MI6: För drottning och fosterland
I hundra år har den brittiska underrättelsetjänsten kämpat mot statens fiender i ett hemligt krig lett av en spionarmé.
Fredagen den 1 oktober 1909 öppnade en man i tweedkostym dörren till ett anonymt kontor ovanpå några butiker på Victoria Street 64 i Westminster. Från fönstret hade han utsikt över en butik som sålde militärutrustning. Stressade Londonbor hastade genom gatorna och var ovetande om den händelsekedja som skulle hota deras stad och deras land samt leda till den våldsammaste perioden i människans historia. Om någon hade frågat skulle mannen i kostym sagt att han hette mr Drew och att han skulle använda kontoret han just hade hyrt till att driva privatdetektivbyrå.
Mr Drews riktiga namn var kapten Mansfield Smith- Cumming, och även om han jobbade i detektivbranschen var det inte som privatspanare utan som chef för den brittiska regeringens nyligen grundade underrättelsebyrå, SSB. Hans jobb var att samla in mesta möjliga information om det växande tyska militära hotet. Cumming var en märklig person, som tagen direkt ur ett Conan Doyle-mysterium. Tidigare hade Cumming arbetat som piratjägare och var senare med om en bilolycka där han enligt ryktena kom undan med livet i behåll tack vare att han amputerade sitt eget ben. Olyckan gjorde inte att Cumming blev försiktigare direkt – han hade till och med särskilda registreringsskyltar på sin Rolls Royce för att kunna busköra genom Londons gator utan att bli stoppad av polisen. Han använde sitt träben för att testa nerverna hos intet ont anande potentiella rekryter. Under intervjuerna började han utan förvarning att hugga sig i benet med en pennkniv för att se hur kandidaterna reagerade.
När första världskriget bröt ut hade SSB bytt namn till MI6 och flyttat in i tjusigare lokaler i Whitehall i London, mindre än en kilometer från från parlamentsbyggnaden. Likväl var det få regeringsmedlemmar som alls visste att organisationen över huvud taget existerade. På mässingskylten som hängde på dörren till de nya kontoren i Whitehall Court 2 stod: Rasen, Falcon & Co. Namnet var så anonymt att ingen lade märke till det och det var registrerat som en import- och exportfirma. Det var ytterligare en av Cummings avdelningar.
Samtidigt som kriget mot kejsarens Tyskland rasade sattes MI6 på prov. Även om organisationen klarade av etablera ett framgångsrikt nätverk av spioner både i det ockuperade Europa och i Ryssland verkade det helt omöjligt att få till något motsvarande i Tyskland. Det var en mycket olycklig start och det skulle bara bli värre.
När freden kom 1918 hade stora delar av den europeiska armén fallit ifrån, och det som återstod av den stod snart inför nya utmaningar. Det brittiska imperiet fick ingen respit, och 1919 började IRA (Irish Republican Army) kämpa för Irlands självständighet. Cumming fick order om att etablera en grupp spioner som kunde hjälpa till i kampen mot IRA. Baserat på de nätverk han redan hade etablerat i Europa under kriget kallade han den nya styrkan Dublin District Special Branch (DDSB) och anställde några av sina allra bästa agenter. På Irland skulle de emellertid möta en stark motståndare.
Den 21 november 1920 inledde IRA:s avdelning för kontraspionage en operation mot DDSB. På bara några få blodiga timmar dödades 14 av Cummings agenter. De som överlevde fick omedelbart order om att dra sig tillbaka. Denna händelse är det största nederlaget i brittisk underrättelsetjänsts historia, men MI6 lärde sig verkligen en läxa.
Cumming dog två år senare, bara en kort tid innan han skulle gå i pension. Men organisationen han hade jobbat så hårt med att etablera blomstrade. År 1926 flyttade MI6 igen, denna gång till en byggnad rakt ovanför tunnelbanestationen St James’ Park mitt i London. Här växte byrån snabbt, blev allt mer sofistikerad och rekryterade allt fler agenter till hemliga operationer utomlands. Under 14 år byggde MI6 upp ett globalt nätverk av spioner – ett nätverk som skulle spela en nyckelroll i det kommande kriget.
MI6 kämpar mot nazisterna
Den 1 september 1939 invaderade Tysklands armé Polen och startade därmed andra världskriget. Inom bara några månader hade nazisterna svept genom större delen av Västeuropa. I juli 1940 isolerades Storbritannien, som belägrades av tyskarna, från kontinenten och stod därmed ensamt i sin kamp mot Hitler. Premiärminister Winston Churchill insåg tidigt att han måste spela ett fult spel om han skulle kunna segra, och han såg MI6 som det perfekta vapnet i en sådan kamp. MI6 slog sig nu ihop med regeringens forsknings- och informationsavdelningar för att bilda Special Operations Executive (SOE), en organisation som enligt Churchill skulle ”sätta Europa i brand”. Gerillataktikerna som SOE använde sig av – sabotage, attentat och kontraspionage – var metoder MI6 hade erfarenhet från på Irland 20 år tidigare, och förfarandet visade sig vara lika effektivt mot nazisterna.
De flesta agenter som rekryterades till SOE var utlänningar som hade flytt från Europas fastland. De hade språkunskaper och kännedom om de ockuperade områdena som gjorde dem mycket värdefulla för organisationen. Eftersom agenterna ville se sina hemländer befriade från tyskarna var de pålitliga, mycket motiverade och villiga att ta stora risker.
Precis som andra MI6-agenter förberedde sig SOEagenterna noggrant inför ett uppdrag. Innan de släpptes ner i fallskärm över det ockuperade Europa genomgick de intensiv kommandoträning i flera månader, grundlig utbildning i självförsvar och utrustades med olika handvapen som som kulsprutepistoler, dolkar eller pistoler med ljudämpare. Agenterna lärde sig också att döda med bara händerna. Sabotage med sprängmedel stod också på agendan, likaså navigation, förfalskning och kodning av information. Förutom att utkämpa en särdeles lyckad kamp mot nazisterna spelade SOE en avgörande roll i etableringen av motståndsgrupper från Paris till Prag. Omkring 13 000 SOE-agenter släpptes ner över det
ockuperade Europa, men förmodligen samlade organisationen ihop en armé på över en miljon motståndskämpar under kriget. Effekten på den tyska armén blev enorm.
Det var inte bara utomlands som MI6 hjälpte Storbritannien att vinna kriget. Tidigt 1941 hade kryptoanalytiker vid Bletchley
Park i Buckinghamshire knäckt den påstått olösbara koden till krypteringsmaskinen Enigma, som tyskarna använde för att skicka topphemliga upplysningar. Nu kunde britterna avlyssna och dechiffrera varenda meddelande som Hitler skickade till sitt krigsmaskineri. Men M16 hade varken soldater eller resurser till att hantera den enorma mängd information de plötsligt fick tillgång till. I februari 1941 bjöds därför en delegation från det ännu neutrala USA till Bletchley Park. Vid detta möte avslöjade MI6-ledarna Storbritanniens bäst bevarade krigshemlighet för sina amerikanska kollegor – att de hade knäckt Enigmakoden. Genom att dela med sig av informationen hoppades de kunna få med sig USA i kampen mot Hitler. Det var den första gången i historien som två nationer slog sig samman och delade hemlig information. Händelsen markerade starten på det som Churchill senare betecknade som ”det speciella förhållandet” mellan England och USA.
I takt med att kriget utvecklades blev banden mellan de två länderna allt fler. USA gick officiellt med i kriget i december 1941 och amerikanska kryptoanalytiker jobbade snart sida vid sida med britterna i båsen på Bletchley. Amerikanerna var inte bara imponerade över britternas uppfinningsrikedom, de lät sig också imponeras av hur väl MI6 koordinerade alla sina olika avdelningar från huvudkvarteret i London – allt från kryptoanalys till hemliga operationer. På den tiden hade inte USA någon liknande organisation, därför etablerades OSS i New York 1942. Hjärnan bakom det hela var William Donovan som tidigare hade varit överste i den amerikanska armén. Han organiserade OSS nästan precis som Cumming hade byggt upp SSB ungefär 30 år tidigare.
Eftersom Storbritannien hade gett USA tillgång till både sitt spionnätverk och sina hemliga avlyssningsstationer över hela Europa, fortsatte underrättelsetjänsterna i de två länderna sitt nära samarbete. Precis som SSB en gång hade blivit MI6, omvandlades OSS till CIA 1947. Och i takt med att världen kastades in i kalla kriget blev samarbetet mellan de två länderna ännu tätare.
Männen som förråde sitt eget land
Den nya eran skulle snart avslöja ett fatalt fel i MI6:s verksamhet. Sedan organisationen grundades hade i huvudsak personer ur överklassen rekryterats arbeta på myndigheten. Det antogs att dessa agenter var både pålitliga och lojala mot det brittiska etablissemanget. Social status, skolval och umgängeskrets ansågs vara tillräckliga bevis för deras patriotism, och det utfördes aldrig någon nogrann bakgrundskontroll innan rekryteringen ägde rum. Denna naivitet skulle Sovjets underrättelsetjänst KGB utnyttja å det grövsta. När Europa stod på randen till krig på 1930-talet hade kommunismen spridit sig bland intellektuella som sökte efter en filosofi som kunde bidra till att hindra fascismens framfart. KGB insåg detta och infiltrerade Storbritanniens främsta universitet på jakt efter män som kunde tänka sig att förråda sitt fosterland. År 1934 värvade de sin kanske mest berömda rekryt, en avgångselev från Cambridge vid namn Kim Philby.
Som son till en välkänd tidigare elev vid Westminster Public School hade Philby en oklanderlig
”TIDIGT 1941 HADE KRYPTOANALYTIKER VID BLETCHLEY PARK I BUCKINGHAMSHIRE KNÄCKT DEN PÅSTÅTT OLÖSBARA KODEN TILL KRYPTERINGSMASKINEN ENIGMA.”
överklassbakgrund. KGB beordrade honom att arbeta sig upp i MI6 så att han skulle kunna ge dem värdefull information. År 1949, strax före kalla kriget, blev Philby förstesekreterare vid den brittiska ambassaden i Washington – befattning som gav honom tillgång till enorma mängder information om hemliga operationer mot Sovjet. Snart började han videreförmedla denna information till sina överordnade i Moskva.
År 1951 kallades Philby tillbaka till London. Två anställda vid ambassaden i Washington, Guy Burgess och Donald Maclean – som också hade utexaminerats vid Cambridge och spionerade åt Sovjetunionen – hade “försvunnit” i samband med att man utredde en läcka och senare dykt upp i Sovjetunionen. MI5 frågade ut Philby om saken för att ta reda på om han hade varit ”den tredje agenten” i Burgess och Macleans spionring. Även om det aldrig presenterades några bevis, och Philby kort därefter sa upp sin anställning på MI6, upphörde aldrig ryktena om hans förräderi. Den brittiska regeringen var dock så övertygad om att ingen av deras män jobbade för fienden att dåvarande utrikesministern Harold MacMillian försvarade Philby i underhuset. År 1955 följde Philby upp med en noggrant iscensatt presskonferens där han offentligt bedyrade sin oskuld, något han fortsatte med medan han jobbade som dubbelagent de följande tio åren.
År 1965 blev dock bevisen mot Philby för starka för att kunna ignoreras, och för att undvika att att gripas flydde han till Sovjetunionen. Här förväntade han sig att bli emottagen som en hjälte, men istället möttes han av misstänksamhet. De ryska myndigheterna satte bokstavligt talat Philby i husarrest de kommande 20 åren. Philby dog i Moskva 1988, precis när Sovjetunionen började upplösas, som en följd av många års drickande.
Av alla roller inom modernt spioneri var rollen som dubbelagent den tveklöst farligaste. Det är kanske därför alla försök MI6 gjorde för att infiltrera KGB tidigt under kalla kriget misslyckades. Sent på 1960-talet hittade de dock till sist en rysk agent som kunde tänka sig att samarbeta med väst. Oleg Gordijevskij var en ung KGB-spion som jobbade i Danmark. Gordijevskij var besviken på regimen efter att Sovjetunionen hade invaderat Tjeckoslovakien 1968 för att förhindra regeringen att införa liberaliserande reformer. Nu antydde han att han var beredd att jobba för MI6.
Så undvek de ett tredje världskrig
Gordijevskij steg snabbt i graderna hos KGB. Snart var han överste, och 1982 skickades han till London som KGB:s chefsofficer för Storbritanniens underrättelsetjänst där han hade ansvar för den sovjetiska insamlingen av viktig information. Det var en position som gjorde det lättare för honom att kommunicera med sina kontakter i MI6, som han nu regelbundet försåg med hemligstämplad information.
Det kan låta långsökt, men i sin egenskap av dubbelagent för MI6 ges faktiskt Gordijevskij äran för att ha räddat världen. Mot slutet av 1983, utan att
”NÄR BERLINMUREN FÖLL SEX ÅR SENARE, SAMTIDIGT SOM SOVJETUNIONEN UPPLÖSTES, SÅG DET UT SOM OM MI6:S HEMLIGA KRIGFÖRING MOT RYSSARNA TILL SLUT VAR ÖVER.”
allmänheten visste om det, balanserade Europa på kanten till ett kärnvapenkrig. Sedan valet 1981 hade USA:s president Ronald Reagan fått det kalla kriget att eskalera.
Reagans refererade till Sovjet som ”det onda imperiet” i utrikespolitiska tal och hade kontroversiella planer på att etablera Strategic Defense Initiative – det så kallade Star Warsprogrammet som hade som mål att placera missilsystem i bana runt jorden. Genom att stationera amerikanska försvarssystem i rymden skulle USA kunna kringgå FN:s ABM-avtal som både Sovjet och USA skrev under 1972 i syfte att minska det globala atomkrigshotet.
Under 1983 ökade Reagan dessutom försvarets budget med 20 procent, vilket motsvarade en ökning på 44 miljarder dollar på bara ett år. Situationen var redan spänd till bristningsgränsen, och mitt i allt detta planerade NATO en tio dagar lång övning under namnet Able Archer 83 i november samma år. Övningen skulle simulera en konfliktsituation som kulminerade i ett kärnvapenangrepp. I egenskap av landets högsta ledare var även den amerikanska presidenten inblandad. För västmakterna var Able Archer kanske ett enormt krigsspel, men Kreml tyckte att den väldiga ansamlingen av soldater och vapen längs Sovjetunionens gräns påminde för mycket om en verklig mobilisering. Sovjet svarade därför med att göra sina egna styrkor redo och stod på gränsen till att beordra ett förebyggande kärnvapenanfall. Konflikten verkade oundviklig. I London fick Gordijevskij ett meddelande från Moskva i vilket han informerades om den förestående attacken. Utan att tveka kontaktade han MI6 och berättade för dem vad som var i görningen. Informationen förmedlades snabbt vidare till CIA, och när amerikanerna insåg att de utan att mena det var i färd med att starta ett krig tonade de genast ner hela övningen och såg till att president Reagan inte längre medverkade. Gordijevskijs mod och snabba reaktion avvärjde ett tredje världskrig, för stunden. När Berlinmuren föll sex år senare, samtidigt som Sovjetunionen upplöstes, såg det ut som om MI6:s hemliga krigföring mot ryssarna till slut var över. Men 2006 bevisade Ryssland att FSB (tidigare KGB) var farligare än någonsin. Den 1 november blev avhopparen Aleksandr Litvinenko förgiftad på ett hotell i London då han serverades te som innehöll radioaktivt polonium-210. Mordet på Litvinenko var emellertid inte bara ett tillfälle för den ryska regeringen att bli kvitt en kritisk röst – senare avslöjanden visar att Litvinenko egentligen var MI6-agent och samarbetade med britterna med att avslöja den ryska maffians infiltration i den ryska regeringen. Antagligen var attentatet därför godkänt av staten, förmodligen av den nuvarande ryska presidenten Vladimir Putin som är före detta överste i KGB.
Kalla krigets slut har om något gjort MI6:s arbete ännu mer komplicerat. Sovjetunionens upplösning skapade ett enormt maktvakuum som har fyllts av korrupta regeringer, tvivelaktiga kriminella nätverk och politiska och religiösa extremister som praktiserar en sofistikerad form av terror där de använder sig av internet för att rekrytera medlemmar och sprida hat över hela världen. Minst 20 länder som anses utgöra ett hot mot världsfreden attackerar Storbritannien aktivt, och därför är MI6 lika viktigt i dag som när Cumming först öppnade sitt kontor på Victoria Street för att hålla ett öga på den tyske kejsaren för över hundra år sedan.