Israels vrede
Mossads hämndaktion efter massakern i München under OS 1972 fick efterverkningar över hela världen.
Tidigt på morgonen den 5 september 1972 smög åtta terrorister in i OS-byn i München och satte kurs mot kvarteret där det israeliska laget bodde. Männen tillhörde den palestinska gruppen Svart september, uppkallad efter höstmånaden 1970 då Jordaniens kung Hussein utvisade tusentals palestinier ur sitt land.
I de första rummen som terroristerna kom in i låg medlemmarna ur brottarlaget. Några av israelerna kämpade emot. En av attentatsmännen skadades av en fruktkniv, en annan slogs medvetslös, men två av israelerna miste livet i striden. Nio israeler togs som gisslan och palestinierna förklarade att de inte skulle släppa dem fria förrän 200 av deras egna gerillasoldater släpptes ur fångenskap.
Den västtyska regeringens påföljande försök att befria gisslan blev ett fiasko. De gjorde en rad misstag som slutade med en väpnad polisinsats vid Fürstenfeldbruck flygplats. Polisen hade ingen antiterrorgrupp som de kunde tillkalla utan försökte själva stoppa terroristerna när de förde in gisslan i två helikoptrar. Aktionen ledde till att alla ur gisslan dödades tillsammans med fem av de åtta terroristerna. Underrättelsetjänsten Mossads ledare, Zvi Zamir, hade lång erfarenhet av antiterrorarbete. Nu var han rasande för att ingen hade tillkallat honom, trots att han hade varit på plats på den tyska flygbasen den aktuella kvällen. Zamir återvände till Israel men svor på att han skulle hämnas på mördarna. ”Vi ska få tag i dem”, sa han senare. ”Och var och en av dem ska hållas ansvarig för sina handlingar.”
Det lilla extra
Tillbaka i Israel blev Zamir en del av Committee X, en liten grupp politiker och säkerhetsexperter som var noggrant utvalda av den 74-åriga premiärministern Golda Meir. Andra medlemmar av gruppen var försvarsministern Moshe Dayan och chefen för det militära underrättelseväsendet, general Aharon Yariv. ”Golda hade en stark önskan om att de skulle ställas inför rätta”, sa Zamir. ”Men hon insåg att det var omöjligt.”
De ansvariga for München-massakern måste straffas, men medlemmarna i Svart september var spridda över hela världen, och att döda dem utan att blanda in Israel var en utmaning som premiärministern överlät till Zamir. ”Det är ingen enkel uppgift”, sa han. ”För att lyckas med något sådant måste man bedriva underrättelsearbete i europeiska länder, och det är olagligt.”
Mannen som Zamir utsåg till ledare för den hemliga gruppen hette Michael Harari och var känd i Mossad som ”sionisternas James Bond”. Harari föddes i Palestina 1927 och hade kämpat för Israel på ett eller annat sätt sedan han var 16 år. År 1970 utnämndes han till ledare för Mossads avdelning för specialuppdrag, Caesarea, och fick rykte om sig att vara en modig och nytänkande underrättelseofficer.
Baserat på information från PLO:s informatörer på Mossads avlöningslista, samt information från samarbetsvilliga regeringar i väst, skapade Harari en lista över mål för operation Guds vrede. Eftersom operationen var strängt hemlig har det aldrig bekräftats officiellt hur många som stod på listan, men troligen innehöll den någonstans mellan 20 och 30 namn.
Harari delade in sina agenter i fem enheter,
och varje enhet namngavs efter bokstäverna i det hebreiska alfabetet: Alef- enheten bestod av två attentatsmän, Bet- enheten bestod av två agenter som skulle agera säkerhetsvakter åt Alef. De två agenterna i Het- enheten ansvarade för logistiken, och de två agenterna i Kaf- enheten ansvarade för kommunikationen. Slutligen var det Ayin- enheten som bestod av sju agenter som skulle spåra upp målen, kartlägga deras rörelser och planera attentatsmännens flyktrutt. En av dem som var med under planeringen av operation Guds vrede var brittiskfödde David Kimche, som senare sa: ”Vi ville att de skulle bli rädda över att vara terrorister. Vi ville att de skulle se sig över axeln och känna att vi var efter dem. Vi ville skicka budskapet att vi kunde ta dem var som helst, när som helst, och att de därför måste vara på sin vakt 24 timmar om dygnet.”
Överst på listan stod 32 år gamla Ali Hassan Salameh som hade smeknamnet ”den röda prinsen”. Mossad identifierade honom som den karismatiska hjärnan bakom massakern i München. Salameh var en playboy med förkärlek för snabba bilar och vackra kvinnor, men han var också en av PLO-ledaren Yasir Arafats betrodda män, en man som tog sin egen säkerhet på stort allvar. Medan israelerna började söka efter Salameh i hela världen kom de över ett lätt mål för sitt första mord, den intellektuelle palestiniern Abdel Wael Zwaiter som bodde i Rom. Han sköts i oktober 1972 (se artikel på motsatt sida) och var det första av sex offer som dödades i europeiska städer de följande sex månaderna.
Operation Ungdomens vår
I april 1973 flyttade Mossad sökljuset till Mellanöstern efter att ha fått information om att tre av männen på deras dödslista bodde i Beirut. Informationen stämde ner till minsta detalj, även ritningarna över byggnaderna som männen bodde i. Utmaningen bestod i att ta reda på hur de skulle lyckas eliminera alla tre samtidigt.
Ehud Barak, kommendör för Israels specialstyrkor och blivande premiärminister, planerade att attackera sjövägen med hjälp av gummibåtar under vad som kom att kallas Operation Ungdomens vår. Så fort de kom i land i Beirut möttes attentatsmännen av Mossadagenter som körde dem till sina mål en dryg mil in i staden. Agenterna hade klätt ut sig till turister, och två av dem, däribland Barak, bar kvinnokläder. ”Det gjorde att vi drog till oss mindre uppmärksamhet”, berättade Barak. ”Vi gjorde det ordentlig. Jag hade peruk, bröst och allt som hörde därtill. Och så hade jag med mig löjtnant Muki Betser, han var ungefär ett halvt huvud högre än mig. Vi framstod som ett par.”
De 16 israeliska kommandosoldaterna steg i land på en strand i Beirut strax efter midnatt den 10 april 1973 och skyndade mot sina mål i tre Mercedesar. De parkerade utanför en lägenhet tillhörande Kamal Adwan, PLO:s operativa ledare. Barak steg ur bilen klädd som kvinna. PLO-vakten sköts snabbt med en pistol med ljuddämpare, och så fort de var inne i lägenheten gick Adwan samma öde till mötes. ”Det regnade glasskärvor”, berättade Adwans dotter Dana som bara var fem år vid tillfället. ”Jag sa till min bror att de lekte cowboy och indianer.”
Samtidigt som Adwan dödades stormades andra lägenheter i närheten av enheter bestående av Muki Betser och Zvika (Livneh), som hade fått i uppdrag att döda Abu Youssef. ”Ett ansikte jag kände igen efter att ha haft en bild av honom i skjortfickan i tre veckor vände sig mot mig när
”DE 16 ISRAELISKA KOMMANDOSOLDATERNA STEG I LAND PÅ EN STRAND I BEIRUT STRAX EFTER MIDNATT DEN 10 APRIL 1973 OCH SKYNDADE MOT SINA MÅL I TRE MERCEDESAR.”
”ETT ANSIKTE JAG KÄNDE IGEN EFTER ATT HA HAFT EN BILD AV HONOM I SKJORTFICKAN I TRE VECKOR VÄNDE SIG MOT MIG NÄR JAG LYFTE MITT VAPEN.”
jag lyfte mitt vapen”, sa Betser. ”Han smällde igen dörren. Kulor från både min och Zvikas uzi perforerade sovrumsdörren. Jag rusade fram och sparkade in det som var kvar av den.”
Youssef, en av operationsledarna i Svart september, dödades – liksom Kamal Nasser, medlem i PLO:s ledning. Hela operationen tog mindre än 30 minuter, och Mossad beskrev den som mycket framgångsrik. ”Det här är ett mycket, mycket viktig steg”, sa Zamir. ”De som flyr från oss vet nu att även om det kan ta tid, så kommer de till slut att spåras upp och straffas. Det är de fullt medvetna om.”
Fel identitet
Innan sommaren 1973 hade 12 män straffats av Mossad, men de hade fortfarande inte fått tag på sitt huvudmål, Ali Hassan Salameh. I juli var de övertygade om att de hade spårat honom till Lillehammer i Norge, och agenterna sköt mannen de trodde var Salameh rakt framför ögonen på hans gravida fästmö. Mossad hade emellertid gjort ett fruktansvärt misstag och dödat en oskyldig man. Det blev internationell uppståndelse, och norsk polis arresterade sex israeliska agenter – en skandal som fick Golda Meir att pausa operation Guds vrede på obestämd tid.
Salameh trodde att han hade undkommit Israels hämnd. Han gifte sig med en Miss Universum, gjorde allt oftare offentliga framträdanden (bland annat vid FN-skrapan i New York) och flyttade till Beirut.
I januari 1979 reste en ung kvinna med brittiskt pass in i Libanon. Kvinnan, som hette Erika Chambers, hyrde en lägenhet i närheten av Salamehs hem i den libanesiska huvudstaden. Chambers sa att hon var amatörkonstnär och att hon gillade att måla vardagsscener från fönstret i sin lägenhet. Det hon inte berättade var att hon dessutom var Mossad-agent. När hon hade studerat Salamehs rutiner noggrant fick hon en annan agent att placera 100 kilo sprängämnen i en röd Volkswagen som stod parkerad precis där deras mål föväntades lämna byggnaden. Den 22 januari, på eftermiddagen, var ”den röde prinsen” på väg att sätta sig i en Chevrolet stationsvagn. Han skulle iväg och fira sin mors födelsedag. När hans bil passerade den röda Volkswagen skedde en kraftig explosion. ”Vi har mist ett lejon”, sa Yasir Arafat som var med och bar båren vid Salamehs begravning i Beirut. ”Håll huvudet högt”, sa han till de 50 000 sörjande. ”Vi begraver en martyr!”
Salamehs död var den sista akten i Israels operation Guds vrede. Även om en handfull attentat har tillskrivits operationen finns det inga säkra bevis. Det är dock omdiskuterat hur stor nytta operationen egentligen gjorde. Flera av dem som dödades hade lägre positioner i PLO, medan de viktiga medlemmarna i Svart september undkom israelernas hämnd. Men en av dem som var inblandade i operation Ungdomens vår menar att den israelska responsen är förståelig. ”Massakern i München var en tragisk händelse”, sa Muki Betser. Den ledde till mycket ilska och ett behov att straffa organisationen och bli kvitt den så kallade striden mellan terrorister och civila en gång för alla.