BRITTERNA STÖDER OMANS KRIG MOT REBELLERNA
DHOFAR-UPPRORET, OMAN, APRIL 1962–MARS 1976
På 1970- talet var Oman mycket annorlunda mot i dag. Den lilla nationen i Mellanöstern hade styrts av en lång rad enväldiga sultaner. Den sittande ledaren, sultan Said ibn Taimur, förbjöd all teknisk utveckling och tvingade därmed nationen till ekonomisk stagnation.
Omans sultaner agerade kanske som envåldshärskare (där sultanen hade all makt), men sanningen var att de egentligen var under brittiskt styre. Trots den enorma fattigdomen i många av landets regioner, hade Oman stora oljeresurser som exporterades till Storbritannien. I ett land som bestod av så många regioner ledde detta slags styre ofelbart till slitningar i befolkningen, och till slut inleddes ett uppror i bergområdena i Dhofar.
Kommunistgruppen Dhofars frigörelsefront (DLF) bildades 1962. De förespråkade en öppen allians med Saudiarabien, ett grannland som Oman hade haft ett spänt förhållande till under många år. Det var början på ett tio år långt uppror i området, där DLF och saudiarabiska gerillagrupper angrep brittiskägda oljereserver. Snart fick DLF ekonomiskt stöd och krigsmateriel från Sydjemen och Kina, och bildade istället Popular Front for the Liberation of the Occupied Arabian Gulf (PFLOAG). Nu handlade inte upproret om självstyre längre; konflikten hade eskalerat och målet var att göra Oman till en kommunistisk stat. PFLOAG hade vapen från Sovjet och Kina, vapen som var betydligt mer avancerade än det krigsmateriel från andra världskriget som sultanens armé (SAF) hade till sitt förfogande. Storbritannien skickade flyg, soldater och artilleri för att stödja SAF, men rebellerna lyckades trots det störta sultanen i april 1970.
Nu när sultanen var fråntagen makten fruktade britterna att de skulle fördrivas från området, men det stod helt klart att en förlängning av kriget inte var lösningen på problemet. Den brittiska regeringen skickade över ett antal SAS (Special Air Service)soldater och en grupp från Royal Engineers (RE) som skulle hjälpa till att modernisera och återuppbygga landets infrastruktur. Rebellerna erbjöds amnesti och SAF sattes in mot dem som fortsatta strida. År 1975 hade Kina dragit tillbaka sitt stöd till rebellerna, och eftersom Oman redan befann sig i en förändringsprocess kunde de förstärkta SAF- styrkorna till slut besegra rebellerna och sätta punkt för konflikten.