Så grundades SAS
I Nordafrikas öde områden stred brittiska Long Range Desert Group mot axelmakterna sida vid sida med en ny specialenhet.
Det var fullständigt osannolikt att Ralph Bagnold skulle bli kommendör över en specialstyrka. Första världskriget var hans krig, det krig där han som sambandsofficer överlevde blodbadet vid västfronten. När andra världskriget startade i september 1939 var Bagnold 43 år och försörjde sig som forskare och författare.
Fyra år efter att han hade pensionerats från armén stationerades major Bagnold som överste som ansvarig för det östafrikanska sambandet och satt på ett militärt transportfartyg till Kenya. Men han kom aldrig fram. Tidigt i oktober kolliderade skeppet RMS Franconia med ett handelsskepp i Medelhavet. Han och den övriga militärpersonalen flyttades över till ett annat fartyg och hamnade i Port Said i Egypten, där de väntade på ett skepp som kunde föra dem vidare till Kenya.
Bagnold var nöjd. Egypten var ett land han kände till väl, kanske bättre än någon annan britt. Han hade tillbringat merparten av 1920-talet här med sitt regemente. Han fascinerades av kulturen och den enorma öknen som bredde ut sig västerut vidare in i Libyen. År 1927 hade han varit på uppdrag i den libyska öknen för första gången. Då hade han lett en liten grupp upptäcktsresande i
”NON VI SED ARTE” INTE MED KRAFT – MED SKICKLIGHET
en T- Ford- karavan. Flera expeditioner följde och till slut tog han sig längre ut i öknen än någon annan europé före honom. Bagnolds fascination bottnade i stor grad i hans intresse för vetenskap och forskning. Han började studera terrängen, vilket ledde till publikation av den kritikerrosade boken The Physics Of Blown Sand And Desert Dunes från 1939.
Nu när han var tillbaka i Egypten tog Bagnold tåget från Port Said till Kairo för att besöka gamla vänner. Han åt middag med en bekant i restaurangen på det exklusiva Shepheard’s Hotel, där han upptäcktes av journalisten som höll i skvallerspalten i tidningen The Egyptian Gazette. Några få dagar senare gick ryktet om att Bagnold var tillbaka i stan, och det tog inte lång tid innan general Archibald Wavell, befälhavare för de brittiska styrkorna i Mellanöstern, kallade på honom.
Wavell frågade ut Bagnold om framkomligheten i den libyska öknen. Underrättelseorganisationerna rapporterade att italienarna hade så många som 250 000 man fördelade på 15 divisioner under marskalk Rodolfo Graziani där ute, och det bekymrade honom. Wavell blev så imponerad över allt som Bagnold berättade att han såg till att placera honom permanent i Nordafrika.
Bagnolds vision blir verklighet
Bagnold skickades till Mersa Matruh,
22 mil väster om Kairo. Där konstaterade han att den nyaste kartan de brittiska styrkorna hade över Libyen var från 1915. Han blev inte mindre förfärad när han upptäckte hur likgiltiga de överordnade officerarna förhöll sig till det italienska hotet. De var säkra på att fienden skulle genomföra ett frontalangrepp på Meran Matruh, ett angrepp de lätt kunde stå emot. Bagnold misstänkte emellertid att italienarna (han hade mött några av dem på 1920-talet) skulle genomföra överraskningsanfall mot brittiska poster från söder.
Bagnolds idé var att upprätta en liten spaningsstyrka som skulle patrullera längs den 110 mil långa gränsen till Libyen. Men idén avvisades. Precis samma sak hände när han lade fram idén på nytt i januari 1940. Månaden därpå flyttades Bagnold till Turkiet som militärrådgivare, förmodligen för att ge huvudkvarteret i Mellanöstern (MEHQ) lite lugn och ro.
Men Bagnold gav sig inte. Efter att Italien hade förklarat krig mot Storbritannien i juni 1940 försökte han för tredje gången övertala ledningen om att genomföra hans idé genom att förklara i en tilläggsparagraf att det handlade om tre patruller: ”Varje fordon bör ha ett manskap på tre och ett maskingevär. De bör ha med sig tillräckligt med mat och vatten för tre veckor och bensin för 400 mils körning i mjuk ökensand. […] Varje patrull bör ha med sig trådlös kommunikation, navigationsutrustning, medicinsk utrustning, reservdelar och verktyg.”
Den här gången övertalade Bagnold en god vän, brigadgeneral Dick Baker, att överlämna förslaget direkt till Wavell. Fyra dagar efter att han mottog Bagnolds förslag gav Wavell honom tillåtelse att etablera den nya styrkan som fick namnet Long Range Patrol (LRP). Wavell var emellertid en krävande uppdragsgivare och han gav Bagnold endast sex veckor att göra verklighet av sin idé. Manskap, utrustning, förnödenheter, vapen, fordon … Det var något av en utmaning, men Bagnold lät sig inte avskräckas. Först letade han efter lämpliga soldater. Han spårade upp de flesta av sina kamrater från tiden då han själv utforskade öknen, och även om en eller två inte kom loss från sin nuvarande stationering kom snart både Bill KennedyShaw och Pat Clayton till Kairo. År 1940 hade de båda nästan 20 års erfarenhet från det egyptiska övervakningsdepartementet. Även kapten Teddy Mitford rekryterades till den nya enheten – han hade utforskat öknen på egen hand i slutet av 1930-talet.
Medan Clayton, Mitford och Kennedy-Shaw inledde jakten på nödvändig utrustning, flög Bagnold den 29 juni till Palestina för att träffa generallöjtnant Thomas Blamey, befäl över den australiska enheten. Bagnold bad om tillåtelse att rekrytera 80 australiska soldater och förklarade varför han ansåg att australiensarna var de allierade soldater som snabbast skulle anpassa sig till öknens förhållanden. Blamey avslog begäran efter order från sin regering, och Bagnold vände sig då till de nyzeeländska styrkorna i Egypten.
Nu fick han ett positivt svar. 80 officerare och soldater från New Zealand Divisional
Cavalry Regiment and Machine- Gun Battalion anmälde sig frivilligt till att bli en del av LRP. Bagnold gillade nyzeeländarna direkt. ”De var ett imponerande gäng med engelska mått mätt. De såg tuffare och mer väderbitna ut, ett robust gäng med fårfarmare, en och annan tekniker, markägare och affärsman. Några få maorier var också med. De var skärpta, godmodiga och nyfikna, och blev mycket entusiastiska när jag berättade för dem vad uppdraget gick ut på.”
Hela juli ägnades åt att införskaffa bilar och utrustning och att lära upp nyzeeländarna när det gällde att köra och navigera i öknen. Kennedy-Shaw som hade utsetts till enhetens underrättelseofficer berättade för nyzeeländarna att den libyska öknen mätte cirka 1 931 212 kvadratkilometer, alltså var den bara något mindre än Indien. Ökenområdet avgränsades av Medelhavet i norr och av Nilen i öst. I söder, där det fanns kalksten istället för sandsten sträckte sig öknen ända till Tibestibergen. Den politiska gränsen mot Tunisien och Algeriet avgränsade öknen i väst.
Enheten visar vad den går för
Den första veckan i augusti 1940 var enheten klar för sin första patrullering. Det var den 44 år gamle kapten Pat Clayton som fick det ärofulla uppdraget. Han lämnade Kairo i sällskap med sju handplockade män fördelade på två Chevroleter med fyrhjulsdrift. De korsade gränsen mot Libyen och fortsatte vidare mot Siwa- oasen, dit Alexander den store hade lett sin här år 332 f.Kr. ”Den lilla patrullen på två bilar svängde sedan västerut och gjorde en ovälkommen upptäckt då de kom fram till en stor sandsjöremsa mellan gränsområdet och Jalo– Kufra-vägen”, skrev Clayton senare i rapporten. ”Kopplingen började lukta innan vi hade tagit oss över, men under eftermiddagen närmade vi oss Kufra-vägen.”
De stannade där i tre dagar, men såg till att gömma sig för italienarna medan de bevakade vägen för att upptäcka tecken på aktivitet. Den 19 augusti kom de tillbaka till Kairo efter att ha tillryggalagt 2 574 kilometer öde ökenlandskap på bara 13 dagar. Clayton och Bagnold rapporterade sina fynd till general Wavell som efter att ha summerat enhetens första patrullering ”omedelbart bestämde sig för att ge oss sitt fulla stöd”. En vecka senare inspekterade Wavell LRP och sa de till dem att han hade informerat Krigsministeriet om att de var ”redo att sätta igång”.
Bagnold delade in LRP i tre patruller och tilldelade varje patrull en bokstav. Kapten Teddy Mitford var befäl för patrull W, kaptenerna Pat Clayton och Bruce Ballantyne (från Nya Zeeland) hade ansvar för patrull T, och kapten Don Steele, en nyzeeländsk bonde från Takapu, ledde patrull R. Varje patrull bestod av 25 man, fördelade på 10 30- cwt- Chevroleter samt en lättare 15- cwt som var ledarbil. Männen hade med sig tillräckligt med proviant och utrustning för att kunna köra 240 mil, och varje patrull var beväpnad med en Bofors 3,7 mm, fyra Boys antitankgevär och 15 lätta maskingevär av typen Lewisgun.
De kommande två månaderna patrullerade LRP över stora områden av centrala Libyen, ofta i dagstemperaturer på upp emot 50 grader, medan de sökte efter tecken på italienska trupper.
Den 19 september upptäckte Mitfords patrull två italienska 6-tonslastbilar och öppnade eld. På så vis fick den aristokratiske engelsmannen äran av att ha utkämpat LRP:s första strid. Sanningen att säga var det egentligen inte mycket till strid. Italienarna blev lamslagna över att möta fienden så långt västerut och skyndade sig att vifta med vit flagg. Fångarna transporterades tillbaka till Kairo tillsammans med 11 000 liter bensin och en säck med officiell post.
General Wavell blev mycket nöjd, inte bara på grund av posten som innehöll viktig underrättelseinformation, utan med LRP:s arbete i stort under hösten 1940. Bagnold passade på att utnyttja hans goda vilja och bad om att få utöka enheten. Om de var tillräckligt många kunde de sätta in en stöt mot italienarna genom att utföra en rad överraskningsanfall över ett stort område av Libyen. Den 22 november befordrades Bagnold till överstelöjtnant. Samtidigt fick han tillåtelse att bilda två nya patruller och omorganisera Long Range Patrol under namnet Long Range Desert Group (LRDG).
För att skaffa nya rekryter vände sig Bagnold till den del av den brittiska armén som han ansåg vara gräddan, nämligen det militära gardet och det brittiska kavalleriet. I slutet av december hade han skapat G- patrullen som bestod av 36 soldater från tredje bataljonen, Coldstream Guards och andra bataljonen Scots Guards. Gruppen leddes av kapten Michael Crichton-Stuart. Några månader senare bildades Y- patrullen av män från bland annat Yorkshire Hussars, North Somersets frivilliga kavalleri och Staffordshire frivilliga kavalleri. På sitt första uppdrag gick emellertid G- patrullen samman
” SANNINGEN ATT SÄGA VAR DET EGENTLIGEN INTE MYCKET TILL STRID. ITALIENARNA BLEV LAMSLAGNA ÖVER ATT MÖTA FIENDEN SÅ LÅNGT VÄSTERUT OCH SKYNDADE SIG ATT VIFTA MED VIT FLAGG.”
med T- patrullen under ledning av Pat Clayton.
Ett lyckat första uppdrag
Deras mål var Murzuk, ett välbevakat italienskt fort i sydvästra Libyen, omkring 160 mil bort fågelvägen. Fortet låg dolt mellan palmerna, inte långt från en landningsbana. För att komma dit krävdes en nästan två veckor lång mödosam resa. De var totalt 76 soldater, fördelade på 23 bilar, inklusive 9 man från de fria franska styrkorna, som hade gjorts tillgängliga för att flyga upp extra förnödenheter från basen i Tchad.
Den 11 januari stannade de för att äta lunch några få kilometer från Murzuk och för att finslipa anfallsplanen: Claytons T- patrull skulle angripa landningsbanan precis vid fortet medan G- patrullen skulle attackera själva garnisonen. Crichton- Stuart sa senare att när de närmade sig fortet passerade de en ensam cyklist. ”Mannen visade sig vara den lokala brevbäraren, och både han och cykeln kom med oss. När konvojen närmade sig fortet kom vakten ut på taket till huvudtornet där den italienska flaggan vajade stolt i vinden. Vi tyckte faktiskt lite synd om dem, men antagligen märkte de aldrig vad som träffade dem.”
Omkring 150 meter från fortets huvudport öppnade LRDG eld. Därpå delade de på sig och sex bilar från Claytons patrull satte kurs mot landningsbanan. Terrängen var oländig och soldaterna kunde dra nytta av dess ojämnhet när de förstörde flera kamuoflerade vakthytter som låg utspridda i området, samt en grop som var avsedd för luftvärn.
Clayton som ledde attacken körde runt en hangar och rakt ner i en dolt dike med maskingevärsförsedda soldater. Officeren från de fria franska styrkorna sköts, men innan hans patrull drog sig tillbaka förstörde de tre lätta bombplan och en stor flygbränsledepå. De dödade eller tog till fånga samtliga 20 vakter.
Under tiden hade G- patrullen förvandlat fortet till en rykande ruin, och det dröjde inte länge innan garnisonen gav upp. Clayton valde ut två fångar som han skulle föra tillbaka till Kairo för mer ingående förhör. Resten av soldaterna fick stanna kvar i det förstörda fortet i väntan på förstärkning.
Nazisterna ger igen
I takt med att de allierade ryckte fram genom Libyen vintern 1940– 41, skickade
Hitler general Erwin Rommel och Deutsches Afrika Korps för att hjälpa italienarna. Nazistledaren hade ställt sig tveksamma till att engagera sig i Nordafrika, men amiral Erich Raeder, den tyska marinens ledare, hade varnat för att om britterna fick behålla sitt grepp om länderna runt Medelhavet skulle det äventyra planerna på att erövra Östeuropa.
Rommel nöjde sig inte med att angripa britterna. Den 2 april inledde han en offensiv som drev tillbaka fienden från Libyen till Egypten. Britterna var nu på precis samma plats som de hade varit 1940. De lyckades emellertid behålla kontrollen över ett par områden i Libyen: hamnen i Tobruk och oasen i Kufra, 80 mil söderut. Den 9 april sändes Bagnold och merparten av LRDG iväg för att skydda Kufra. Här tillbringade de en passiv och händelselös sommar, och Bagnolds vanligtvis så goda humör gick upp i rök. Han började dessutom känna att det tog på krafterna att ha så mycket ansvar. Värmen i kombination med den ständiga pendlingen mellan Kairo och Kufra var också en stor påfrestning. Den 1 augusti överlät han därför kommandot för LRDG till överstelöjtnant Guy Prendergast.
Prendergast hade utforskat den libyska öknen tillsammans med Bagnold på 1920talet, men därefter hade han ingått i brittiska pansarregementet. Prendergast gömde sina känslor bakom ett kyligt yttre och ett par runda solglasögon. Han framstod som inåtvänd, kortfattad och exakt, och var inte en man att underskatta. Han var nytänkande, hade ett öppet sinne och var en duktig ledare. Hans första utmaning som kommendör över LRDG var att organisera fem spaningspatruller inför en ny allierad storoffensiv (med kodnamnet Operation Crusader) den 18 november. Målet för offensiven, som planerades av general Claude Auchinleck (efterträdare till general Wavell som hade fått avsked), var att återvinna kontrollen över östra Libyen och flygplatserna där så att RAF kunde öka trafiken till Malta.
SAS anländer
LRDG:s roll var att observera och rapportera fiendens rörelser så att Auchinleck fick upplysningar som kunde ge honom en uppfattning om hur Rommel planerade att försvara sig mot storoffensiven. Men de hade ytterligare en uppgift: att plocka upp 55 fallskärmssoldater efter att de hade angripit fiendens flyplatser i Gazala och Timimi. Denna lilla enhet hade skapats fyra månader tidigare av en karismatisk ung officer vid namn David Stirling. Enheten kallades för L Detachment Special Air Service (SAS) Brigade.
Stirling hade övertalat MEHQ att fienden var sårbar för angrepp på kommunikationssystemen längs kusten, på de små flygplatserna och på de områden där de fick förnödenheter nedsläppta. Han ansåg att det var mest effektivt att angripa flera platser på en gång med hjälp av små, luftburna enheter. Dessvärre hoppade Stirling och hans män ut över Libyen natten till den 18 november och hamnade mitt i vad en krigskorrespondent kallade ”den värsta stormen i mannaminne”. Många av SAS-soldaterna skadades vid landningen, andra togs till fånga under timmarna som följde. De 21 soldater som överlevde stormen räddades så småningom av soldater från LRDG och fördes i säkerhet. En av de överlevande var en djupt besviken Stirling.
Det var överstelöjtnant Prendergast som blåste nytt liv i SAS. Sent i november fick han order från MEHQ om att inleda en rad angrepp mot axelmakternas flygplatser. Anfallen skulle synkroniseras med åttonde armés andra angrepp. Han skickade tillbaka följande besked: ”Eftersom LRDG inte är tränade för dylika angrepp föreslår jag att vi använder fallskärmsjägare för att spränga landningsbanor.”
Dessutom antydde Prendergast att det skulle vara mer praktiskt för LRDG att transportera SAS i deras bilar.
Den 8 december lämnade en LRDGpatrull bestående av 19 rhodesiska soldater Jalo- oasen. De leddes av kapten Charles ”Gus” Holliman och tog med sig två SASgrupper (en ledd av Stirling, den andra av hans andreman Blair ”Paddy” Mayne) till flyplatserna vid Tamet och Sirte 56 mil i nordvästlig riktning. Hollimans navigatör var engelsmannen Mike Sadler, som 1937 hade emigrerat till Rhodesia, nuvarande Zambia och Zimbabwe.
Expeditionen gick bra de två första dagarna, men morgonen den 11 september kom de till ett brett bälte med stenig och sprucken jord och tog sig bara tre långsamma mil framåt på tre timmar. Snart var emellertid den ojämna marken deras minsta problem. ”Plötsligt hörde vi brummandet av ett spaningsplan av typen Caproni Ca.309, Ghibli”, berättade Cecil ”Jacko” Jackson, en av de rhodesiska LRDG-soldaterna. ”Eftersom vi inte kunde komma undan i den
tuffa terrängen beordrade Holliman oss att skjuta mot planet. Det flög lågt, och när alla fem maskingevär avfyrades på samma gång gjorde han en undanmanöver så att bomberna misade oss.”
Planet försvann, men britterna räknade med att piloten redan begärt förstärkning över radion.
”Vi vände och körde tillbaka till en plats med växtlighet som vi hade passerat tidigare”, berättade Jackson. Tillsammans med de andra männen försökte han frenetiskt kamouflera bilarna med nät. ”Vi hade precis gömt oss när tre plan flög över oss och sköt mot vegetationen.”
Det var inte svårt för italienarna att räkna ut var fienden gömde sig, de sköt vilt omkring sig och pepprade marken utan att se sitt mål. Det var en hemsk upplevelse för männen från LRDG och SAS som hukade i sina nödtorftiga gömställen. Allt de kunde göra var att ligga lågt och trotsa instinkten som skrek att de skulle fly undan kulregnet. ”Jag låg med ansiktet ner i närheten av några buskar, och både hörde och kände att något borrade sig ner i marken strax intill mig”, mindes Jackson. Men han rörde sig inte. Inte förrän ljudet från planen var så svagt att han knappt hörde det längre. Först då reste han och de andra på sig. Jackson tittade ner och bleknade när han såg kulhålen som gick i båge i sanden precis intill där han hade legat.
Otroligt nog skadades ingen i angreppet och patrullen kom fram till utkanten av sina mål utan fler möten med fienden. Nu var planen att Stirling och sergant Jimmy Brough skulle attackera flygfältet i Sirte medan Paddy Mayne och resten av SAS angrep Tamet. Nästa natt gav de sig iväg. LRDG väntade vid mötesplatsen i Wadi Tamet.
Omkring klockan 23.15 bröts stillheten av ett väldigt brak omkring fem kilometer bort. ”Vi såg explosionen och blev ganska upprymda, adrenalinet pumpade”, berättade Sadler. ”SAS var lika upprymda när de kom tillbaka till mötesplatsen. Vi körde dem hem, och på vägen berättade de allt för oss om angreppet, och de pratade också om vad de kunde göra bättre nästa gång.”
Stirling hade inte lyckats utföra något i Sirte, men Mayne hade sprängt 24 flygplan i Tamet. LRDG och SAS samarbetade under flera uppdrag, och en grupp på fem man som leddes av löjtnant Bill Fraser förstörde 37 plan på landningsbanan i Agedabia. Mayne återvände till Tamet i slutet av december och sprängde 27 plan som nyligen hade anlänt för att ersätta dem han hade sprängt några veckor tidigare.
Stirling och SAS fortsatte att använda LRDG som sin libyska transporttjänst det första halvåret 1942, och han frågade ofta efter råd hos dem gällande hur han skulle kunna göra SAS större och bättre. ”Vi förmedlade vår kunskap till SAS och de blev mycket tacksamma”, minns Jim Patch som anslöt sig till LRDG 1941. ”David Stirling besökte oss ofta och sög i sig all kunskap. Han tog emot råd från alla, inte bara från högre befäl.” Under de första sex månaderna 1942 lyckades de förstöra 143 fiendeplan, mycket tack vare LRDG.
Som Stirling konstaterade: ”Innan juni var slut hade SAS attackerat alla viktiga tyska och italienska flyplatser inom en radie på 50 mil minst en eller två gånger. Fiendens försvar började förbättras, och även om SAS fortfarande hade övertaget var det dags att byta taktik.”
Under resten av kriget i Nordafrika opererade SAS för det mesta oberoende av LRDG. De använde egna bilar som de införskaffade i Kairo, och egna navigatörer som hade utbildats av LRDG. Medan SAS utförde en mängd överraskningsattacker mot flyplatser och tvingade tillbaka axelmakterna, återupptog LRDG sitt ursprungliga spaningsarbete – ett arbete de utförde med flit och uthållighet. Ofta höll de fiendens vägar och områden under observation flera dagar i sträck medan de rapporterade viktig information till Kairo.
När ökenkriget så småningom var vunnet tackade befälhavaren över den åttonde armén, general Bernard Montgomery, LRDG varmt för deras strålande arbete i ett brev till Guy Prendergast daterat den
2 april 1943. Här rosar han ”det fantastiska spaningsarbete patrullerna utförde” i det område hans soldater hade jobbat i.
År 1984 tackade David Stirling LRDG när han höll tal vid öppningen av den nyrenoverade SAS- basen i Hereford. Basen fick namnet Stirling Lines som en hyllning till grundaren av regementet. ”Den första tiden stod vi i djup tacksamhetsskuld till Long Range Desert Group”, sa Stirling. ”LRDG kände till öknen utan och innan, och de delade gärna sin kunskap med oss.”
”CLAYTON FICK SNABBT KONTROLL ÖVER FIENDEN OCH INNAN HANS PATRULL DROG SIG TILLBAKA FÖRSTÖRDE DE
TRE LÄTTA BOMBPLAN OCH EN STOR FLYGBRÄNSLEDEPÅ. DE DÖDADE ELLER TOG TILL FÅNGA SAMTLIGA 20 VAKTER.”