationerna på D-dagen
NÄR OPERATION OVERLORD INLEDDES SLÄPPTES SAS ÖVER FRANKRIKE MED ORDER OM ATT SKAPA FÖRVIRRING, FÖRSTÖRA TÅGLINJER OCH DÖDA TYSKAR.
När David Stirling i september 1942 fick lov att utöka SAS utnämnde han sin bror Bill till befälhavare över andra regementet. Bill var äldst av fem barn och fyra år äldre än David. Syskonen hade ungefär samma militära bakgrund (Scots Guards kommandogrupp), men de hade mycket olika personligheter.
Anthony Greville-Bell var SAS-officer under kriget och kände bägge två väl. ”Jag tyckte mycket om Bill. Han var en djup, intelligent och beläst man. Bill var smartare än David – David var mer karismatisk och fysisk än sin storebror. Dessutom var han duktig på att prata med överordnade och fick ofta som han ville. Bill var mer stillsam och intellektuell, och han var bättre på att förhålla sig till auktoriteter.”
Trots detta var bröderna eniga om hur SAS skulle formeras i strid, och efter att David tillfångatogs i januari 1943 blev Bill än mer besluten att följa de riktlinjer hans bror hade satt upp när han 1941 planerade hur specialstyrkorna skulle operera bakom fiendens linjer i norr.
Sommaren 1943 hade överstelöjtnant Bill Stirling en diskussion med HQ 15th Army Group om hur 2SAS skulle användas i Italien, men det var bara en förvarning om den bittra strid som bröt ut följande mars när Supreme Headquarters Allied Expeditionary Force (SHAEF) lade fram sina instruktioner för SAS-Brigaden inför D-dagen.
SAS-brigaden (som nu bestod av 1SAS, 2SAS, två franska regementen, 3 & 4, och ett kompani belgiska soldater) fick i uppdrag att hoppa fallskärm över Normandie – mellan stränderna där båtarna skulle landa och de tyska trupperna – 36 timmar innan anfallet skulle inledas. Deras uppdrag var att förhindra tre pansardivisioner med extra soldater att nå fram till stranden när invasionen inleddes.
Bill Stirling förfärades när han läste instruktionerna. Det var ett självmordsuppdrag, en sorts krigföring som SAS-soldaterna inte var tränade i. Paddy Mayne, befälhavare för 1SAS, delade Stirlings känslor, men den stora irländaren var bättre på att kämpa mot fienden än mot sina överordnade. ”Paddy var värdelös när det gällde att prata med högre officerare. Om de lyckades irritera honom hotade han bara med att klippa till dem”, sa Tony Greville-Bell.
I ett brev til SHAEF uttryckte Stirling sitt djupa missnöje med instruktionerna och krävde att SAS fick operera på samma sätt i Frankrike som de hade gjort i öknen – och efter hans brors principer.
Innan Bill Stirling hann skicka brevet tog emellertid generallöjtnant Frederick ”Boy” Browning ordet på uppdrag av SAS och rådde stabschefen vid 21 Army Group att släppa in SAS-Brigaden längre i Frankrike för att kunna angripa tyska kommunikationsnät och tåglinjer, och för att angripa förstärkningarna som var på väg till Normandie.
Stirling skickade ändå iväg sitt brev, för han ville uttrycka sin frustration över det som han uppfattade som de överordnades kontinuerliga missuppfattning om vad SAS egentligen var. Brevet verkade provocerande för många i SHAEF, men Stirling stod fast vid sin kritik.
Istället sa han upp sig, och beslutet att offra sig själv var inte förgäves. Den 28 maj skickade 21 Army Group en ny instruktion som skulle ersätta den de hade skickat två månader tidigare. Nu skulle SAS-brigaden utföra 43 uppdrag i Frankrike, och alla utom ett (Titanic, där sex män släpptes över Normandie i fallskärm tillsammans med ett antal dockor för att förvirra tyskarna), gick ut på att släppa SASenheten långt bakom fiendens linjer för att utföra sabotage mot tyskarna.
”BILL STIRLING FÖRFÄRADES NÄR HAN LÄSTE INSTRUKTIONERNA. DET VAR ETT SJÄLVMORDSUPPDRAG, EN SORTS KRIGFÖRING SOM SAS-SOLDATERNA INTE VAR TRÄNADE I.”